Den eviga ränneskitan

Nu är vi inne på femte veckan med taskiga magar hos barnen. Min gissning är att det är tänderna som spökar, för i övrigt är de okej. Den senaste veckan har de dock dragit på sig snoriga näsor också, men jag har en fantasi om att kunna skicka dem till dagis den här veckan. Imorrn har jag hyrt in min mor visserligen, tänkte kolla så att de inte blir mer snoriga än vad de är. De har sovit väldigt mycket också. Både idag och igår vaknade de framåt halv tio (eller idag fick jag gå in och väcka dem, så att de inte skulle förskjuta dagen alltför mycket) och sedan har de ändå velat sova vid elva igen och sovit i tre-fyra timmar. Den tid de är vakna är de glada och aktiva, de äter och dricker bra, så jag är inte direkt orolig, men det är klart att man funderar på vad det kan vara.

Filmade mina små kottar igår. Tycker allt att de är för söta ibland.



Flummeri flummera

Jag har jobbat nu i helgen, så jag har varken haft tid eller ork att blogga något. Men i fredags var jag ledig och på kvällen bar det av till Vänersborg för aurafotografering. Har aldrig gjort något sånt tidigare, men har varit nyfiken på det i väldigt många år. Hon som tolkade bilden har aldrig träffat mig tidigare och ändå var det mesta hon sa en riktig fullträff. Visst, man väljer att tro på det om man vill, men om hon bara hade suttit där och sagt massa nonsens och grejer som kunde stämma in på vem som helst, så hade jag känt mig skeptisk. Allting stämde kanske inte, men å andra sidan kan det vara sidor hos mig som jag själv inte har upptäckt än. Jag ville inte säga saker om mig innan hon började prata, eftersom jag ville vara så anonym som möjligt, och ändå lyckades hon fånga mig rätt bra tycker jag. Hon spelade in tolkningen på en skiva som jag fick med mig hem, så jag har lyssnat igenom den ett par gånger. För er kanske det inte är så intressant att läsa igenom 20 minuters prat, men jag tänkte att jag skulle välja ut några delar som jag tyckte var roliga.

Aurafotografering går ut på att ta en bild av kroppens energier. Alla människor har en eller två färger, jag har två; grön och blå.
     Grönt innebär att jag är bra på att ta hand om, värna om och att dela med mig av det jag kan och vet. Grönt är en bra mammafärg. Jag är extremt lyhörd och bra på att lyssna på andra. (Hon påstod även att jag har stark social kompetens, vilket jag betvivlar.) Problemet med att vara grön är att man är väldigt känslig och har lätt för att ta saker alldeles för personligt. Jag får dåligt samvete för saker som jag inte behöver ha dåligt samvete för. När jag mår bra funkar mitt liv ganska bra, men när jag mår dåligt så rasar allting. Jag har väldigt lätt för att ta till mig det dåliga, och missar det som andra uppskattar hos mig. Hon sa att det känns som att någon har sårat mig väldigt mycket och att det är något som även idag påverkar mig ganska mycket, genom att hindra mig från att ta till mig det glada i livet. Hon tyckte även att jag skickade henne dubbla budskap; att jag har både det där grubblande och nedstämda, samtidigt som jag är glad och sprudlande. Att säga något negativt till mig kan vara som att hugga kniven i hjärtat på mig.
     Att vara blå innebär att vara mer tystlåten och tillbakadragen och att jag kan vara obekväm i vissa situationer. Hon menade att andra kan uppfatta mig som öppen och att jag delar med mig av mig själv, men att det i själva verket inte alls är så. Jag släpper in andra människor till en viss gräns, men det finns en del som jag behåller för mig själv. Hon frågade om jag hade hållt på någonting med healing, och när jag sa att jag inte hade det tyckte hon att jag skulle fundera lite över det, eftersom jag har en sån lugnande inverkan på min omgivning. Hon sa att hon blev helt varm i händerna medan vi satt där, och att det kom ifrån mig.
     Att vara grön innebär att ha sunda värderingar och att man är logisk i sitt resonemang. Att vara blå innebär att ha en stark intuition. Dessa går inte riktigt ihop, vilket kan få mig att känna tveksamhet. (Ja, jag är en väldigt ambivalent människa, jag vet.) Ska man tro på det man ser eller det man känner? Hon tyckte att jag skulle kolla upp det där med intuition och arbeta vidare med det, för i hennes värld så "var jag redan där" som hon uttryckte det.

Hon hävdade även att jag skulle kunna bli väldigt duktig inom ett specifikt yrke, men att jag inte alltid gör saker på det traditionella sättet. Att jag många gånger ligger före min tid och inte gillar när det blir för mycket regler att följa. Jag kan bana väg för nya tankar och idéer om jag bara vågar. (Ja, inom andra områden än just mitt arbete är det väl så jag funkar.)
     "Våga använda dig av din intuition", detta upprepade hon flera gånger. Hon tyckte att det kändes som att jag tvivlar, men att jag också vet att jag får en hel del svar. Att jag ofta vet om saker innan de händer. Problemet kommer när jag börjar analysera, när den logiska sidan tar över. Bara lyssna till intuitionen! 
     Hon sa också att även om jag har vänner och är omtyckt, så känner jag mig utanför och udda (no shit) och att detta kunde bero på allt det mediala jag har i mig. Det är som att jag passar in men ändå inte. Jag är bra på att betrakta människor, men gör det gärna på lite avstånd. Även om jag är extremt uppmärksam så är det något som många missar med mig, och det tyckte hon var synd.
     Hon tyckte även att jag har en ungdomlig energi och blev lite förvånad när jag sa hur gammal jag var. "27 alltså, ja det missade jag", och sedan blev hon tyst en stund.

Att vara grön innebär också att man är en relationsmänniska; man vill ha barn och familj och vänner runt sig. När man är blå behöver man lugn och ro och sitt eget utrymme. Eftersom jag har båda dessa delar i mig måste jag se till att jag har mitt eget space för att trivas. Det är viktigt att jag gör saker som jag själv tycker om.
     Hon sa att det känns som att jag grubblar väldigt mycket och att jag vill göra andra grejer än det jag gör nu. Pratade lite om olika yrken som skulle kunna passa mig. Enligt henne är det självklart att jag ska jobba med människor, men kanske inte på det sätt som jag gör nu. Eftersom jag enligt henne är en så känslig person kan det bli för mycket för mig att arbeta med människor där jag inte ser någon förändring, att det tar för mycket av min energi. Hon tyckte att jag skulle satsa på att verkligen ta reda på vad det är jag vill arbeta med och att flytta.      
     Hon sa också en sån passande grej "Jag känner att du ska börja skapa en plats som du trivs bättre i än den du har varit i", och för mig innebär inte det vare sig arbete eller bostad, men jag förstår vad hon menar. Hon blev tyst en stund och sa att hon inte riktigt visste hur hon skulle tolka det hon fick till sig, men att saker kommer bli lättare. Att det känns som att jag behöver förenkla saker för mig själv, men att saker kommer bli bättre.
     Jag har även lila i min aura och det innebär att jag är bra på att drömma och fantisera. Enligt henne kommer vissa av mina drömmar slå in, redan nästa år. Hon kände något med mars/april och frågade om det är något vid den tiden som kommer hända, men det gör det inte vad jag vet nu. Hon sa även att det känns som att jag kommer få en bra sommar och att saker kommer lugna ner sig. Det kan försvinna en del saker i den energi jag har nu; det kan vara relationer, prylar, pengar osv och att allting som handlar om utsortering är bra just nu.

På aurafotot ser man även sina schakran och hon gick igenom dessa och berättade vad de betydde. Det andra schakrat nedifrån är mycket större än alla andra och hon sa att det står för vänner, barn, relationer osv och att det är mycket aktivitet där just nu. Jag hade sett att hon sneglat på min mage några gånger tidigare under konsultationen, och när jag sa att jag är gravid skrattade hon och sa att hon hade tänkt att jag måste vara gravid, men det kan ju vara lite känsligt att fråga om man nu inte skulle vara det.
     Utifrån lite andra staplar och grejer som hon gick igenom kunde hon utläsa att jag är i ganska mycket balans ändå, men att det finns en del spänningar i kroppen. De kommande tre åren kommer kunna bli ganska bra. Det är som att en tyngd som har påverkat mig börjar släppa. Att det känns som att jag kommer bli gladare i mig själv.



Ja, det blev ju rätt långt det där ändå, men det där med att sortera ut är väl inte min starka sida helt enkelt. Hade tänkt att ta mig dit om ett år igen, för att se om något har hänt. Man kan göra sånt här ungefär varje halvår-år, att hålla på för ofta är ingen idé ändå. Om ett halvår har vi förmodligen andra saker att fokusera på än sånt här, så om ett år kan nog bli bra. Skulle vara roligt att se om det har blivit någon förändring. Även om man inte tror på såna här grejer kan jag rekommendera att ta en sväng. Det är väldigt roligt om inte annat!




Nu är familjen samlad igen

Nu har barnen äntligen kommit hem igen. Det är en vecka sedan deras mormor var här och hämtade dem. Skulle ju haft dem på dagis såklart, men så blev de konstiga i magen igen och för att vi skulle slippa vara hemma från jobbet (ja, pengar behövs också), så tog mormor och morfar hand om dem istället. I söndags var vi ju där och hälsade på, så vi fick träffat dem en dag åtminstone. Men nu äntligen är de tillbaka igen!
     Hörde ett gallskrikande barn i trappen framåt kvällen och tänkte "Fan vad grannens barn låter", fram tills vi hörde att ljudet liksom ökade och lät ganska bekant. När vi öppnade dörren stod farsan där med en nerspydd Morten. Stackars lilla kotte. Hade spytt i bilen, ganska ordentligt också. Tyckte väl inte att det var så jättekul att komma till mamma när man varit med mormor och morfar senaste tiden. Vet inte hur fort de glömmer, men det tog en liten stund innan de tyckte att vi var okej. Morsan berättade att Morten hade tagit sina första steg idag - och så missar man det >.<

Nej, men om vi skulle ta och bo kvar här då

Vi var på en visning av ett radhus nu i eftermiddag. Detta var precis vad jag ville ha! Visst, det fanns allt att göra på detta också, men kök och badrum var fixade, och sånt brukar kunna kosta en del. Resten av huset var ganska gammalt, vissa grejer var original från när det byggdes. Trots detta hade jag lätt kunnat tänka mig att flytta dit, lite färg och tapeter så hade det varit kanon. Nu var inte Robin så jätteintresserad kanske, men vi åkte ändå till banken för att fixa ett lånelöfte - om inte annat så är vi inne på att flytta så det kan vara bra att ha i vilket fall. Var på banken för några veckor sedan och pratade med en tanta så vi visste ungefär vad vi hade att röra oss med, men ville ha det på papper. Pratade med en annan den här gången och efter lite räknande visade det sig att vi landade på ett antal hundra tusen mindre än vad den förra banktanten hade uppgett för oss. Varför göra så och ge oss falska förhoppningar? Det var väl ändå jävligt onödigt.
     På ett sätt vill jag bara lägga ner det här med husletande. För dessa pengar får vi ingen vettig bostad här i närheten ändå. Ett alternativ är att göra om lite här hemma så att alla får plats, men det kräver en hel del rensning och undanstoppande av allting som inte är supernödvändigt. Typ skicka ner alla böcker i källaren och rensa ur alla kläder man inte använder varje dag osv. Visst, det är en lösning men jag gillar mina saker. Vissa uppoffringar måste man göra, det vet jag också, men någonstans går gränsen. För man vill inte bo i Frändefors eller? Där hittade jag ett jättefint hus för pengar som vi faktiskt skulle ha råd att lägga ut.

Vår första husvisning

Den här helgen har vi varit aktiva.
     I lördags var vi en sväng till Göteborg. Jag och Robin åkte ner på dagen eftersom jag hade fått för mig att jag ville äta på Andrum. Han var väl sådär lagom road - det finns ju inget kött där. Han gick allt med på det ändå, min snälla karl. Tog en snabb sväng genom Nordstan efteråt och det märks att vi inte är vana vid stora staden. Jättemycket folk! I vilket fall, anledningen till att vi åkte ner var bio med Zara och Johan. Barnlediga och allt, då får man passa på. Harry Potter var det som skulle tittas på, men den var allt bra seg. Vet att jag tyckte att boken var seg också, så jag hade inga stora förväntningar direkt. Efter bion åkte vi hem till mina föräldrar, eftersom vi ändå skulle vara i Ljungskile på söndagen. Onödigt att åka fram och tillbaka - och så fick vi träffa barnen lite mer. Har ju inte sett dem sen i torsdags.
     På söndagen var det dags för husvisning. Kan säga som så att det huset blir det inte. Så mycket pengar, tid och energi har vi inte. En totalrenovering var det som gällde för att ens vilja bo där litegrann. Och så var det många saker som var tvunget att kollas upp; eventuell fukt, sprickor lite här och var, sanering i källaren, uppmjukade golv osv. Nej, det är vi inte ett dugg sugna på. Men nu har vi varit på vår första husvisning i alla fall. Och på tisdag är det dags för nästa. Har lite högre förväntningar på detta.

R.I.P Ulf

Min granne har dött. Fick veta det igår. Robin skulle åka och träna, men så fick han inte upp bildörren (där var ett av de oväntade felen), så han kom in igen för att hämta den andra bilnyckeln. Då träffade han på grannens bror nere i trappen som sa att Ulf hälsar. Hälsa tillbaka, sa Robin, varpå grannens bror sa att han var död. Man vill ju inte riktigt tro det. Brukade alltid hälsa och prata med honom när jag sprang på honom här i trappen. Brorsan hade varit rätt full, så Robin förstod väl inte riktigt vad han sa, men det verkade nästan som att grannen hade tagit livet av sig. Skulle ha skrivit ett inlägg i söndags om att det stod en polisbil här utanför, och att man alltid blir så nyfiken, men så glömde jag bort det. Robin var nere med soporna och då hade vår dörr varit uppställd och så såg han en polisbil ståendes ute på gatan. Han såg inga poliser, annars hade han nog frågat vad som hände. Nu har vi antagligen fått svar på det. 
     När jag bodde i Vänersborg var det också en av mina grannar som dog. Jag misstänker att han var alkis, men har ingen aning om det var därför han dog. Såg att det stod en likbil utanför vår ingång och sedan hur de bar ut honom. Mysigt.


Undra vem som tar hand om hans vovvar nu..

En kvällsnotering

Det är få saker som är så underbart och rogivande att titta på som barn som sover. Bara så att ni vet.

Vecka 14

Jag kollade tillbaka på hur min förra graviditet var i början och läste att jag upplevde det som att den svullna magen hade börjat lägga sig i vecka 15. Idag går jag in i vecka 14 så det kanske den gör snart. Min mage har inte riktigt samma förutsättningar som förra gången, så det är svårt att säga om jag ser gravid ut än eller inte. Vet bara att jag började se gravid ut på riktigt i vecka 17 förra gången, och där är jag ju snart. Då var det visserligen två, men många gånger får man mage tidigare andra gången. Tröttheten hade tydligen lagt sig vid den här tiden förra gången, det kan jag dock inte påstå att den har gjort nu. Det är en helt förlamande trötthet emellanåt, inte bara att jag är trött och vill sova, utan jag orkar verkligen ingenting. Det finns ingen motivation eller energi över huvud taget. Väldigt jobbigt när jag ser hur mycket som behöver göras. Mitt kassa järnvärde kan väl vara en orsak, men nu har jag köpt järntabletter minsann, så nu får vi se. Och tät i näsan är jag den här gången med, redan i vecka 9.

På något sätt får jag för mig att det är två den här gången också, men det är nog rent önsketänkande. Eller för att det är det jag känner till.

BVC - 1-årskontroll

Idag var det dags för 1-årskontrollen på BVC. Något försenad kanske, men första tiden jag fick var jag tvungen att ändra. Morten var verkligen inte alls sugen på detta. Det känns som att han för första gången har börjat bli rädd för folk. Det var även så på dagis första dagen, han blev jätteledsen och gömde sig hos mig när han fick se dagistanterna, samma idag. Han bara gallskrek när läkaren skulle undersöka honom - det hade jag också gjort iofs. Efter undersökningen var det dags för sista vaccinationen, och det gjorde ju inte saken bättre, men det gick allt över fort. Mot slutet blev de nästan lite glada och kröp omkring och pillade, åtminstone Vidar. Morten satt bra hos mormor. Att de inte hade sovit som de brukar innan kan väl också ha en viss inverkan. De vaknade tio idag. Vid den tiden brukar jag lägga dem igen så att de kan vila upp sig inför lunch. Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Nu skiljer det bara 30 g på dem, känns som att Vidar kommer gå förbi Morten snart. Nästa besök är inte förrän om ett halvår.

Dagens resultat:
Morten 10 935 g & 80 cm
Vidar 10 905 g & 79 cm


Det här med dagis alltså

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka ärligt talat. Vi skulle ju egentligen ha lämnat dem till dagis förra veckan, men så var inte deras magar riktigt på humör, så vi skickade dem till mormor och morfar istället. Idag var det då dags. Jag jobbade natten till idag, så Robin fick ta dem själv i morse innan han skulle till jobbet. Efter 1,5 timme ringde dagis mig och sa att Morten hade bajsat fyra gånger under den tiden han hade varit där och att han nu hade bajsat igenom kläderna, så det var bara till att åka och hämta hem mina skruttar. Inte för att jag blev jätteledsen över det kanske, men det var väl inte en önskvärd start direkt. När jag kom till dagis satt de och åt frukost. Morten hade fått låna någons tröja så han satt där och stoppade i sig macka, i lånad t-shirt och utan byxor. Sötnos! Kom hem vid nio, la ungarna (och mig själv eftersom jag bara hade sovit tre timmar på jobbet i natt), och sen sov vi allihop till halv ett. Bra för mig och bra för ungarna. De har varit så glada och goa här idag, så jag vet inte riktigt vad som hände med Morten. Han hade även blivit jätteledsen när Robin gick, så jag vet inte om hans mage flippade ur för att han blev så stressad eller något.
     Sen blev jag inte jättenöjd över vissa i personalens attityd heller. Först när hon ringde så lät hon väldigt störd på att jag var tvungen att fixa en ersättare för mig innan jag kunde lämna jobbet. Logiskt i min värld, och borde vara i hennes också. Jag sa att jag skulle se vad jag kunde göra och skulle komma så fort jag kunde, "Jaha, och när är det då?" Eeeh, ja du, det beror väl på hur lång tid det tar att fixa en ersättare eller. Kan ju inte bara gå för fan! Sen när jag kom dit sa hela hennes kroppsspråk: "Ta ditt barn, ta honom och försvinn!" Och så påpekade hon att vi inte hade lämnat några extrakläder (nej, det här var liksom första dagen ungarna var på dagis och klockan sex på morgonen vid första lämningen kanske inte extrakläder var det första Robin tänkte på), och att vi behövde fylla på blöjor, för vi hade ju bara lämnat ett halvt paket. Sen var hon tvungen att gå runt och visa var man la extrakläder och blöjor - jo tack, vi har varit på inskolning så jag vet. Hatar när folk idiotförklarar mig! Och när jag slutligen hade fått på barnen kläder och mössa och det var dags att gå ut till bilen tittar hon på mig och frågar hur jag ska göra nu; ska jag ta ett barn i taget? Den som själv inte har tvillingar har inte ett skit att prata med mig om när det kommer till logistik. Inte en chans att jag bär båda barnen samtidigt. Vi, och barnen, är vana vid att den ena får vänta på sin tur. Det funkar inte att ta en unge under varsin arm, bära dem ut till bilen, låsa upp och sedan försöka få in båda i bilen på samma gång. Men hon är väl en sån där mirakelmamma som aldrig någonsin har låtit sina barn gråta eller på något sätt få vänta på sin tur. Hon har väl alltid kommit springande så fort det har varit något, eftersom hon är en sån jävla bra mamma. Jävla översittarfitta!

Morten gör framsteg

Nu den senaste veckan har vi sett att Morten har gjort vissa framsteg. Han står upp själv utan att hålla i något i flera sekunder, han reste sig upp och tog tag i ett bord utan att dra sig upp mot något, han tog även "ett steg med fall" - stod upp, tog ett steg framåt med ena foten och ramlade. Känns som att det kanske är på gång att han ska börja gå snart. Han går med gåvagnen nu, vilket han inte har kunnat innan. Man ser även att det finns ett intresse av att gå, vilket det inte heller riktigt har gjort innan.

Filmade när de gick med gåvagnen tidigare idag. Vidar går först och har inte riktigt samma teknik som Morten, och så gör han apminen. Vi sa ju redan när vi såg första ultraljudsbilden att det var en apa ;)



Tipspromenad online

På killarnas 1-årskalas hade vi fixat en tipspromenad som pausunderhållning.
Ni kan ju ge er på frågorna så får vi se vad ni kan :)

Fråga 1:

Vad vägde mina barn när de föddes?

1. 3356 g & 3465 g
2. 3575 g & 3540 g
3. 2560 g & 3985 g


Fråga 2:

Vilka dagar har deras tilltalsnamn namnsdag?

1. 1 april & 30 juni
2. 31 januari & 4 oktober
3. 11 november & 31 augusti


Fråga 3:

Vilka är "deras" färger?

1. Grön & blå
2. Orange & röd
3. Svart & vit


Fråga 4:

Vad heter deras bästa vänner?

1. Liv & Björn
2. Rut & Varg
3. Gry & Sten


Fråga 5:

Vilken kroppsdel opererade Vidar vid 5 veckors ålder?

1. Halsen
2. Hjärtat
3. Magen


Fråga 6:

Hur gamla var de när de fick sina första tänder?

1. 4 månader
2. 5 månader
3. 6 månader


Fråga 7:

Hur lyder deras fullständiga namn?

1. Lars Morten Valfrid & Tore Vidar Hartvig
2. Lage Morten Valdemar & Tord Vidar Helmer
3. Leif Morten Valter & Trond Vidar Horgh


Fråga 8:

När är deras namngivardag?

1. 3 mars
2. 29 januari
3. 13 februari


Fråga 9:

Vad var det första som hände när de låg i förlossningsrummet?

1. Vidar ramlade av vågen
2. Morten kissade på Vidar
3. Morten tuggade på navelsträngen


Fråga 10:

När är deras syskon beräknat att komma?

1. 4 juli 2011
2. 31 mars 2011
3. 23 maj 2011



Som ni förstår fanns det en poäng med att ha tipspromenaden - vi ville ha ett lite roligt sätt att berätta för släkten att det skulle bli tillökning. Men gissa på ni så får vi se!


Nu är jag vuxen!

Jag har köpt en bil! Kan ni tänka er, min första bil köptes när jag var 27 år gammal - är jag vuxen nu? Vi har varit ute efter en bil till ett tag, just för att jag ska kunna ha en bil när jag lämnar barnen på dagis, och för att Robin ska ha en bil som inte drar så mycket bensin när han kör till och från jobbet. Robin var ledig idag och jag tyckte att det passade bra att åka och titta på en bil medan det var ljust ute. Så jag letade upp en bil i Munkedal, Robin ringde och vi kunde åka och titta på den direkt. Nu står den på vår parkering. Min svarta Renault 19! Vi lär nog hitta både det ena och det andra på den som överraskar oss, men nu har vi en bil till i alla fall. Nu fattas bara ett hus.



Grattis Morten!

Jag är lite sen, orkade inte blogga igår.

Morten hade ju namnsdag igår, så jag ville bara slänga in ett grattis :)



Provsvar - inskrivning hos barnmorskan

Min barnmorska ringde mig i förmiddags för att dela med sig av ett prov som togs när jag var på inskrivningen i fredags. (Ja, det har varit väldigt frustrerande att inte kunna dela med sig av vad som har hänt hittills angående graviditeten, tro mig.) Eftersom jag var så långt gången gjordes en full inskrivning med både samtal och provtagning på en gång. De värden som de fick svar på direkt var helt okej; HB på 131, blodsockervärdet var väl 5,3 eller något i närheten, blodtrycket 120/70. Men så tog de ett annat prov också som var nytt för den här gången; ett ferritinvärde som mäter järndepåerna i kroppen. Detta skulle gärna ligga på 60 för då var det bra. Mellan 20-60 behöver man äta extra järn för att få höjt upp lite. Mitt värde låg på.. 8! Herregud, låter ju som att jag är döende eller något, haha! Det blir väl till att frossa messmör då, Duroferon och min mage är inte kompisar.

Givmildhet uppskattas!

Om någon har ett par miljoner liggandes till ingen nytta så får ni gärna köpa det här huset till oss. Jag skulle inte klaga! Vi behöver lite fler rum.



Det luktar så äckligt!

Det var väl ungefär så det började sist också. Kunde inte öppna skafferidörren utan att jag höll på att kräkas. Skillnaden är att den gången var jag beredd, det var jag definitivt inte nu. Vi ska alltså ha en bebis igen, i slutet på maj är det beräknat till. Ja, det kom som en chock, men efter att jag hade sansat mig kändes det roligt - om än något tätt inpå, haha! Nu är väl det jag tänker mest på av praktisk karaktär; vad ska man ha för vagn, behöver vi en större bil och vart ska vi flytta? Det är nog inte möjligt att bo kvar här, med tanke på att vi redan är för många på den här ytan. Har inte riktigt kommit till stadiet än då jag känner att jag vill flytta, men det kommer nog. Sånt löser sig alltid.


Julklappsshopping

Det var inte riktigt samma sak att titta ut på snön som att vara ute i den. Inte nog med att det snöade, det blåste ju också, från alla håll till och med. Inte lätt att hålla i ett paraply då. Efter konferensen passade jag på att ta en vända på stan och köpte årets första julklappar. Köpte även julkläder till barnen; lussebullar och papparkakor.
     Nu känns det lite bättre när man sitter inne och kan titta ut på snön igen. Känns riktigt mysigt faktiskt. Har gjort varma mackor med champinjonstuvning och ska titta på "The big bang theory", mycket bra serie. Nu väntar jag bara på att Robin ska komma hem så är livet ännu bättre.


 




Jag ser det snöar!

Ja, lite förvånad blev jag allt när jag kom upp i morse och såg att det öste ner snö. Men konstigt nog kom det ingen djup suck, utan snarare lite "Se där ja, vad trevligt". Kanske dags att inhandla en pulka. Ska ner till stan på konferens idag, så det är bara till att plocka fram halsduken och paraplyt så blir det bra. Känner mig på så bra humör idag.

Måste bjuda på ett par låtar såhär på morgonkvisten. Robin undrar ibland var metal-Linda tog vägen. Vi kan ju låta honom tro att jag enbart lyssnade på sånt när jag träffade honom.






Nej, jag är mest irriterad just nu

Fy fan vad trött jag är på en faktor i mitt liv just nu. Tänker inte gå in på det närmre, men det är mycket irritation i mitt huvud just nu. Irritation och stress över att inte veta hur det blir framöver.

Barnen är inte riktigt som de ska just nu. De skiter så att det fräter på dem och så skriker de i högan sky när man ska byta på dem. Såhär var det när de fick fem tänder på en gång senast, men jag har inte sett att några fler tänder är på gång just nu, så jag skyller på dagis. Egentligen skulle de ha lämnats till dagis för första gången ikväll, men det blir inte så. Vill inte lämna bort dem när de är såhär. Eller ja, jag lämnar bort dem men det är till känt folk. Mormor och morfar är alltid en hit. Trött på dagis är jag också, de har inte ens hunnit börja och de är redan rötna i magen.

Och så vill jag ha en bil.


Och ett hus.




Suck.

Eden lake

Jag är med i Lovefilm och får filmer hemskickade lite då och då. Idag kom två filmer på posten, varav en var "Eden Lake". Såg att folk pratade om den på Familjeliv och blev intresserad, och visst uppfyller den sitt syfte. Arg som fan blev jag! Den var inte otäck så som vissa på Familjeliv gav sken av, men den gjorde mig så förbannad. Folk är dumma i huvudet! Småstadsmentalitet, äckliga små fega snorungar osv.


1-årskalaset

Vi hade ju kalas för killarna i lördags. Det började klockan ett och vi hade fått dem att sova innan så att de skulle vara utvilade, men de hann allt bli trötta innan kalaset var slut ändå. Efter presentöppningen fick Robin gå hem och lägga dem och de hade tydligen stensomnat direkt. Det är då inga uthålliga killar man har, haha! Vi bjöd på smörgåstårta och efter det blev det bullar, kakor och vanlig tårta. Måste ha tårta på kalas! Både Morten och Vidar fick testa smörgåstårta, men jag tror att min var lite godare än den vanliga. Vidar mumsade på, men Morten tyckte väl inte att det var någon höjdare direkt. Det blev nästan en hel vanlig tårta över, så dagen efter fick vi tvingat hit Erik och Knut och senare familjen Mellqvist så att de skulle hjälpa oss att äta upp den.
     De fick allt en del grejer trots att vi inte riktigt hade orkat engagera oss i en önskelista. Jag hade även gjort ett kollage som jag hade satt upp ovanför presentbordet med bilder från deras första år.






 



 


"Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak"

Har precis läst boken "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" av Pigge Werkelin. Han förlorade sin fru och sina två barn i tsunamin i Thailand 2004, och boken handlar till största del om hur han försöker hitta sin familj igen för att ge dem en värdig begravning. Alltså, tanken är så fruktansvärd att det gjorde ont i hela kroppen att läsa boken. Tänk er själva att se hur din familj dör, hur de drunknar, och att sedan gå runt bland uppsvällda, ruttnande kroppar för att se om du kan hitta dem. Sin fru hittade han rätt fort, men sina barn fick han leta efter ganska länge, och ni kan ju tänka er hur de kan ha sett ut efter att ha legat så lång tid i värmen. 
     Eller tänk dig att du håller i dina två barn och du blir tvungen att släppa den ena för att du själv och den andra ska kunna överleva. Vem släpper du då? Såna där tankar ger mig riktig ångest, på allvar. När jag åker över Stallbackabron här i Trollhättan tänker jag varje gång "Om vi åker ner i vattnet nu, hur ska jag lyckas få upp båda mina barn?" Vissa tankar mår man bättre av att inte tänka, men de bara kommer. Jag brukar undvika att åka över bron, föredrar att åka genom stan.

Jaja, är man dum så är man

Det där med att ställa tillbaka klockan ja. Vi tog oss en runda i lägenheten igår så att vi inte skulle bli lurade - jobbigt att inte veta vilka klockor som går rätt och inte. Hade ställt mobilen på ringning kl 07.00, den ringde och jag snoozar i en halvtimme eftersom jag var trött som fan, släpar mig upp och duschar och när jag sätter mig i soffan för att äta frukost märker jag att klockan på väggen är.. fortfarande sju(?). Då insåg jag att jag tydligen hade glömt att ställa tillbaka just mobilen. Och jag som var sugen på att gå upp en timme tidigare än nödvändigt. Ja ja, nu är vi uppe i alla fall.
     Dags för inskolning även för Morten idag, så både jag och Robin ska iväg. Återstår väl att slåss om vem som ska ta bilen och vem som tar vagnen, nu när de har lagt deras inskolning på olika tider.

RSS 2.0