BVC-besök, 4 veckor

Knut är redan en månad gammal, det går hur fort som helst. Idag var det dags för BVC-besök igen, men den här gången fick Robin gå. Jag stannade hemma och höll ställningarna här, vilket är ganska lätt när barnen sover. Dagens mått: 4600 g och 54 cm lång. Han växer på bra.

Fuck off

Jättehärlig stämning här hemma nu, verkligen. Det är lite sådär så att man vill skjuta sig i huvudet hellre än att gå ur sängen på morgonen. Jättehärlig.

Bara en parentes

Måste bara notera att jag känner mig mycket smalare och fastare redan, men hur mycket av det som är inbillning vill jag inte veta, haha! Jag har smygvägt mig, men jag tänker inte skriva ut några resultat än. Det får bli veckovägningen på måndagar som redovisas. Kan ju inte rapportera varje dag - och det blir inget tillförlitligt resultat heller. Det går neråt i alla fall, och illa vore det väl annars med tanke på att man inte äter någonting med Cambridge.

Husvisning nr 13

Nu var det verkligen längesen vi tittade på hus, men idag blev det en sväng - till Ödeborg av alla ställen! Det låter riktigt illa och jag har faktiskt ingen aning om hur det är att bo där, men namnet är ju lite avskräckande måste jag säga. Däremot är priserna på husen väldigt lockande. Det här huset kan eventuellt vara det bästa vi har tittat på hittills; jättemysigt, allting färdigt om vi vill leva i ett hus med enbart vita väggar (med andra ord krävs det bara lite färg på ett par väggar och så är det klart), det hade det vi behöver för tillfället, lagom stor tomt (som visserligen till stor del bestod av en brant rätt ut i skogen = oanvändbar), stor och fin altan, nyrenoverat - det luktade till och med målarfärg när man kom in. Ja, det var många fördelar med huset. Största fördelen var att det var väldigt mysigt och nästan klart. Men tyvärr är det för litet för oss. Det skulle säkert gå att bo där i några år, men sedan när barnen eventuellt vill ha egna rum och kräver större yta, så skulle det bli till att flytta igen. Och om vi skulle få fler barn så är det också alldeles för litet. Men åh, det var så mysigt!



Skillnad mellan barn

Tänk att barn är så olika! Det märks tydligt nu när jag har fått en ny liten kotte - som inte alls beter sig som jag är van vid. Ända sedan Morten och Vidar var små så har de ätit bra och sovit bra (okej, inte helt från start, men relativt tidigt kom de in i bra rutiner). De åt med tre-fyra timmars mellanrum och däremellan sov de mest. De har oftast varit nöjda och glada, med vissa undantag. Knut däremot äter oftare och lämnar gärna kvar mat så att han snart blir hungrig igen. Om han bajsar så blir han arg för det. Morten och Vidar kan ligga i sin egen skit en hel natt och vaknar ändå med ett leende. (Nej, vi låter dem så klart inte medvetet ligga i bajs ifall någon nu skulle tro det). En enda gång har jag behövt lyfta upp Vidar när vi har varit ute med vagnen. Knut får man lyfta upp med jämna mellanrum, annars ligger han och skriker i vagnen, och då har vi bara varit ute ett par gånger med honom hittills. Morten och Vidar brukade somna inom fem minuter när man lagt ner dem i vagnen. Undra vad mer som kommer skilja dem åt. Vill jag förresten veta det?

Snart är första dagen avklarad

Det är helt otroligt vad mycket man tänker av ren vana. Märker idag att jag har fått hindra mig själv från att gå och göra en macka hur många gånger som helst. Rätt vad det är tänker jag "När jag har gjort det här ska jag göra mig en macka", bara för att jag är hungrig. Då får man stanna upp och tänka en gång till. Visst är jag hungrig, men det här är inte den värsta dagen. Det här är ju bara början! Jag ser fram emot att se resultat på både våg och måttband, men vet att det är en lite kämpig väg dit. Men det fixar jag!

Inte nog med att jag har abstinens efter mat (jag har inte tänkt på godis eller andra onyttiga saker på hela dagen, utan för en gång skull har jag velat ha mat), så har Robin startat projekt sluta snusa. Ni kan tänka er att det kommer vara en munter stämning här hemma den närmsta tiden.

Då kör vi en vända till!

I höstas var jag så otroligt glad över att jag började återfå min vanliga kroppsform, men så råkade jag ju bli gravid igen, så nu fortsätter jag. Eller fortsätter är kanske att ta i, jag börjar om från början (och har ett ännu sämre utgångsläge den här gången). Nu sitter jag här och dricker mina shakes för nu kör jag igång med Cambridge! Det jobbiga är ju att jag den här gången har något att jämföra med, och det är aldrig bra. Sist gång gick jag ner nästan 10 kg på två månader eller något sånt, så jag tror ju att jag ska göra det nu också. Det kanske jag gör, men om jag inte gör det så kommer jag känna mig misslyckad. Jag tänker inte skriva ut några mått eller kilon i nuläget, så skamligt är det, haha! Men om det går bra så kommer jag såklart att visa före- och efterbilder. Bara för att motivera mig så tänker jag slänga in förra gångens resultat, för det blev jag riktigt nöjd med - och då hade jag ändå 10 kg kvar om jag skulle ha gått efter mitt utgångsmål.

Ifall någon undrar så är randen på magen från att ha varit gravid.



Vårt midsommarfirande

Det blev en väldigt lugn midsommar för vår del. Först hade vi tänkt att åka upp hela familjen till Långed och kalasa med Robins kompisar, men ju närmre midsommar vi kom desto sämre kändes planen för min del. Jag såg mer jobb än nöje i att åka dit, så Robin fick åka själv. Tror inte att han sörjde detta något större - och det var inte direkt svårt att övertala honom till det heller. Vet ju att barnen blir extremt dampiga på eftermiddagen och speciellt om de inte har fått sova ordenligt, så det kändes bara jobbigt att åka någonstans där man inte kan lägga barnen som man vill. Om de hade kunnat sova i vagnen fortfarande hade det varit bra, men de gör ju inte det längre tyvärr. Jag var hos mina föräldrar istället, det kändes lugnare. Hade en tanke att vi skulle tagit oss till Ljungskiles midsommarfirande, men det började så sent och så kändes vädret lite opålitligt, så vi stannade hos mina föräldrar hela kvällen. Lagom ansträngande för min del.

Robin kom till oss igår, men han kom så sent så vi bestämde oss för att sova kvar en natt till. Barnen hade redan gått och lagt sig och det kändes lite elakt att väcka dem för att åka hem, så istället stannade vi kvar allihop. Idag tog vi oss en sväng till Torp för att köpa skor till killarna, men jag tror att högre makter inte ville att de skulle få sig några nya skor. I första affären hittade vi inga. I andra affären fanns det bara ett par i rätt storlek och när vi kom fram till att vi kunde ta dessa och ett annat liknande par så fanns inte de andra skorna i rätt storlek överhuvudtaget. I tredje affären fanns det också bara ett par av de vi ville ha. I fjärde affären fanns det egentligen inte heller två par i samma storlek, men det fick bli två matchande par skor istället och det gick bra det med. Men som sagt, någon ville inte att vi skulle köpa skor idag tror jag.

Dessa skor blev det tillslut och de köptes på Intersport:


 

Bilder tagna på mina goa skruttar under midsommarhelgen:

 

 

Min goe Morten!

 

Vidar var svårfångad!

 

Vidar var lite trött så han la sig i Knuts lift när vi skulle gå ut
- och ville inte riktigt gå ur den när jag skulle lägga ner Knut.

 

Morten och morfar gungar.

 

Morten gungar groda, men det var inte så roligt tydligen.

 

Vidar härjar loss!


Premiär för Knut

Filmade Knut när han hade ätit förut. För att vara så liten har han en hel del grejer för sig måste jag säga. Och nej, det är inte oss Robin pratar med.



Sorgligt eller?

Är man ordentligt uttråkad när man inser att det är dags att betala räkningar och blir glad över att ha något att göra?

Hur ska man ta den kommentaren då?

Vi beställde pizza på hemkörning idag (ja, jag vet!) och han som kör ut pizzan är alltid lite lustig. Man kan kombinera ihop sin egen pizza via onlinepizza.se (nu blev det lite reklam också, katching!) och den som jag brukar ta blir en capricciosa utan skinka, men med champinjoner och bearnaisesås, nyttig som jag är. När han skulle lämna över pizzorna idag sa han att han hade gjort pizzan välgräddad, då han tänkte att jag bantade eftersom jag hade beställt utan skinka. Haha! Ja, för om man bantar så äter man pizza eller? Speciellt pizza med bearnaisesås. Det kanske är dags att börja tänka på vad man äter. Om till och med pizzakillen antyder att man borde banta så..

BVC-besök, 3 veckor

Idag var det dags för en sväng till BVC igen. Hatar de här täta kontrollerna i början, skittråkigt. Knut hade i alla fall gått upp ett halvkilo sen förra veckan och vuxit en cm, så dagens siffror var 4280 g och 53,2 cm. Han är större än vad Morten var vid samma tidpunkt, och jag som alltid har tyckt att Morten har varit så stor, haha! Det är bra att han växer.

Dålig dag = bra natt, bra dag = dålig natt?

Jag var ju så glad att Knut hade gått att lägga så bra trots att han hade varit jobbig typ hela dagen innan, men igår då var han hur bra som helst på dagen, men inte tror ni väl att han var lika lätt att lägga när det var dags för natten, haha! Nej då, han låg och stånkade och hade sig tills jag tog in honom till min säng. Där låg han och stånkade ett tag till innan han somnade, så det har inte blivit mycket sova för min del inatt. Idag är det dags för BVC så det är ingen idé att jag går och lägger mig igen, hur gärna jag än hade velat. Men inatt ska jag sova! Nu är Robin ledig i fyra veckor så inatt är det då inte jag som tänker gå upp när Knut vaknar.

Det är skönt att man kan bli positivt överraskad ibland också

Igår kväll var jag inte alls på humör. Inte att jag var arg så att jag gick här och skällde och kastade saker runt mig (för sånt jag gör jag ju aldrig *hrm*), utan mer sådär uppgivet "Nej, nu ger jag fan i det här". Det är tröttsamt med ett barn som inte vill äta, men som ändå är hungrigt och som inte går att lägga för att han förmodligen är hungrig i kombination med ont någonstans. Jag är nu ännu mer tacksam för att Morten och Vidar inte var såna. Ett barn går att hantera åtminstone - än så länge. Tror nästan att Robin hade lite dåligt samvete för att han gick och la sig medan jag satt här och matade ett ovilligt barn igår kväll, men vad ska han göra? Han måste ju orka jobba också. Men, kan ni tänka er, efter sista matningen så var det lugnt. Jag la Knut i sin säng och sedan gick jag själv och la mig och inte ett ljud hördes ifrån honom. Annars har det hittills alltid behövts några isättningar av nappen och att man gungar honom lite så att han somnar till, men inget sånt igår. Han somnade nog direkt och sedan vaknade han inte förrän 4,5 timme senare. Det var alldeles för tidigt enligt mig, men jättebra för att vara han! Så idag hoppas vi på en bättre dag och att våra mirakelgrejer som vi köpte igår ska börja verka. Jag har även börjat skriva upp när och hur mycket han äter för att ha lite koll; när han äter en skvätt då och då så är det inte så lätt att hålla koll på hur mycket eller hur ofta han egentligen äter.

Jag har till och med hunnit med att duscha idag. Hade glömt bort den där härliga doften av gammal spya som omger en som bebisförälder.

Det blev en trög dag idag

Imorse vaknade jag av att någon låg och stånkade och fes bredvid mig, och det var inte Robin. Jag hade en fantasi om att ta mig ner på stan under dagen. Morten och Vidar är hemma hos mina föräldrar den här veckan så jag är ensam med Knut. Hade varit trevligt att testa på hur det är att ha bara ett barn med sig, det har liksom aldrig hänt. Men så blev det inte. Dels så har jag varit sjukt seg idag, det är som att jag konstant har en suddig hinna framför ögonen, och dels så har Knut inte alls varit rolig. Eller ja, han är ju inte elak direkt, men han vill äta typ varannan timme och däremellan vill han att jag ska hålla honom. Jag vet inte hur han skulle vara om jag la ner honom i vagnen, men har jag otur så får jag gå och bära på honom hela tiden jag är på stan. Kände inte alls för det.

Vi har i alla fall köpt lite grejer till Knut för att se om hans magont (eller vad det nu kan vara) kan gå över. Han skriker som en idiot, typ "jag är så hungrig att jag dör"-skriket, men när han väl får käk så suger han ett par gånger och sedan skriker han igen, vi testar att rapa honom, han suger ett par gånger för att sedan skrika igen och så håller det på sådär tills han somnar till - men när man lägger honom i sängen så börjar det om igen. Trevligt barn va? Så nu har vi köpt lite grejer för att se om det kan hjälpa något. Det är ju sånt här man ska rådfråga BVC om, men om man frågar vår BVC-tant något så får man liksom inget svar. Ungefär såhär: "Knut verkar ha ont i magen." "Jaha, ja så kan det ju vara." Eeh..


En upptagen helg

Den här helgen har det varit fullt upp!

I lördags åkte vi ner till Ljungskile för att Robin skulle kunna greja med Renaulten. Det visade sig vara Ljungskiledagarna så vi hamnade där en stund, och när den stunden var över så fanns det inte riktigt tid till att greja med någon bil. Vi hade tappat bort nyckeln till Volvon där våra barnvagnar ligger, så Knut låg hos mig i bärsjalen och jag måste säga att det var ett kanonköp! Det stämmer faktiskt att det knappt märks att man bär på något. Han blir ju tyngre, men i nuläget så är det verkligen bekvämt att bära i sjalen. Morten och Vidar fick gå själva istället och det tror jag att de tyckte var jättekul. Det är inte så ofta vi vågar släppa dem lösa, eftersom man aldrig vet vart de tar vägen och vi inte alltid har armar så det räcker, men nu hade vi mina föräldrar med som kunde assistera och då gick det bra. Killarna gick hur mycket som helst och de klagade inte alls - inte ens Morten när han ramlade ner från trottoarkanten och landade rätt på ansiktet. De var nog bra trötta när vi kom tillbaka till mina föräldrar, men jag måste berömma deras uthållighet.

I söndags var vi på kalas hos barnens kusin. Syrrans Loke fyllde 4 år i lördags. Herregud, 4 år! Nu får man tänka på att han faktiskt kommer börja minnas sånt som händer, det är häftigt. Det märks att ens sociala beteende har ändrats sen vi fick barn. Inte för att jag är så översocial annars, men nu går nästan allt fokus till att hålla koll på barnen och då är det inte så lätt att hinna med att vara social också. Igår kändes det som att vi bara kom dit, hetsåt lite och sedan åkte hem igen. Det blir väl bättre när man inte behöver hålla koll på barnen varje sekund antar jag, hoppas jag. Och så var inte barnen (läs Vidar) på sitt bästa humör heller kanske. Tror att han missade det där med att sova i bilen på vägen ner. På slutet gick han och la sig i Knuts babysitter som vi hade tagit med oss, så jag skulle tro att han var ganska rejält trött.


Födelsedagsbarnet!

 

Syster och Viggo

 

Vidar

 

Morten

 

Kalas-Knut
Det är ju inte den bästa bilden på honom direkt,
men den enda jag tog på kalaset, så jag får väl lägga in den.

 

Robin underhåller barnen


Ser ni något konstigt..


Jag som inte skulle bli en sån som bär på sina barn

Förstår inte riktigt vad som har hänt med Knut idag. Han har velat äta typ varannan timme och däremellan inte velat ligga i sin säng. Han har kanske legat i sängen i max 2 timmar på hela dagen idag, resten av tiden har han velat vara hos mig. Tur att Morten och Vidar inte är hemma säger jag bara! Robin har jobbat idag, så vi lämnade kvar barnen nere hos mina föräldrar igår. Det var inte tanken från början, men det fick bli så. Om de hade varit hemma hade det förmodligen varit total katastrof här idag; ensam med tre barn, varav jag inte kan lyfta två av dem och en tredje som bara vill bli buren. Nej, det lät inte som någon höjdare.

Knut har varit lite allmänt missnöjd hela dagen känns det som. Det har varit en del gnäll och gnissel från honom, men som oftast har gått över när man har tagit upp honom. Och så äter han inte riktigt så som jag skulle vilja att han gjorde. Han äter inte upp all mat, utan somnar ifrån flaskan för att sedan vakna till någon halvtimme senare och vilja äta igen. Nu på kvällen har vi nästintill tvingat i honom maten och det har funkat sådär. Får verkligen hoppas att han sover bättre i natt än vad han har gjort under dagen - eller ja, han har ju visserligen sovit men bara när jag har burit honom. Fick även invigt min bärsjal som jag fick på posten igår. Jag tror att det kanske kan funka, men får få in snitsen på det först. Verkar som att det blir väldigt varmt där inne, men det kanske ska vara så.


Det var lite fullt i knät en stund.


BVC-besök

Vi var ju en sväng till BVC idag också. Tanken var att vi skulle ha varit till BVC med Morten och Vidar den 31 maj, men den dagen fick vi liksom lite annat för oss - och just den tiden vi skulle ha varit där så låg jag och födde barn för fullt. Det fick bli idag istället och då tog vi alla tre barnen på samma gång.

Dagens resultat:
Morten - 13 590 g & 85,5 cm
Vidar - 13 465 g & 87,5 cm
Knut - 3785 g & 52 cm

Herregud, Knut har vuxit tre cm på drygt två veckor! Jag är dock lite skeptisk till Morten och Vidars siffror, BVC-tanten verkade lite förvirrad när hon höll på. De har gått upp i alla fall, det är huvudsaken. De fick även rita lite och sätta klossar på en pinne. Antar att de blev godkända, hon sa inget annat i alla fall. De blev även vaccinerade och det var väl mindre roligt. Vidar som är lite allmänt kinkig för tillfället tyckte verkligen inte att det var skoj. Morten hanterade det lite bättre, även om han försökte dra åt sig hela benet när hon hade satt i sprutan. Robin fick mycket att göra en stund. Själv satt jag med Knut i knät och tittade på. Det kallar jag en rättvis fördelning.

Vårt nya tillskott i familjen

Nej, några nya barn har det inte blivit på den här korta tiden, men däremot har vi köpt oss en ny bil - och det var behövligt kan jag säga! Volvon har stått och läckt olja på vår parkering i över ett år nu, och jag vill inte ens veta vad grannarna tänker om oss (ni vet såna där som har bott här i 30 år och så vidare), men nu hoppas jag att det är slut på läckandet. Jag är otroligt glad att vi hade just Volvon, för det hade nog inte gått in tre barnstolar i baksätet på vilken bil som helst, men nu blev det en större bil där det även finns lite andrum mellan stolarna. En Peugeot 807 blev det och kom nu inte och säg att den suger röv för det orkar jag inte höra. Vi har letat bil hur länge som helst känns det som, och man blir ju inte klokare av det, så vi tog en som såg okej ut och så slog vi till på det. Vi har redan hittat några defekter och sånt som inte ser så vacket ut, men va fan, det är vår bil och då hör det liksom till med lite misär. Vi hoppas bara att den inte börjar läcka och kosta oss massa pengar, vi är trötta på det nu. Jag tycker att bilen är skitsnygg. Robin är däremot lite mer skeptisk, men vad ska man göra? Vi behöver ju ytan i bilen och då finns det inte så många att välja på. Tycker dock att man kunde ha förväntat sig lite mer när man köper bil av en bilhandlare. De hade inte ens städat ur bilen, utan vi hittade gamla pommes frites och brödbitar när vi fällde fram baksätet - plus att det såg ut som att någon hade spytt rätt ner mellan sätena. Egentligen borde man väl ringa dem och klaga lite, men det är vi för svenska för.

En rolig grej när vi var och tittade på bilen första gången. Vi hade med oss alla barnen och bilförsäljaren pratade med dem och kommenterade att vi behövde en större bil nu med alla barn osv och sen sa han "Och så väntar ni ju tillökning" eller något i den stilen. Eeeh, Knut låg liksom i ett babyskydd, typ tre dagar gammal. Trodde han verkligen att jag var gravid igen, haha! Visst, jag ser lite gravid ut fortfarande men ändå. Iofs trodde han att Morten och Vidar var typ tre år så han hade väl ingen större koll.

 


Första badet!

Idag badades alla barnen, även Knut. Det blev hans premiärbad och det uppskattades väl skulle jag tro. Inga större protester faktiskt. Han kissade visserligen i handduken efteråt men det kan ju hända den bäste.



En utflykt till monsterparken

Kan ni tänka er, idag kom vi oss iväg till Spikön för att mata fåglar. Jag har väl påstått varje morgon den senaste veckan att vi ska gå dit, men det har liksom inte blivit av. Dagarna är väldigt korta här hemma. Vi vaknar framåt tio-halv elva och sedan är det full fart i ett par timmar för att därefter lägga barnen igen och sen när de vaknar så är det eftermiddag och så lägger de sig vid sex-tiden, så det vill till att hinna med.

Idag kom barnens farmor på besök igen så vi drog med oss henne dit ner. Det var lite blåsigt och kallt (faktiskt!) men det gjorde inget. Det var nästan skönt att få frysa lite efter att ha gravidsvettats i nio månader. Däremot var fåglarna läskigare än vad jag kom ihåg. Jag tog fram brödpåsen och rätt vad det var blev jag nästan attackerad av måsar och gäss och änder och allt vad det nu är där nere - och dom väser, visste ni det? Det var en stor en som gick och tiggde runt fötterna på mig hela tiden. Tyckte lite synd om honom eftersom andra fåglar hela tiden hann fram före honom och tog det jag slängde på marken, men så bet han tag i en annan fågel och höll fast den och då tyckte jag inte synd om honom längre. Tanken med att åka dit ner var ju såklart att det skulle vara roligt för barnen att titta på fåglar, men det var väl inte så lyckat. Vidar blev skiträdd och Morten grinade till lite han också. Jag fick matat klart fåglarna och sedan gick vi till en lekplats som låg alldeles bredvid istället och då var fåglarna lite roligare - lite sådär på håll.


Det var väl sådär roligt..

 

Robin matar den elaka fågeln.

 

Gungorna var roligare!

 

..eller ja, kanske inte.

 

Mm, banan!

 

Mammas lilla monster!

 

Knut

 

Jag: "Se lycklig ut."
Ja, vad ska man säga..?

 


Varför kan jag inte bara tillåta mig att vara nybliven mamma?

När jag hade fått Morten och Vidar så kände jag mig smal som fan nästan direkt vi kom hem från BB. Visserligen såg jag ut som om jag vore gravid i vecka 20, men efter att ha haft den jättemagen så hade nog vem som helst känt sig rätt fit. Och vi ska inte prata på när vattnet gick ur kroppen på mig. Den här gången har jag känt mig fläskig hela tiden och nu tittar jag mig i spegeln och undrar varför jag inte är tillbaka i min gamla form. Men helvete kvinna, det är två veckor sedan du fick barn! Tro fan att du inte ser ut som vanligt redan! Jag kan ju lugnt räkna med att se ut såhär ett bra tag framöver, speciellt med tanke på att jag inte får göra något direkt ansträngande de kommande månaderna. Sist gång tog det mig 10 månader att komma tillbaka - och då drog jag till med en Cambridgekur för att få bort mina sista kilon. Det kan hända att det blir en kur sen framöver någon gång, men just nu är jag inte tillräckligt motiverad, plus att det känns hopplöst att dra igång något sådant över sommaren. Det gjorde jag visserligen sist, men då jobbade jag och var upptagen med det. Det som stör mig mest är att jag har ett behov av att försvara mitt utseende. Det är som att jag vill ha en tröja där det står "Jag fick faktiskt barn alldeles nyligen" bara så att folk ska förstå att det finns en orsak till att jag är smygfet och dallrig. Kan jag inte bara slappna av och nöja mig med att jag vet hur det ligger till. De flesta brukar inte vara så jävla snygga när de är nyförlösta >.<

Har inget att skriva men skriver ändå

Både idag och igår har vi haft besök här. Igår var det Robins syster med familj och idag hans pappa med tant och hans farmor - och båda dagarna har Erik varit här. Igår blev det en snabbvisit då hans tjej hade glömt nycklarna hemma. Idag blev det lite längre; just nu är de ute och leker med barnen och då passar jag på att vara här inne och ta det lugnt med Knut. Vad skönt det känns att Robin kan ha sällskap där ute. Ibland har man inte riktigt armar så det räcker till, så man längtar ju ärligt talat lite efter att barnen ska kunna gå i trappor ordentligt och att de ska förstå att det är farligt att springa ut i vägen och liknande. Men det kommer och snart är de jättestora och har tagit studenten och flyttat hemifrån och man undrar vart allting tog vägen. Så jag försöker att inte längta.

Veckan som kommer ska vi försöka att komma oss ut lite mer. Känner att det verkligen är dags nu. Igår kväll fick jag ett infall och åkte för att köpa godis sådär en kvart innan affären stängde - och vad skönt det var! Jag såg andra människor, haha! Jag trivs väldigt bra hemma och ofta kan det gå långa perioder utan att jag ens tänker på att jag inte har varit hemifrån, men emellanåt slår det till och då måste jag ut. Det kan vara det att jag känner att vi inte kan ta oss ut för tillfället, men det är klart att vi kan. Det är inget som hindrar oss - förutom vädret och en tveksamt fungerande bil. Men det ska snart bli ordning på det.

Myser med pappa


Booooring

Vi har det lite tråkigt här hemma. Har i flera dagar tänkt att vi skulle ta oss ner till stan och mata fåglar, men så har det regnat som helvete till och från, så vi har inte velat dra ut ungar och vagnar och allting i det här vädret. Jag är även sugen på att shoppa lite, men så ska man helst inte ta med sig nyfödingar ut bland folk så det blir det inte heller något med. Fick besök av svärmor igår och det var skönt med ett avbrott i vardagen. Morten och Vidar är väl så uttråkade som de bara kan bli antar jag. Härom dan skulle Robin gå ut med barnen till lekplatsen och han hann väl vara ute i fem minuter innan det började ösregna. När de kom in igen så slutade det. Typiskt. (Fast de gick faktiskt ut igen och då höll det upp lite längre.)

Jag har egentligen inget att skriva om idag, är bara så trött på att sitta och uppdatera Familjeliv för där händer det inte heller jättemycket. Börjar bli hungrig också. Kanske skulle ta och köra en maskin med tvätt bara för att ha något att göra.

It's one of those days

Fy fan vilken jävla pissdag! Är på dåligt humör, saker bara skiter sig och vädret suger röv. Och så ska BVC komma hit på hembesök i eftermiddag. Ja, men kom då för helvete och se så att vi sköter oss, så att ni slipper skicka in en anmälan till soc. Jävla idioter.

När är det vår tur?

Vi är i ett väldigt behov av ett större hem! Kommer förmodligen bli galen här hemma snart. Eller det kanske inte är platsbristen jag blir galen på, utan att det är så bökigt så fort vi ska ut. Tänk att kunna öppna dörren och släppa ut barnen direkt på gräsmattan, utan att behöva krångla med trappor och vagnar och all annan skit som ska med ut varje gång. Eller bara att ha en hiss! Kunna sätta barnen i vagnen medan man är inne och sedan rulla ut, det hade också varit en jättestor hjälp. Drömmen är ju en lagom stor trädgård, lagom ute på landet, med staket runt så att man vet var man har barnen. Kan inte vårt drömhus dyka upp snart, det börjar bli dags nu.

Syskonkärlek

Lillbrorsan är allt lite intressant emellanåt:



Det går ganska fort att utveckla ett beroende

Är jag störd som redan längtar till nästa gång jag är gravid? Och Robin påstår att det inte blir några fler barn nu, pffh!

Alla nätter är inte så roliga

Usch, vilket otäckt barn vi hade i natt! Knut var inte alls nöjd. Det var inte bara det att han inte ville sova utan han skrek, jävlar vad han skrek. Han sover ju som en stock på dagen, men när kvällen kommer så piggnar han till - vilket låter ganska logiskt iofs. Så var ju Morten och Vidar också i början. Det började väl framåt kvällen, vi matade honom och sedan fick han ligga hos mig i soffan (en väldig skillnad mot att ha bara ett barn att ta hand om, man kan ha honom liggandes hos sig hela kvällen om det är så, utan att ha dåligt samvete för att den andre får ligga ensam i sängen). Men när det började närma sig läggdags för oss så ville han inte alls lägga sig. Han ville inte äta, och han spydde när vi försökte rapa honom. Och han skrek som sagt. Han höll väl på i ett par timmar. Framåt två-tiden lyckades vi få i honom lite mer käk och fick väl till en någorlunda rapning och sedan somnade han - i min säng. Förhoppningsvis var det bara väldigt mycket gas i ungen, för något kolikbarn orkar vi inte med.

Jag är i alla fall tacksam över att det går att få Morten och Vidar att somna om på morgonen vissa dagar. I morse började de prata innan klockan sju, men då sa jag åt dem i babyvakten att de skulle somna om för vi ville inte gå upp än. Vid tio vaknade jag och då sov alla andra. Robin fick gå in och väcka dem vid halv elva. Fick tagit igen ett par timmars förlorad nattsömn där på morgonen. Tack barn.

Nej, jag är inte lättroad alls!

Jag satt och matade Knut och då kom Vidar och pekade på honom och sa "Olle". Sedan pekade han på Morten och sa "Balle". Ja, jag vet, nivån här hemma är inte så hög, haha!

Dagens Knut

Det är väldigt svårt att få till några vettiga bilder på Knut. Jag vill inte använda blixt för då syns verkligen alla rivmärken i hans ansikte, men tar man utan blixt så blir det ju som det blir. Här har vi i alla fall vår lilla älskling idag - som för övrigt är vår årsdag. Idag är det 6 år sedan jag och Robin träffades första gången (och två år sedan vi fick reda på att vi väntade tvillingar).



Tiden på BB

Det var inte många dagar vi stannade på BB den här gången. Eller vi var inte ens på BB, utan på egenvårdsavdelningen (EVA). Vi hade sån tur att det fanns ett enkelrum kvar och det var i stort sett först till kvarn som gällde. Har man ett eget rum så får ens partner sova kvar, vilket jag väldigt gärna ville att Robin skulle göra. Men det var kanske på håret att vi fick rummet, för när det var dags att åka upp så råkade jag nämna att det kändes tungt att andas och då ville barnmorskan kolla upp mig och det visade sig att jag hade lite dålig syresättning - på gränsen till att vi inte skulle få ligga på EVA. De vill tydligen ha helt problemfria patienter. Men när läkaren hade varit och lyssnat på mig så tyckte de inte att det var någon fara ändå och rummet blev vårt.

Det blev två nätter för vår del den här gången, sist gång var vi där i sex nätter och på den tiden hann man nästan göra sig hemmastadd. Den här gången var det som att vända i dörren i stort sett. Jag hade inte heller trott att vi skulle bli kvar något längre tag. Allting har känts så normalt den här gången. Sist var det långdraget och slutade med snitt - som i sig inte är så ovanligt men det är ju inte det "normala" sättet att föda barn. Morten hade jättedåligt apgar-värde och togs direkt omhand, Vidar försvann iväg han också även om han kom tillbaka fortare. Sedan att ligga där och sys ihop i ett operationsrum, ja allting var "fel". Den här gången kom Knut ut, de torkade av honom, mätte och vägde i samma rum, lindade in honom och så fick vi honom. Han lämnade inte rummet en enda gång. Vi fick åka hem tidigt och alla tester och allt har bara visat bra (fortsätt så). Sist hade ju både Morten och Vidar blåsljud på sina hjärtan som vi var på återbesök för några gånger. Det är inte heller så ovanligt, men det är ju bättre att de inte har det alls. Jag är väldigt glad, jag gillar normalt.

Trots att det inte var många dagar vi var där så hann jag utveckla ett beroende för sån där snabbchoklad eller vad man ska kalla det. Typ oboy som man häller i varmt vatten. Såg att de hade sånt på Willys när vi var och handlade förut så jag var tvungen att köpa det. Jag skyller allt på NÄL!


Mammas lilla hjärta!

 

Grattis-brickan

(se, redan där började beroendet *pekar på muggen med oboy*)

 

En stolt nybliven fader

 

Vårt lilla charmtroll, haha!

 

Dags att åka hem!


"Lilleblä"

Nu har mina barn äntligen kommit hem igen!

Dagen startade med ett återbesök på NÄL. Knut skulle på en hälsokontroll, kolla hörseln och ta lite prover. Sånt gör man ju innan man åker hem från BB annars, men eftersom vi åkte hem såpass tidigt fick vi åka tillbaka som idag. Fanns ju ingen anledning att stanna kvar på BB när allt var som det skulle. De prover vi kunde få svar på direkt var bra. Besöket avslutades med att Robin fick tillbaka en naken Knut från läkaren, som självklart passade på att kissa överallt. Och vilken laddning - han måste ha sparat den hela morgonen, haha! Strax efter att vi hade kommit hem kom mina föräldrar med barnen. Det kändes jätteskönt att se dem igen!

Det är lite lustigt. På något sätt är min hjärna inställd på att allting är helt nytt här hemma nu, men egentligen är det ju inte det. Morten och Vidar funkar som de har gjort den senaste tiden, det är ju bara Knut som är ny - och att ta hand om så små barn har vi ju rutin på sen innan. Så egentligen är det ju inte så mycket nytt. Det som däremot är lite jobbigt är att jag är extremt handikappad för tillfället. Jag får alltså inte lyfta våra barn på två månader egentligen. Det kommer ju inte funka, det förstår jag med, men nu i början är det viktigt att jag inte lyfter någonting som väger mer än vad Knut gör. Med andra ord är det inte mycket jag kan göra just nu. Och eftersom Morten och Vidar är såpass små och beroende av oss än så länge är det en hel del lyftande; i och ur sängarna, i och ur matstolarna, upp och ner från skötbordet, plus allt annat lyftande eftersom de klättrar upp på allting. Robin har att göra nu kan jag säga.

Barnens reaktion på Knut då? Han låg och sov när de kom hem så det tog en liten stund innan de registrerade att det låg något i sängen. När de väl fick syn på honom så pekades det och "dääh":ades det lite men jättespännande var det inte. Senare på eftermiddagen skulle vi ta med barnen ut en stund och då hade vi satt Knut i babyskyddet, det var lite mer spännande. Då var de framme och petade lite på hans näsa och på hans fötter och Vidar gungade Knut i babyskyddet. Sen när vi kom in igen och Knut fick flaskan då stod båda barnen bredvid varandra och tittade väldigt intresserat. Robin sa att det är deras lillebror och då sa Vidar "lilleblä"!

Och namnet verkar vara bestämt

I morse blev jag imponerad av vår lilla gosse. Han hade fått käk vid ett-tiden i natt och strax innan halv sju vaknade han gången därpå - och då var det dags för oss att gå upp i vilket fall. Sånt gillar vi!

Det verkar förresten som att vi kanske har enats om namnet nu. Det blir förmodligen en Knut! Namnet har stått högst på listan nästan hela tiden sedan vi sa det första gången, men vi tyckte inte riktigt att han såg ut som en Knut när vi såg honom. Nu har vi vant oss lite vid både hur han ser ut och att koppla ihop namn och utseende, så det verkar som att det blir så. Knut betyder "den käcke" så vi hoppas att det stämmer, haha!

Psykbryt

Man hör om många som får märkliga känsloutbrott när de är gravida, men jag verkar inte tillhöra den skaran. Däremot blir jag ganska konstig efteråt. Både idag och igår har jag känt en sån enorm saknad efter mina andra barn. Satt och grät i soffan igår för att jag kände att jag ville ha tillbaka mina vanliga barn - jag känner ju inte den här. Och så fick jag dåligt samvete för att jag på något sätt inte skulle tycka om vårt nya tillskott, vilket jag såklart gör! Det hjälper ju inte att jag drömmer helt sjuka saker om mina barn; att de dör och skadas och sånt hemskt. Vaknar och vet inte vad som är sant. Fick även känslan av att jag hade bytt ut Morten och Vidar mot skrutten och fick ångest över att jag bytt bort något så underbart. Det finns inget logiskt i tankarna, men de kommer ändå. Det händer en hel del i kroppen när man föder barn och självklart ställer det till det i känslorna med ett nytt barn i familjen - plus att jag de senaste fyra nätterna sammanlagt har sovit ca 8 timmar, sånt påverkar också.

Förlossningsberättelse

Hade värkar ungefär var tionde minut hela natten till tisdag, så det gick verkligen inte att sova. Ringde mina föräldrar på morgonen för att höra om de kunde komma och hämta barnen så att vi kunde åka upp till NÄL för kontroll. Jag ville veta om det var något på gång, eller om det bara var så kallade pinvärkar som inte gjorde någon som helst nytta. Jag ville verkligen inte tro att något som gjorde så ont kunde vara fejk. När de hade hämtat barnen ringde jag förlossningen, men enligt den jag pratade med kom värkarna för sällan och höll i sig för kort för att det skulle vara på allvar. Hennes kommentar var ”Ja, latensfasen kan vara jobbig”. Ja, det mesta med att föda barn är väl jobbigt, men någon gräns borde det väl finnas. Ska det vara så hemskt att man knappt kan sitta still när de kommer? Hon bad mig att återkomma senare så att jag kunde komma upp och hämta något att sova på, för att slippa en sömnlös natt till. Kämpade mig igenom förmiddagen, men det blev bara värre och värre. Vid halv ett stod jag inte ut längre, nu kom värkarna med ca fem minuters mellanrum och höll i sig ungefär en minut, vilket var kravet för att få komma upp. Jag ringde igen och nu var vi minsann välkomna!

Kom till förlossningen, pinade mig igenom värk efter värk och ville bara försvinna när de kom. Vi blev sittande lite i väntrummet innan vi blev visade in i ett undersökningsrum, medan jag helst av allt bara ville sitta och suga lustgas. Barnmorskan ville ta en CTG-kurva och kolla hur långt jag eventuellt hade kommit i öppningsfasen. Vi skrevs in kl. 14.20, kopplades till CTG-maskinen, strax därefter gick vattnet med ett splash och värkarna blev fruktansvärda. Hon kollade hur mycket jag hade öppnat mig och utbrast förvånat: ”Oj, här har det hänt en hel del. Vi får ju ta och boka ett förlossningsrum”. Här tror de att jag kommer in för några ynkliga förvärkar och så är jag redan öppen 5 cm. In your face! Efter att vattnet hade gått blev värkarna verkligen hemska! Hade de varit jobbiga innan så var det ingenting mot nu, och jag hade inget att dämpa dem med heller. Uttrycket ”Så nära men ändå så långt borta” har nog aldrig varit mer passande än då; lustgasen befann sig bara några meter bort men det kändes oändligt. Barnmorskan försökte få tag i en rullstol så att de kunde köra mig bort till vårt rum, men jag orkade inte vänta utan tog Robin under armen och gick dit bort. Självklart var det rummet längst ner i korridoren och på vägen dit hann jag får tre värkar som var så kraftiga att jag nästan inte visste vad jag skulle ta mig till. Väl inne i rummet kastade jag mig på sängen och kunde äntligen börja med lustgasen. Herregud, vilken befrielse! Inte för att smärtan försvinner, men livet blev genast mycket roligare. Barnmorskan sa att jag var duktig med lustgasen, haha!

Jag var alltså 5 cm öppen när vi var inne i undersökningsrummet. Strax efter att vi kommit in på förlossningsrummet kollade hon mig igen och då var jag öppen 9 cm! Vi snackar alltså om kanske en kvart nu. Efter ett par täta värkar till kände jag att de ändrade karaktär och hon konstaterade att jag var helt öppen och redo att krysta. Då började jag bli rädd, haha! Det här hade jag ju aldrig varit med om innan. Testade att trycka på ett par gånger och det gick rätt fort att hitta tekniken. Jag frågade mellan värkarna hur mycket som händer varje gång och hon sa att det går långsamt, men det blir några millimeter i taget. Då kände jag att det skulle bli en låååång eftermiddag. De hade satt en skalpelektrod på skruttens huvud och efter ett par värkar kände jag hur den rörde sig och hur det faktiskt hände något. Det kunde även barnmorskan konstatera. Lillskrutts hjärtljud var däremot lite galna. Jag själv var ganska fokuserad på själva krystandet, men hörde att de pratade om att det inte såg jättebra ut och jag hörde även ordet sugklocka nämnas. De tog ett blodprov från hans huvud för att kolla syresättningen, men det visade bara bra så hetsen la sig lite. Några värkar till och jag kände hur han kom allt längre ner för var gång, men barnmorskan var inte riktigt nöjd med hastigheten på förloppet. Skruttens hjärtljud låg nu på 60 när värkarna kom om jag har fattat det rätt. Än en gång hörde jag ordet sugklocka och tänkte att här ska det inte stoppas in mer än nödvändigt, så jag tryckte på som fan mot slutet. De allra sista minuterna var det fyra stycken sköterskor runt mig; en som stack mig i armen, en som sprutade nässpray i min näsa, barnmorskan som förlöste mig och en fjärde som tryckte på magen för att han skulle komma ut lättare. Och det gjorde han! Det kändes som att han kom i tre omgångar på en värk och sedan var han ute! Klockan var då 16.31, förlossningen gick alltså på ca 2 timmar. Min första kommentar när han kommit ut var ”Fy fan, så jävla häftigt!”. Robin trodde väl att jag höll på att dö eller något för det allra sista kom det ett avgrundsvrål från ingenstans, men jag minns inte att det berodde på att det gjorde ont. Det var nog mest ett ”Nu jävlar ska du ut!”. Jag är så stolt över mig själv att jag fixade det här. Väldigt stor del av graviditeten gick åt till oro och rädsla inför just det här ögonblicket, och sedan fanns risken att det skulle bli snitt igen när han låg i säte, och tanken på att jag faktiskt skulle ligga där och föda barn var inte verklig. Den var inte riktigt verklig ens när jag låg där kan jag säga. Det var som en utomkroppslig upplevelse nästan. Jag var där men ändå inte.

Jag har såklart haft en bild av hur det här med födandet skulle kunna gå till. Själva öppningsskedet har jag ju varit med om en gång innan, men det blev trots det inte alls som jag hade tänkt. Min tanke var ju att det var helt överkomligt sist gång. Visst, det var jobbigt till och från men det gick. Det som var jobbigast då var ryggontet som aldrig släppte. Den här gången kände jag inte av något ryggont alls på det sättet, men däremot var värkarna mellan undersökningsrummet och förlossningssalen helt galet hemska. Jag är förvånad över att jag inte ramlade ihop när de kom medan jag stod upp. När de väl hade gått över till krystvärkar var det inte alls lika jobbigt längre. Det gjorde inte ont på samma sätt och det kändes skönt att det nu var så nära att det var på riktigt. Nu var det ju lite upp till mig också. Har hört så mycket om andras förlossningar och bara väntade på den där hemska biten av utdrivningen som vissa kallar för ”ring of fire”, när huvudet är på väg ut och det bara bränner som fan. Det kände jag aldrig av. Däremot tyckte jag att det var lite jobbigt att flytta sig från att ligga på sidan till att lägga sig på rygg när han var på väg ut. Det var inte jättehemskt, men inte roligt heller. I efterhand fick jag höra att barnmorskan hade börjat förbereda sig på både sugklocka och att behöva klippa. Fy fan vad jag glad jag är att jag tryckte på! Visst, det blev vissa komplikationer av att det gick så fort nu också, men helt överkomligt jämfört med vad det hade kunnat bli.

Den här förlossningen fick mig att ändra åsikt om vissa saker och ändra lite perspektiv. Sånt som jag innan förlossningen upplevde som jättejobbigt sket jag fullständigt i när jag låg där. En skräck var bland annat att skita ner sig inför folk, det vet jag inte om jag gjorde alltså - men ärligt talat, I couldn't care less! Jag tyckte även att tanken på att ligga och sära på benen och föda i ryggläge var jättejobbig, men när jag låg där så kände jag att det var det bästa sättet och ville nästan inte vända mig till sidan när barnmorskan bad mig. Och kan ni tänka er; jag vågade till och med se på moderkakan efteråt, haha!

 



Nybliven och jävligt stolt mamma!

 


Välkommen till oss!

I tisdags kom han! Det var inte låtsasvärkar trots allt. Återkommer med en mer detaljerad historia senare, men för tillfället får ni nöja er med att allting har gått bra och ytterst lite födelseinfo. Vi har inte ens enats om namnet än. Och ingen fick rätt på gissningen när han skulle komma, haha!

3360 gram och 49 cm!



RSS 2.0