"Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak"

Har precis läst boken "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" av Pigge Werkelin. Han förlorade sin fru och sina två barn i tsunamin i Thailand 2004, och boken handlar till största del om hur han försöker hitta sin familj igen för att ge dem en värdig begravning. Alltså, tanken är så fruktansvärd att det gjorde ont i hela kroppen att läsa boken. Tänk er själva att se hur din familj dör, hur de drunknar, och att sedan gå runt bland uppsvällda, ruttnande kroppar för att se om du kan hitta dem. Sin fru hittade han rätt fort, men sina barn fick han leta efter ganska länge, och ni kan ju tänka er hur de kan ha sett ut efter att ha legat så lång tid i värmen. 
     Eller tänk dig att du håller i dina två barn och du blir tvungen att släppa den ena för att du själv och den andra ska kunna överleva. Vem släpper du då? Såna där tankar ger mig riktig ångest, på allvar. När jag åker över Stallbackabron här i Trollhättan tänker jag varje gång "Om vi åker ner i vattnet nu, hur ska jag lyckas få upp båda mina barn?" Vissa tankar mår man bättre av att inte tänka, men de bara kommer. Jag brukar undvika att åka över bron, föredrar att åka genom stan.

Kommentarer
Postat av: Syster

Jag har oxå läst den boken, en fruktansvärd bok men grymt bra och man får sig en tankeställare.

2010-11-01 @ 08:33:44
Postat av: Zara

En hemsk tanke! Vet två som omkom i tsunamin och det känns helt sjukt. Skulle aldrig vilja hamna i den sitsen.=(

2010-11-02 @ 08:54:15
URL: http://zaramellqvist.blogspot.com
Postat av: Jennie

Usch ja! Bor i Vänersborg o brukar också undvika Stallbackabron - speciellt nu när de håller på o reparerar den - av precis samma anledning som du! Va nojjig man blir när man får barn :D

2010-11-07 @ 23:16:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0