Just det..

Fick en fråga i ett tidigare inlägg angående amning. Jag hade skrivit att Robin fick gå upp och fixa mat och det är klart att det kan verka konstigt eftersom normalt folk brukar amma sina barn, haha! Nej, jag ammar inte. Sen vi kom hem från BB har jag ammat två gånger tror jag, sen slutade jag förmodligen av ren protest. Dels tycker jag att det är svinäckligt att amma - vilket jag misstänkte från början att jag skulle tycka - och dels hatar jag att göra sånt som man blir påtvingad att göra. Tiden på BB är verkligen hysterisk när det gäller amning. Dom kommer in och väcker en på natten för att man ska amma när det finns så mycket enklare sätt, löjligt! Som tur är har jag lite "handikapp" när det gäller amningen eftersom jag har tvillingar. Det förväntas inte lika mycket av en att man ska ha tillräckligt med käk åt dom, utan dom förutsätter nästan att man behöver lite tillägg. Värre är det nog för dom som får en bebis för då är man inte kvinna nog om man inte kan amma sitt barn. Helt stört verkligen. I vilket fall så är det ersättning som gäller här hemma, har hittills även pumpat ur tutte och gett på flaska, men jag kommer sluta med det nu. Jag misstänker att det inte innehåller nånting eftersom jag typ lever på macka och juice och det märks att ungarna blir mycket mättare på ersättningen. Ni får tycka att jag är löjlig, men jag tycker det är äckligt att dom ska äta kroppsvätskor från mig. Vissa människor smakar lixom på sin egen.. jag tillhör inte dom! Mat köper man i affären, så är det!

1 månad

Igår blev mina skruttar en månad. Eller jag vet inte hur man ska räkna, i vanliga fall brukar man väl gå efter datumet och isåfall var dom en månad igår den 29:e. Men den senaste tiden har jag vant mig vid att räkna i veckor och fyra veckor (= 1 månad) var dom ju i torsdags.. Hjälp mig någon, hur ska man räkna, haha!
     Vidar har kommit in i en period då han spyr enorma mängder efter att han har ätit. Inte varje gång men nästan. Detta börjar märkas av nu, Morten väger säkert ett kilo mer än honom - det känns så när man lyfter dom i alla fall. Ska inte till BVC förrän nästa vecka så vi får väl se vad som har hänt fram till dess. Vi gör så gott vi kan, det är inte vårt fel att han spyr. Just nu är dom nymatade och ligger här bakom mig och stånkar. Dom tycker väl inte att det är dags att sova redan tydligen :)
     Nu har Robin börjat jobba igen förresten. Tur att jag var ensam hemma i fredags för nu känner jag ingen oro över att vara ensam. Jag vet att jag fixar att mata dom själv och än så länge är ju det det enda man gör på dagarna. Byta blöja, mata och natta. Det blir väl annat sen när dom blir lite större antar jag. För tillfället jobbar Robin i Uddevalla, vilket betyder att han kommer hem på kvällarna och det känns bra. Som sagt, jag vet att jag även fixar nätterna själv, men det är alltid skönt att veta att han finns här ifall det är något.

Berättade ju tidigare under veckan att vi hade fått p-böter på vår egen parkering här utanför. På söndagar har vicevärden öppet en timme för att man ska kunna göra parkeringsärenden och jag antar att det är då man kan fixa nytt p-tillstånd. Jag gick bort dit den tiden som dom ska ha öppet, men tror ni att dom har öppet? Nej då! Men det var väl passande. Jag börjar fan bli riktigt trött på det här faktiskt. Verkar ju inte som att det är någon ordning på något alls. Om vi får fler böter så tänker då fan inte jag betala i alla fall. Vi kan ju inte hjälpa att dom har stängt den enda timmen i veckan som man kan ordna med sånt. Kan ge mig fan på att när vi kommer dit nästa söndag så är det inte på söndagar man ska ordna med sånt, utan på lördagar eller nåt sånt dumt.. suck! Ett hus i Sjuntorp hade ju inte suttit fel.

Igår kväll hade vi barnvakt igen och även denna gång var det dags för bio med Zara och Johan. Den här gången kollade vi på "Luftslottet som sprängdes". Den var inte så actionfylld direkt, men tyckte att det gick fort för att vara en lång film, alltså måste den ändå ha varit bra. På vägen hem insåg jag och Robin att vi inte hade ätit något på hela dagen i stort sett - förutom fika och godis - så vi kände att vi behövde något som var lite mer mataktigt och stannade till på en pizzeria för att köpa med oss mat. Jag beställde falafel eftersom det stället brukar ha den godaste falafeln, men när jag kom hem och öppnade locket såg jag att dom hade lagt kött i falafeln! Hallå eller, vad var det för jävla stolpskott som gjorde den maten? Falafel är vegetariskt! I vanliga fall brukar dom även ha några rosa goda grejer i, jag vet inte riktigt vad det är men gott är det, men den här gången var det inga såna. Till råga på allt var falafeln torr och eftersom i stort sett all sås hade blandat sig med äckelköttet så blev det torr falafel, några frittar och lite tomater som gick att äta. Nej, det var ett riktigt misslyckat inköp får jag erkänna.

Nu blir det till att ta tag i tvätten här känner jag, innan det är dags att mata igen. De timmar som är mellan matningarna går väldigt fort har jag märkt. Känns som att jag knappt hinner avsluta förrän det är dags att börja om igen - och ändå äter dom bara fem gånger på ett dygn.  Väldigt konstigt.

Efter natten

Jag behövde inte vara ensam i natt ändå. Robin kom lite överraskande hem här på kvällen och det kändes jätteskönt, men när det var dags för nattmatningen så fixade jag den faktiskt själv ändå. Jag jagade upp Robin så att han grejade i ordning maten, men sen behövde han gå och lägga sig - eftersom han skulle upp till Långed idag igen - så jag matade dom helt själv. Nu vet jag att jag klarar av att vara ensam med ungarna, även om det är både roligare och enklare när man är två. Sen är det ju en annan sak att veta att Robin finns i närheten ifall det skulle bli galet kaos helt plötsligt än att man sitter där helt själv. Exempelvis hade jag varit utan mat till ungarna nu om inte Robin hade kommit hem.. det hade ju inte varit någon höjdare med tanke på att jag inte kan lämna dom ensamma och vagnen råkar befinna sig i bilen just nu som är typ 10 mil härifrån. Vet inte riktigt hur vi tänkte där faktiskt. 

Just nu sitter jag och väntar på min mor som kastade sig iväg till bussen lite hastigt och lustigt. Fick för mig att hon skulle komma hit idag, men farsan jobbar så hon hade ingen bil hemma. Då kom hon på den briljanta idén att man faktiskt kan ta bussen upp och den gick väldigt snart efter att vi hade pratat med varann. Men nu är hon på väg, eller ska vara det i alla fall. För min del är det dags för duschen nu innan hon kommer och innan mina kära barn börjar gapa. Sen ska vi adventspynta och tvätta.. jejj ;)

Ångest inför helgen

Jaha, då ska man klara av två skrikande odjur helt själv tills imorrn nu då. Robin är uppe i Långed och grejar med bilen. Han besiktigade den nu i morse och det var en del grejer som skulle göras, men det visste vi redan. En ensam matning är avklarad, vilken resulterade i två storspyende ungar men men.. nu sover dom nästan och är lugna ett par timmar hoppas jag. På den tiden hade jag tänkt att betala räkningar, duscha, byta lakan och plocka undan lite. Sen är det dags att äta igen och efter det kommer jag förmodligen vilja sova, men det går inte eftersom det ser ut som fan här hemma. Så länge Robin är hemma så ignorerar jag att vi lever i en svinstia, men så fort jag blir själv så är det som att jag ser det mycket tydligare och irritationen kommer springande emot mig. Det är lixom nånting som stör mig överallt. Ligger lite skit där, står disk överallt av nån jävla konstig anledning - vi har faktiskt diskmaskin - det luktar fan från kattlådorna, Vidar spydde ner soffan igår så vi har bara sofföverdrag kvar på en kudde osv. Igår fick jag även se att det är första advent på söndag så julpyntning bör göras också. Julgardinerna satte jag upp igår kväll som tur var, men det blev inga fönster putsade. Vi har bott här i 1,5 år och hittills har inte jag putsat dom en enda gång, haha! Vet att morsan gjorde det när vi flyttade in och jag har för mig att hon har gjort det en gång till efter det. Tur att någon bryr sig ;)

I en vecka har jag gått och väntat på att det skulle bli torsdag så att jag kunde ringa vår förening angående ett ärende. När dagen och tiden äntligen infann sig fick jag till svar att jag skulle ringa på tisdag istället eftersom hon som hade hand om detta var anträffbar då. Men för helvete! I vår uppgång står det ett nummer, dag och tid som man ska ringa när det gäller detta, varför är det inget som stämmer?! Fick även p-böter igår på vår egen parkering som vi betalar för varje månad. Känns ju kul.

BVC igen

Idag har vi varit en sväng till BVC igen, men nu behöver vi inte gå dit förrän om två veckor. Hon tyckte att dom växer på bra så det fanns ingen anledning att släpa dit oss om en vecka redan. Nu den senaste veckan hade dom gått upp 300 och 400 gram och jag tycker fortfarande att det låter alldeles för mycket. Enligt tanten är det helt okej, trots att dom ligger över normalkurvan. Får väl se vad hon säger när dom väger 30 kg när dom börjar närma sig 1-årsdagen.
     
Igår skulle jag ut på stan och göra lite ärenden, bland annat gå till banken och öppna bankkonton till Morten och Vidar. Man ska börja i tid :) Precis innan jag skulle åka iväg kom jag på att jag faktiskt kunde lura med mig Zara ut i äckelvädret och jag hade tur, hon hade inget bättre för sig. Det kändes väldigt konstigt att kunna höra av sig till någon och få sällskap på stan. Det händer inte så ofta. Hade Linda här för ett tag sen - vad är det, säkert ett år sen - och då märkte jag att jag inte är bortskämd med det sociala livet. Låter lite tragiskt, men så är det, haha! Att kunna ringa någon och gå en sväng på stan är väl ganska normalt för andra människor, men inte för mig.

Nu är det dags för sängen i alla fall. Hoppas att våra skruttar sover läääänge i natt - gärna till klockan åtta imorrn - och att dom inte håller på att gnissla tills dom får komma in till oss. Hade varit skönt att få ha sängen för sig själv faktiskt.

Födelseannons

Idag hade vi vår födelseannons för våra små skruttar i tidningen. Har inte läst den i pappersformat visserligen, men på ttelas hemsida och jag antar att den ser likadan ut i tidningen. Hade för mig att jag skrev deras namn högre upp, men tydligen inte. Well, antar att folk fattar ändå :)



Mina kottar

Vissa har roligare stil än andra när dom sover :)


Lyxig natt

När jag vaknade i morse trodde jag nästan inte att det var sant. Vi hade fått sova nästan sex timmar i sträck! Matade våra troll vid halv tolv på kvällen och sen hade det varit tyst och lugnt fram till halv sex. Visst, vi kanske fuskade eftersom jag lät dom sova inne i min säng, men jag känner att jag har gett upp mina principer om att dom inte ska sova hos oss. Innan vi fick våra barn var jag väldigt bestämd i åsikten att dom inte skulle sova där inne, men nu märker jag vilka fördelar det har, haha! Dels blir det väldigt tyst och lugnt och dels har jag bättre koll på dom utan att behöva springa upp ur sängen hela tiden. Det är bara till att öppna ögonen så ligger dom där och snuttar på sina nappar. Usch, jag har blivit en sån mamma! Jag hoppas verkligen att det går att vänja dom av vid detta sen. På dagarna sover dom hur bra som helst i sin egen säng, men på kvällarna blir dom helt galna. Då vill dom sitta hos oss i soffan - trots att vi inte alltid sitter där - och sen när det är dags att sova är det antingen den ena eller andra som börjar gnissla. Lika bra att låta dom få sin vilja igenom, annars blir man väl galen tillslut.

Idag fick våra små besök av sin farfar för första gången och imorrn kommer min syster med familj upp och hälsar på. Det har varit väldigt lugnt med besök måste jag säga.. inte alls den folkstorm som jag trodde att det skulle bli direkt vi kom hem från BB. Det är klart, det blir väl vad man gör det till. De flesta kommer vi förmodligen träffa till jul, så illa är det, haha!

Tillbaka på NÄL

Igår hade vi en tid för ultraljudsundersökning på NÄL. "Åh nej, ska dom ha fler barn?!" frågar ni er nu, men nej.. så fort vill vi inte ha tillökning, jag lovar. När vi skulle åka hem från BB visade det sig ju att våra små hade blåsljud på hjärtat, vilket är ganska vanligt och det handlar oftast om att det är något som inte hunnit växa igen än, och när de kollade upp det så hittade dom en förträngning i hjärtklaffen eller vad det nu var på båda två. Detta skulle kollas upp igen nu efter ett par veckor och det visade sig att det såg likadant ut nu. Vidar hade även en förträngning i stora kroppspulsådern eller något liknande. Jag tycker att det låter ganska illa, men enligt tanten som gjorde undersökningen är det absolut inget att oroa sig för så det tänker jag inte göra. Trots att det inte är något att oroa sig för ska dom hålla våra kottar under uppsikt så vi ska dit igen om ett tag. 
     Det var lite lustigt när vi skulle iväg på morgonen. Vi hade fått två lappar från NÄL - en till dom var - att vi skulle på undersökning. Det kuvertet jag öppnade hade tiden 10.00 och så tänkte jag inte mer på det utan hängde upp lapparna på kylen. På morgonen fick jag av någon anledning för mig att titta även på den andra lappen som Robin öppnat och där stod det att vi hade tid kl 9.00! Gissa att vi fick lite bråttom eftersom vi planerat morgonen utifrån att vara där kl 10, haha! Det var bara till att kasta i sig frukost och trycka i dom lite käk och iväg och jag tror att vi var där prick kl 9. Det lustiga i det hela var att jag överhuvudtaget kom på tanken att titta på lappen, kvinnlig intuition kallas det nog ;)

Efter matningen nu på förmiddagen satt jag i soffan och hörde plötsligt hur det gurglar till borta i barnsängen. Trodde först att det var någon som la av en riktig brakskit, för det lät så ungefär, så när det började plaska på golvet undrade jag vad i helvete dom ätit som kunde ge så lös skit, haha! Det visade sig att Vidar hade spytt så in i helvete och lyckats pricka mellanrummet mellan madrassen och sängen så det runnit ner på golvet. Bra att dom sätter oss i arbete mellan matningarna, hehe!

Hembesök av BVC

Det märks att jag har annat att göra än att bara sitta vid datorn nu för tiden :)

Igår hade vi hembesök av BVC. Egentligen brukar de göra hembesök vid första tillfället, men första gången var ju förra veckan och då fick vi åka dit eftersom hon inte hade tid att komma hit då. Jag trodde att dom skulle låta bli hembesöket då, men icke. Igår kom hon allt, men det var inte så farligt. Det var inte helt uppenbart att hon kom hit för att kolla så att vi städar ordentligt, hehe! Våra bebisar väger nu lite drygt 4 kg styck, så de har gått upp 400 gram på en vecka. Jag tyckte att det lät mycket, men enligt henne var det bra. Då vet man att dom får i sig tillräckligt med mat i alla fall och det känns ju bra. Nästa besök är på tisdag igen. Täta besök såhär i början.

Vi badade våra små kottar i måndags och dom verkar gilla det. Detta var andra gången de badade och det har inte varit så mycket oväsen. Det är som att dom blir lite chockade när man sätter ner dom i vattnet och undrar vad fan man gör med dom. Efteråt satte jag på dom matchande outfits, men insåg att dom var lite för små för dessa än så länge. Blev lite fotograferande och hittills känns det som att Vidar är lite mer fotogenisk än Morten, haha!



Morten i badartagen :) 




Robin och Morten



Detta blev nog den bästa bilden för dagen på mina små kottar :)



Vissa gånger känner man sig mer populär än andra :)


Söndag kväll

Idag har jag verkligen varit hur trött som helst. Det känns som att jag inte gjort annat än legat och sovit de stunder jag har kunnat. Är det verkligen så uttröttande att ha barn, haha! Somnade i soffan förut med Vidar på magen och Trixi i knät. I såna stunder känns det att man är omtyckt :)
     Vi hade besök förut. Det har inte varit speciellt många här sedan vi fick barn - mina föräldrar och Robins mamma, det är dom som har hälsat på, men idag kom Erik hit och gav våra små pluttar varsin present från honom och Amanda :)
    
Hamnade av någon anledning framför "Paradise hotel" alldeles nyss och det är verkligen ett riktigt dåligt program. Det enda jag kan komma på såhär i skrivande stund som är sämre är "Temptation island". Herregud, man förstår ju vad programidén är utan att behöva tänka särskilt långt. Skicka in ett antal "snygga" människor - skönhet är väldigt subjektivt och jag kan inte påstå att jag tycker att någon var direkt snygg - i ett hus med avsikt att para ihop dom i olika rum. Man behöver inte vara så smart för att lista ut vad som händer när mörkret faller på. Tacka vet jag "Big brother", hehe! Synd att det har slutat gå.

2012

Igår kväll hade vi barnvakt för första gången. Jag och Robin gick på bio med Zara och Johan som också är nyblivna föräldrar och det kändes skönt att bara kunna sätta sig i bilen utan att behöva vela med barnstolar. Vi såg 2012. Mycket bra film! Kan iofs underlätta att jag gillar katastroffilmer, även om jag får lite ångest. Det är ju ingen som säger att detta inte kommer hända på riktigt lixom. Sen när vi kom hem kände jag mig helt genomkyld och frös som fan. Trodde att jag höll på att få feber, men nu när jag vaknade i morse hade det gått över så jag hade väl helt enkelt bara blivit kall. Lite skillnad mot när jag var gravid och tyckte att det var hur varmt som helst hela tiden. Att det kan ändra sig så fort.

Vidar har tydligen bestämt sig för att bli ett litet odjur på nätterna. Först vill han inte somna i sängen på kvällen, utan då är han pigg som fan och ska ligga hos oss. Sån är visserligen Morten också, så dom turas om att skrika och ha sig tills vi ger med oss och tar upp dom. Sen ligger Vidar och låter/skriker/sover om vartannat fram till ett-två på nätterna då det är dags för ännu en matning och sen somnar han om vi har tur. Det värsta är väl när man tror att han har somnat och börjar slappna av och sen efter fem minuter sätter han igång igen. Igår natt var han vaken fram till fyra. Är det såhär vi ska ha det alltså? Egentligen ska jag väl inte klaga - nu för tiden får jag faktiskt sova ganska sammanhängande ändå jämfört när jag var gravid. Då var det ju till att vakna varje timme, nu sover jag faktiskt fyra timmar på raken ibland. Det är nästan lyxigt.

Har ångest inför att Robin ska börja jobba igen. Vet inte riktigt när han börjar men han är väl ledig nån vecka till. Jag vill att han ska vara hemma resten av året, gärna ända fram till att dom börjar på dagis, haha! Hur fan ska jag fixa detta själv? Dagarna har jag inte så mycket ågren inför, eftersom ungarna brukar sova rätt bra då, men nätterna. Robin kommer behöva sova. Ska jag behöva vara uppe med monstren hela nätterna och sen hela dagarna? Hur fan orkar man det?   

Grattis Morten!

Idag har Morten namnsdag. I almanackan står det visserligen Mårten, men det får väl vara jämförbart antar jag, så grattis lilla gubben :)



Barnvagnstur

I måndags tog jag och Robin premiärturen med barnvagnen. Vi gick ner till stan och hyrde film och sen tog vi bussen tillbaka för att testa hur det funkar att åka med vårt slagskepp. Det gick allt men den tog ju upp hela barnvagnsplatsen så det gäller att vara först på plats. Med andra ord är det inte lämpligt att åka i rusningstid. Antar att man får en annan mentalitet efter ett tag, men som det är nu kommer jag förmodligen vänta tills det kommer en tom buss så att jag får plats. Om ett tag kommer jag med största sannolikhet bli en av de där jobbiga mammorna som knör sig på med vagnen trots att det redan står tre barnvagnar och två rullatorer i mittgången.
     Det kändes skönt att komma utanför lägenheten, man blir lätt isolerad har jag märkt. Det känns fortfarande som att vi är de enda i hela världen som är föräldrar för första gången. Dagarna styrs av hur ungarna vill äta så det är kring detta vi bygger upp vår dag. "Nej, nu kan vi inte göra detta för nu ska dom äta om en timme".. suck! Är det så det funkar eller är vi bara dumma i huvudet? Igår åkte Robin och tränade en stund så jag blev ensam med våra barn. Jag visste att det snart var dags för dom att vakna och äta, men kände att jag ville testa hur det är att klara matningen själv med två barn. Det gick tack vare att den ena sov medan den andre åt. Det jobbiga blir ju när båda vaknar samtidigt och gapar på som fan. Jag fasar faktiskt för när Robin börjar jobba igen. Jag vill att han ska vara hemma hela tiden, men det kan jag inte kräva. Och fortsätter jag önska det så blir han väl arbetslös och det har vi verkligen inte råd med. Om andra klarar av att hantera tvillingar själv så kommer allt jag också göra det.

Just nu sitter jag och lyssnar på gammal eurodisco från 90-talet och Robin klagar över att det är dåligt. Ja, vad fan tror han att jag lyssnar på det för då, haha!


Besök på BVC

Idag har vi varit iväg på vårt första besök hos Barnavårdscentralen. Egentligen gör de hembesök vid första tillfället, men idag hade hon inte tid så vi fick ta oss dit. Det var inga konstigheter egentligen, vägde och mätte lite och kom fram till att Vidar har vuxit förbi Morten i vikt. Dom vägde nästan exakt samma; 3600-nånting, men det var 5 grams skillnad. Känns bra att dom kommit förbi födelsevikten nu.
     Vet inte riktigt vad jag tyckte om tanten egentligen. Jag hoppas att hon sa det hon sa för att det tillhör deras rutiner och inte för att hon trodde att vi inte vet bättre. Jag hatar att bli idiotförklarad när det inte finns någon anledning. Jag menar, normalt folk vet att man varken röker eller dricker när man ammar och att man inte ska skaka sitt barn. Så för hennes skull hoppas jag att det var standardgrejer hon talade om för oss. Eller så var hon lika fördomsfull som alla andra brukar vara första gången de ser mig. Trots att vi nu varit på ett besök ska hon ändå göra hembesök. Hon kommer hit nästa vecka och jag gillar inte riktigt det. Jag ser det som att de vill komma hem till oss och kontrollera att vi inte är psykopater och att vi städar ordentligt. Egentligen borde vi se till att det ser ut som värsta knarkarkvarten här så att hon får sina fördomar uppfyllda.. bara för att.  

Tiden på BB

Så, nu känner jag att jag har tid att skriva fortsättningen :)

Vi tillbringade nästan en vecka på BB, vilket förmodligen var ganska bra. Vi kom dit torsdag kväll och åkte hem onsdag kväll och de tre första dagarna är väldigt otydliga för mig. Jag vet att vi var där och jag vet lite saker som hände, men det är väldigt suddigt och konstigt allting. Jag kanske hade rester av lustgasen kvar i mig, haha! Helgen tillbringades mest på rummet eftersom jag kände mig aningen stel med tanke på att de skurit upp magen på mig. Jag var allt uppe så mycket jag kunde, men föredrog att ligga ner. På söndagen fick jag tillslut på mig andra kläder än den sexiga sjukhusskjortan, haha! 
     På måndagen var det som att jag vaknade upp och insåg att jag inte var den enda som låg på avdelningen, utan att det faktiskt fanns andra som också hade fått barn. Och man kunde ju prata med dom. Det var inte bara jag som var nybliven mamma för första gången. Det kändes som att jag varit helt förvirrad över helgen och blivit isolerad. Framåt onsdagen då det var dags att åka hem hade vi vågat oss ut från rummet och börjat äta i matsalen. Det underlättade även att det dykt upp fler folk från föräldrautbildningen som fått barn under tiden vi var där. Om vi hade varit som vanligt folk och åkt hem efter två-tre dagar så hade jag förmodligen inte ens kommit ihåg att vi varit där. Det lustiga är att oftast brukar man känna sig mer och mer hemma ju längre man är på ett ställe, men i det här fallet var det tvärtom. Jag kände mig väldigt hemma direkt, men ju fler dagar som gick desto mer kändes det som ett sjukhus. Sista dagen var det som att jag var på en främmande plats och det var verkligen dags att åka hem.
     Jag trivdes väldigt bra på BB. Hade lite funderingar inför att ligga där eftersom jag hört skräckhistorier från olika håll, men för min del var det i stort sett bara positiva upplevelser. Bortsett från den här jävla amningshetsen som tanterna håller på med. Visst att det är bra att man kan amma och att det kommer igång ordentligt, men det får ju inte gå till överdrift. Det tog hela helgen innan de fattade att våra barn skrek för att de var hungriga och inte fick tillräckligt med mat. Tre dagar! Vem fan skulle inte skrika i det läget? När vi ifrågasatte om dom verkligen skulle bete sig som de gjorde, sa de att barn vill ha närhet och att det var därför de skrek. Ofan.. konstigt att de blev tysta då de äntligen fick mat då. På måndag morgon brakade helvetet löst rent ut sagt. Vi hade haft lite barnvakt under natten eftersom vi kände att vi höll på att bli galna - eller Robin iallafall. Halv åtta på morgonen rullade de in våra barn som var helt hysteriska, så det var bara till att sätta igång och amma. Det hjälpte inte kan jag säga, vilket inte är så konstigt med tanke på att mjölkfabriken inte kommit igång ordentligt. Tillslut var det någon som vägde våra barn och konstaterade att de gått ner ett halvkilo var ungefär och  äntligen insåg de att det kanske behövdes något mer. Direkt de hade fått tillräckligt med mat somnade de hur lätt som helst och lugnet infann sig i vårt rum. Senare kom en av barnmorskorna och nästan bad om ursäkt för att hon varit ledig dagen innan för hon hade tänkt att dom skulle vägas på söndagen. Antar att hon hade anat oråd redan då. 
     På onsdagen var det som sagt dags att åka hem. Vi var och hyrde bilbarnstolar och packade våra grejer och plötsligt blev det på riktigt. Vi skulle ta med oss våra barn hem och klara oss själva, utan alla dessa "proffs" runt oss. På vägen hem stannade vi till på Överby så jag fick köpt mig en amningspump. Det skulle nog inte godkännas av alla på BB kan jag säga, hehe. Vi kom hem, slängde i oss varsin hamburgare som vi köpt med oss när vi ändå var på Överby och sen satt vi typ och tittade på varann och undrade hur fan vi skulle klara detta.

Bettan 4 år!

I tisdags fyllde min lilla pisse 4 år. Det kändes jättehemskt att inte kunna säga grattis till henne på födelsedagen, även om hon förmodligen inte var medveten om att det var hennes stora dag. I andra människors ögon kan detta ses som en trivialitet just nu med tanke på vad som hänt de senaste dagarna, men för mig betyder hon lika mycket som alla andra i familjen och därför tänker jag tillägna detta inlägg min bruna lilla lurvtuss.

När jag och Robin hade varit tillsammans ett tag kände vi att det hade varit trevligt med en till i familjen och började se oss om efter någon som kunde tänkas vara lämplig att flytta hem till oss. Robin ville gärna ha en långhårig pisse, vilket jag inte hade något emot, så jag kollade runt på Blocket för att se om jag kunde hitta någon bland alla tusen annonser som folk sätter ut. Det låter rätt illa egentligen att leta upp en katt på det sättet, men det är ju så det funkar många gånger. 
     Jag vet inte vad det var som fick mig att fastna för Bettan, men jag fick i vilket fall syn på en annons och ropade på Robin och båda blev intresserade. Jag ringde dom som sålde henne och vi bestämde en dag som vi skulle åka ner och titta på henne. De hade några andra som också var intresserade av henne och hade bestämt sig för att träffa spekulanterna innan de bestämde sig för vem hon skulle få flytta hem till. Det tyckte jag kändes seriöst. Vi åkte alla milen ner till Fjärås för att hälsa på veckan innan det var tänkt att hon skulle levereras och uppenbarligen tyckte ägarna om oss för redan samma kväll ringde hon mig och sa att hon ville att Bettan - eller Saga som hon hette på den tiden - skulle få flytta hem till oss. Veckan efter åkte vi ner dit igen för att hämta henne och i bilen på vägen ner kom vi på att vi hade glömt att ta med oss kattburen. Det är ganska duktigt, haha! Vi fick ta oss en sväng in på ÖB så det löste sig och hem kom hon. 
     Bettan är en ganska lustig liten dam. Hon kan verka blyg och skygg, men hon är så otroligt gosig när hon väl sätter den sidan till. Det tråkiga är väl att det inte är så många förutom jag som märker av det. Den senaste tiden har vi haft en liten sovstund varje dag då vi legat bredvid varandra i sängen. Man ska gärna bädda sängen åt henne först för annars blir hon lite nervös. Hon har en del konstiga saker för sig så hon kanske inte är världens enklaste pisse. Bland annat kan man inte lägga något på golvet som är mjukt - förutom mattor - för då kissar hon på dom. Lägg en väska i hallen och nog fan har någon varit där och urinerat i den. Men det är sånt man lär sig och gör man det ändå så får man faktiskt skylla sig själv. Man får helt enkelt ta henne för den hon är och det krävs en del tålamod :)


Första kvällen hemma hos oss.


En liten Bettan som redan då föredrog att dricka vatten ur kranen.




En något större Bettan!




Hela historien

Så, nu har man fått sovit in några timmar så att jag orkar uppdatera er om hur det hela gick till. Har förstått att folk är väldigt nyfikna. Det här kommer förmodligen bli ett väldigt långt inlägg, men det får ni tåla :)

Natten till torsdagen den 29 oktober vaknade jag och kände att någonting inte riktigt var som vanligt. Nu i efterhand vet jag faktiskt inte hur jag kände det - möjligtvis att det var en instinkt. Ringde förlossningen och rådfrågade dom, men hon tyckte att jag kunde avvakta lite och se vad som hände. Jag gick tillbaka till sängen och försökte sova men det gick inget vidare. Efter ett par timmar kände jag mig ännu konstigare och ringde till förlossningen återigen och fick höra att jag kunde komma in om jag kände för det för dom hade det lugnt nu.. eh? Jag väckte Robin och vi gick här i godan ro och gjorde oss klara för att åka. Tänkte att vi fick väl ta med oss BB-väskan ifall det blev så att vi blev kvar, vilket jag inte trodde. Under den timmen det tog att göra sig i ordning och ta sig till NÄL kände jag att mitt obehag ökade, men jag kan inte påstå att jag kan kalla det värkar. Kanske att det var det, men vad vet jag?
     Vid halv fem på morgonen kom vi till NÄL och det undersöktes lite och just då fattade jag inte att vi skulle bli kvar. Jag gissade att dom skulle säga att jag var löjlig och kunde åka hem och lägga mig igen. Dom kollade lite värkar och efter ett tag insåg jag att vi faktiskt skulle stanna. Någon gång under dagen skulle vi bli föräldrar! Just då kände jag nog ren skräck, haha! Det är en sak att gå omkring och vara gravid och en helt annan sak att vara inne på förlossningen och fatta att det börjar bli allvar kan jag säga. Jag vet att min tanke var; "Snälla, kan ni inte bara skära ut dom så jag slipper det här" och anade att dagen skulle bli låååång.
     Det är lite lustigt, nu i efterhand känns det som att den dagen bara var en enda lång dröm. Jag är medveten om saker som hänt och sagts, men allting är som i en dimma. Lustgasen blev min vän, haha! Robin fick kolla värkarna på en skärm och jag vet inte hur många gånger jag sa ordet "gas?" den dagen. Visserligen var jag rätt duktig på att känna av när en värk var på gång, men vissa gånger kändes det bättre att få veta att det faktiskt var så. Jag tänker inte gå in på några detaljer kring just själva tiden under vägen till mina bebisar, dels är det inte så intressant för er, dels minns jag inte riktigt och dels kan det innehålla äckliga detaljer som jag vill bespara er ;) Jag kan bara säga att man är inte så jävla häftig när man ligger där. 
     Efter 12 timmar med värkar och plågor så jag trodde att ryggen skulle gå av, fick jag konstaterat för mig att mina värkar inte skulle räcka till två bebisar. Det kom in en tanta som undersökte mig och sa typ att "Det här kommer inte gå" och så var det bestämt att det skulle bli snitt. I den stunden kände jag en oerhörd lättnad. Dels för att det skulle bli ett relativt snabbt avslut på det hela och dels för att jag skulle slippa trycka ut två bebisar på vanlig väg. Sen gick allt väldigt fort. Jag har haft skräck inför det här med ryggbedövning och hävdat att jag skulle klara mig enbart på lustgas, men när man ska göra snitt så måste man ta ryggbedövning så jag åkte på den hemska sprutan ändå. Det var obehagligt, men inte så fruktansvärt hemskt som jag trodde. Visserligen var jag full med lustgas och adrenalinet pumpade väl för fullt så jag kanske inte kände av riktigt hur hemskt det faktiskt var. I vilket fall var det så jävla skönt när bedövningen började verka. Det onda i ryggen försvann direkt och livet blev så härligt. Det var riktigt kul att ligga där på operationsbordet och se hur dom förberedde sig för att skära upp mig. Robin har berättat såhär i efterhand att han däremot inte alls tyckte det var kul utan snarare obehagligt. Han tänkte på riskerna med det hela, medan jag befann mig i himmelriket, hehe!
     Jag vet inte riktigt hur lång tid själva operationen tog, men 19.17 kom lilla Morten till världen. En minut senare kom Vidar. Morten hade varit så fräsch att han bajsat i fostervattnet och även sugit i sig detta under tiden han låg i magen så han var väl inte helt pigg när han kom ut. Dom tog in honom i ett annat rum och sög ut skiten ur lungorna på honom. Jag tycker det är lite äckligt med nyfödda barn eftersom dom är sådär slemmiga och har massa klet på sig, så jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville att dom skulle torka av bebisarna innan jag fick dom till mig. Det första dom gör är att trycka upp en kletig och nyfödd bebis i ansiktet på mig innan dom bar iväg med honom, haha.
     Efteråt, eller ja även under själva operationen, låg jag och skakade så jag inte kunde hålla armarna still. Robin fick sitta och hålla fast mig så att jag inte skulle rycka så mycket, haha. Vet inte vad som hände eller vad jag reagerade på.. eventuellt bedövningen i kombination med spänningar som släppte. Ett par timmar efter operationen höll det på och jag skakade så jag hackade tänder och hade svårt att prata. Robin tyckte att det var väldigt obehagligt eftersom jag tydligen förlorat en del blod och var väldigt blek och "tagen". Själv kände jag mig lugn och fattade inte riktigt vad all uppståndelse berodde på, men det var väldigt irriterande eftersom jag hade velat ringa folk och berätta vad som hänt och så, då ingen visste att vi var inne. Tillslut bara det la av och då var det mest bara trögt att ligga inne på förlossningen och vänta på att bli påfylld med blod igen. Det tog sin lilla tid kan jag säga. Hade haft ett HB på 138 när jag kom in och 89 när operationen var klar. Vi kom in till BB nångång på kvällen, runt tio kanske. Som tur var fick vi ett enkelrum, vilket inte bara innebär att man slipper dela med någon annan utan även att Robin fick vara kvar. Ja, jag vet inte hur dom hade tänkt sig det annars. Det hade ju lixom inte gått.

Nu känner jag att det får vara bra med det här inlägget. Kommer skriva om BB-tiden lite senare ifall någon är intresserad av det. Slänger in lite bilder från förlossningen så länge. 

   Lycklig snart blivande mamma under förberedelserna på operationsbordet.    Första bilden på mamma och barn. Ligger och väntar på att skakningarna ska gå över.    Första bilden på Morten och Vidar.   


Välkomna till världen!

Som ni kanske förstått så har min inaktivitet på bloggen och övriga Internet den senaste veckan inneburit att jag äntligen fått mina små skruttar. I torsdags dök de upp och vi har varit på bb fram tills idag. En mer detaljerad redogörelse kommer förmodligen dyka upp under morgondagen - ikväll är jag alldeles för trött för att orka. Jag kan dock dela med mig av basinformationen för att stilla er nyfikenhet :)

Morten - 3575 g & 51 cm lång kl 19:17
Vidar - 3540 g & 50 cm lång kl 19:18




RSS 2.0