Inget augustibarn här inte

28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Det verkar funka med dagis

Nu har Morten och Vidar gått två dagar själva på dagis och det verkar som att det har gått bra. Vidar grät när vi gick idag, men skulle tro att det beror på att han råkade se att vi gick. Men vad ska man göra, jag kan ju inte ta med dem hem varje gång de gråter vid lämningen. Det låter hårt, men det är så det är. (Nu hade det ju visserligen inte varit någon katastrof om de var hemma, eftersom jag ändå är där, men om jag skulle ha jobbat så funkar det ju liksom inte att hålla på så.) Personalen hävdar att det har gått bra när de är där i alla fall så man får väl tro på det. Själv tycker jag att det känns väldigt konstigt att bara ha Knut hemma, och (fy skäms) det är rätt skönt att kunna ägna sig åt bara honom faktiskt. Jag vill ju tro att de har det bra på dagis och att man inte lämnar bort dem till några idioter, men det återstår väl att se. Märker att tålamodet inte har varit helt slut när kvällen har kommit dessa två dagar. För tro det eller ej, även om man älskar sina barn över allt annat så kan de vara fruktansvärt påfrestande ibland.

Era gissningar

28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Hur gick vändningen idag?

Klockan ringde omänskligt tidigt imorse, ingen direkt frukost fick jag äta och det var bara 11 grader ute när vi åkte. Samma procedur som förra gången; kolla med ultraljud så att bebisen ligger i säte (det gjorde den), CTG-kurva en stund för att kolla så att den mådde bra (det gjorde den) och sedan ett till ultraljud för att kolla mer noggrannt hur den låg och hur läkaren skulle göra för att vända den. Hon lät lite skeptisk då det inte var så mycket fostervatten och den låg lite konstigt med huvudet in i moderkakan på något sätt, men ett försök gjordes och det lyckades även den här gången. Det gick lite trögare än förra gången, och det syntes att hon verkligen tog i för att få runt den, men efter att hon fått den halvvägs var det nästan som att den gjorde resten själv, för rätt vad det var låg den med huvudet ner. Läkaren blev också förvånad över att den helt plötsligt var på plats, haha! Sedan blev det en CTG-kurva till för att kolla så att bebisen inte blivit stressad av vårt tilltag, men allting verkade bra. Nu hoppas jag att den håller sig där, men jag vill ju tro det eftersom det krävdes såpass mycket kraft för att få runt den, då borde den väl inte lyckas knö sig tillbaka själv. Bara 7% av alla barn ligger kvar i säte så här långt in i graviditeten och jag frågade vad det kunde bero på att mina väljer att inte vända på sig, men hon hade ingen direkt förklaring på det. Jag har nog helt enkelt barn som är vrånga och rebelliska redan från start.
 
Det jag hört av andra som varit med om vändningar är att de har tyckt att medicinen man får för att livmodern ska slappna av kan ge en hjärtklappning, och att detta kan vara den obehagliga delen av vändningen. Själv verkar jag inte känna av det ens, jag har blivit lite skakig efteråt, både den här och förra gången, men det är det. För min del är det värsta att få ett plaströr instoppat i armen, det är inte trevligt alls! Och så fick jag beröm för att jag kunde slappna av så bra under vändningen. De sa att en lyckad vändning till stor del kan bero på det, så jag får väl klappa mig på axeln för det.
 

Vecka 38 och färdig bebis!

Tiden bara rusar iväg! Jag hänger inte ens med själv. Rätt vad det är kan vi få barn nu, och den är så välkommen om det vore så. Det känns att det börjar närma sig slutet för det trycker och spänner åt alla håll, känner som ett illamående i hela kroppen. Fet som fan känner jag mig också, haha! Fingrar, ben och fötter är helt utspända och jag är inte direkt vacker i övrigt heller. Känner mest för att gömma mig inomhus tills det här är klart, men det går tyvärr inte den här gången.
 
Imorrn ska vi till NÄL och försöka vända bebisen rätt eftersom den ligger i säte. Det gick ju bra sist gång, väldigt bra till och med. Får se om det blir likadant den här gången. Enligt min barnmorska kan det vara större chans att det går bra om man har lyckats en gång tidigare, annars är det bara 50% chans att det lyckas. Sist gång gick det smärtfritt, smidigt och Knut fixerade sig i stort sett direkt efteråt. Det kan gärna få bli så igen tycker jag. Föda barn i säte är uteslutet så det blir snitt annars. Det lustiga är att innan vi fick det slutliga BF-datumet sa jag att vi kommer få barn den 28 augusti, det är imorrn det..
 
Vill ni gissa på när den kommer?
 
 

Inatt hände det äntligen!

Vi kunde sova i vårt eget sovrum inatt, så underbart! Det är stor skillnad på att sova i en riktig säng eller att ligga på en madrass på golvet, speciellt om man är gravid. Det är inte riktigt lika jobbigt att rulla sig ur en hög säng som att på darrande ben försöka ställa sig upp från golvet när man är nyvaken. Idag har vi även fått upp skötbordet och fixat lite på lilla toaletten så nu börjar det kännas riktigt klart här. Fick tömt några lådor igår kväll, och det känns som att det var väldigt längesen vi packade upp något. Grejerna bara står här och väntar på att det ska hända något. Näst på tur blir det väl till att köpa garderober till sovrummet och någon typ av vitrinskåp. Innan dess händer det nog inte så mycket här. Synd att inte Ikea har öppnat i Uddevalla än.

Barnmorskebesök nr 8

Vikt: +16 kg
Blodtryck: Hon sa inte vad det låg på, bara att det var bra
SF-mått: 33 cm
Hjärtljud: 140
 
Nu var det dags igen. Känns som att jag nyligen var hos barnmorskan, och det var ju bara två veckor sedan iofs så det kanske inte är så konstigt. Som jag misstänkte låg bebisen kvar i säte, så nästa vecka ska vi in till NÄL och göra ett vändningsförsök - även den här gången. Det verkar inte som att mina barn vill göra som man ska, inte ens från start, haha. Om saker och ting går som de har gjort tidigare så kommer jag inte gå på något mer besök hos barnmorskan. Det återstår att se.

Nu är det väldigt nära!

Nu är alla tapeter uppe och det som återstår att göra är lite finlir och målning, sen kan vi äntligen ÄNTLIGEN flytta in i vårt sovrum. Det ska bli så skönt att bli klara. Vi har inte bott här så länge, men det känns ändå som att vi är inställda på att det är såhär vi ska leva. Det ska liksom vara skittrångt när vi äter, vi ska sova på golvet som om vi vore luffare, flyttlådor är en del av inredningen och vart man än försöker ta sig fram så är det saker som är på fel ställe. Det ska verkligen bli skönt att bli färdiga nu.

Nu börjar inskolningen på dagis

Idag har vi varit på dagis hela dagen och skolat in Morten och Vidar. Det gick väl bra så sett, jag hade inte förväntat mig att de skulle kunna sitta stilla i ring. Varför skulle de? De har aldrig behövt göra det innan. Och ärligt talat ser jag själv inte anledningen till varför de ska envisas med såna saker. Vad spelar det för roll om en unge sitter i mitten och är lugn, istället för att sitta en meter längre bak och vara arg? Men jag imponeras av hur lätt de smälter in bland andra barn. De är verkligen inte blyga, utan hänger på när de känner att de vill verkar det som, även om de mest leker själva. Vidar gjorde även sitt första pärlarmband idag och det är härligt att se att de kan sitta och koncentrera sig en längre stund, utan en tv framför sig. De har dock inte sovit ordentligt eller ätit något på nästan hela dagen, så humöret har väl inte varit på topp hos dem ikväll. Vidar är helt hysteriskt trött just nu, men vägrar komma till ro och somna.
 
 
 
Slagna hjältar

Vecka 37

Ja, ni ser ju, tiden bara försvinner iväg. Jag förstår inte vart veckorna tar vägen. Om en vecka räknas bebisen som fullgången - och för min del gör det inte så mycket om den skulle komma då. Jag börjar bli väldigt trött på att vara gravid. Det är svettigt och svullet och det känns som att jag gått upp 10 kg den senaste veckan. För första gången har jag "ont" av foglossning också. Det är inte outhärdligt eller hemskt så sett, men jag har aldrig känt av det på det här sättet innan. Att jag blivit trött i rygg och ben mot slutet har hänt, men inte att jag känt att det gjort ont som det gör nu. Men som sagt, det är snart över nu. Det känns också lite konstigt.
 
 

Det går långsamt framåt

Nu verkar det som att semestrarna är över, för den här veckan har det hänt lite grejer i vår lägenhet. Målaren är tillbaka och håller på med vårt sovrum och lilla hallen. Först trodde han att han skulle bli klar i slutet på veckan, men det kan hända att det dröjer till början på nästa vecka. Helt okej för mig, så länge han är här så vet jag att det händer något i alla fall. Vi har även haft en snickare här som fixat lister i hallen och lite annat smått som var kvar, samt att rörläggaren var här idag och satte in ett nytt badrumsskåp åt oss. Trodde att han kom för att fixa så att vi kan använda tvättmaskinen, men det hade han inte hört något om(!). Hoppas på att han återkommer imorrn för tvättmaskinen klarar jag mig inte utan. Premiärtvättade i vår gemensamma tvättstuga idag och det gick tack vare att barnen var uppe hos mina föräldrar. Orka hålla på att springa fram och tillbaka dit och passa tider när man har barnen. Jag vet att andra förmodligen lever så, men jag undviker det gärna om jag kan.

Barnmorskebesök nr 7

Vikt: +14 kg
Blodsocker: 6,2
HB: 124
Blodtryck: 120/65
SF-mått: 31 cm
Hjärtljud: 142
 
Alla värden var bra. Trodde dock att mitt blodsocker skulle vara skyhögt eftersom jag glömt bort mig och åt en glass strax innan jag skulle dit. Hon som tog provet på mig skrattade lite och sa att jag hade tagit hand om den glassen bra. Det som var mindre bra var att bebisen låg i säte igen. Barnmorskan sa att det inte gjorde något nu, men från 35 fulla veckor var den tvungen att ha lagt sig rätt, annars måste den vändas. ”Men de flesta lägger sig ju rätt”, som hon sa. Jaha, men inte Knut, så jag blir inte förvånad om vi måste vända den här också. Nu ska vi inte vara negativa i förskott, vi får se hur det ligger till nästa gång helt enkelt.

Ja, jag är en surkärring. Jag är trött och gravid.

Man skulle ju kunna tro att 30 kvm större skulle innebära att vi får mer plats att röra oss på, men konstigt nog är det inte så det känns. De måste ha lagt kvadraten på helt fel utrymmen när de byggde den här lägenheten, för såna där helt vanliga grejer (för en barnfamilj) får inte plats. Tvättkorg på toaletten - inte att tänka på, skötbord på toaletten - no way in hell, återvinning - sånt var inte uppfunnet på 60-talet så det är väl förståeligt att det inte finns plats för det men tröttsamt ändå, ett kök för en större familj (vi bor ändå i en femma) - tydligen inte. Och så är det såna där smågrejer som stör mig otroligt mycket just nu. Diskhon lutar liksom så om man ställer mer än ett glas i den så välter alltihop. Att röra sig fem personer i köket på samma gång blir totalt kaos, speciellt när tre av dem bara far runt och rycker i alla skåp som finns. Jag hade hoppats på att de inte skulle förstå hur gammaldags dörrhandtag funkar, men tydligen var de smartare än jag trodde. Och hallen är ju helt fel. Den är nästan åtta meter lång, men vad gör det när den är smal så att man får gå på rad för att ta sig fram. Okej, riktigt så illa är det kanske inte men det känns så när man väl är där med alla ungar. Inget vettigt lås till balkongdörren gör att ungarna springer ut så fort de får chansen. De kommer kanske inte så långt, men de kan ju stå och slänga ner saker på bilen som parkerar under oss om de får lust.
 
Det blir säkert bra när resten av lägenheten är färdig, men det är väldigt tröttsamt att behöva vänta och inte kunna (eller få) göra något själv.
 
 

Vecka 35

Jag fuskar lite, bilden är från förra veckan egentligen, men jag orkar inte ta någon ny. Känns som att energin har försvunnit igen och att det är lite sådär som det är i början; förlamande orkeslöshet. Har visserligen inte ätit järntabletter de senaste två veckorna, men jag vet inte om värdet påverkas så fort. Börjar även bli rätt trött på att vara gravid nu och såhär tidigt har nog inte den känslan kommit de tidigare gångerna. Trött på att vara gravid, men ändå helt oförberedd. Känns som att jag kommer vakna upp med värkar någon natt och inse att jag inte packat BB-väskan än.
 
 
 
 
 

Ett par dagar i vårt nya hem

Dålig aktivitet här på bloggen, av förklarliga skäl. Bredbandet som vi skulle få inkopplat den 23:e (en vecka senare än vad det var sagt från början) har fortfarande inte börjat fungera. Tröttsamt? Jovars, det kan jag lova - fast vi har inte bott här så länge att jag hunnit bli rastlös än. Flyttade in i fredags kväll så vi har sovit här i två nätter. Första natten var jag helt övertygad om att det spökade. Vidar vaknade vid 3-tiden och öppnade dörren till deras rum (vi sover i vardagsrummet just nu så vi ligger alldeles utanför i stort sett), Robin gick upp och pratade med honom så att han gick och la sig igen. Sen öppnade han dörren igen, och igen och gången därpå gick jag upp. Då låg båda barnen och sov. Snacka om att jag blev skiträdd över att dörren hade öppnat sig "av sig själv". Det är en ganska trög dörr så den gör inte det, jag lovar. En liten stund senare öppnade sig dörren igen så både jag och Robin gick upp. Då låg båda barnen i sina sängar igen, men då hade jag hört att Vidar sprang tillbaka till sin säng så jag fattade att han bara låtsades sova. Fan vad rädd jag blev!
 
Och på tal om att vi sover i vardagsrummet så längtar jag verkligen tills det är helt klart här hemma. Vill att vårt sovrum ska bli klart så att vi kan få flytta in där också. Trixi är en hemsk katt att ha runt sig när man ska sova. I natt låg jag beredd med vattensprutan när hon kom smygande för att bita mig i håret. Känns som att hon väckte mig var och varannan timme, plus att barnen har varit lite oroliga. Fullt förståeligt med ett nytt rum med nya ljud, samt att de får för sig att det bor monster i gardinen.

RSS 2.0