Klädbytardag i Ytterby!

Fast i år hade de bytt lokal så de höll till i Kungälv istället. För vår del blev det lite närmare så det gör ju inget. Rätt nöjd med dagens inköp, trots att jag inte hittade så mycket Duplo. Letade mig till leksaksborden direkt, men det stod ett par framför mig som jag misstänker plockade på sig en del innan jag fick komma fram till bordet. Så kan det vara. Och sen insåg jag ju att jag gjorde misstaget att fastna vid killavdelningen. Det är inte där de fina kläderna finns om du frågar mig. Så fort kläder är i en annan färg än svart, grå, brun eller mossgrön så hamnar de på tjejavdelningen konstigt nog. Men som sagt, jag är rätt nöjd ändå. Efter att ha varit i Kungälv tog jag en sväng till barnmarknaden här i Trollhättan. Det är ju typiskt att det ska krocka ibland, men jag fick shoppat lite där också.


Till nya tillskottet:

 

Till Knut:

 

Till Morten och Vidar:


Sånt man roas av på natten

Måste bara berätta en lite gullig grej som hände nu i veckan. Ibland får Knut för sig att vakna och vilja äta på nätterna och medan jag satt där och tittade på när han åt hörde jag att någon vaknade inne i Morten och Vidars rum. Hörde att det tassade runt och att lampan tändes. Det tog en liten stund innan jag kunde gå in till dem eftersom Knut höll på att äta, så när jag kom in hade Morten somnat på golvet! Han kanske förstod själv att det inte riktigt var dags att gå upp.

Och fallet blir desto hårdare

Nej, det blev ingen lägenhet för oss den här gången heller. Jag är riktigt jävla besviken faktiskt. Inte för att jag egentligen hade förväntat mig att det skulle vara vår tur, men ibland kan man ju få bli positivt överraskad också. Jag hoppas bara att allting gick rätt tillväga, i så fall är det ju inte mycket att göra. Kan dock störa mig något på att hon som tackade ja fick en extra vecka på sig att svara. Sista svarsdag var 20 mars, men hon fick till igår på sig. Det retar mig lite grann, jag skiter faktiskt i orsaken till varför hon fick göra så och hoppas på att samma gäller oss om det skulle vara aktuellt nästa gång. Och nästa gång BÖR vi verkligen stå först i kön om den info jag fått stämmer. Den här dagen började ju bra..

Vecka 17

Kanske dags att lägga ut en magbild? Den här gången har jag verkligen varit jättedålig på att ta kort på magen, jag har tänkt att det inte syns något ändå och sen har veckorna bara rullat på. Fick tagit en nu i helgen så den får väl representera bilden för vecka 17 som jag har gått in i nu. Och visst ser jag redan gravid ut. Inte för att jag var direkt smal när jag plussade, men när jag jämför med bilden jag tog då så ser jag en tydlig skillnad. Den bilden tänker jag dock inte lägga ut för där är jag typ halvnaken, haha! Det är ju inte så konstigt om jag ser ut att vara i vecka 25 redan med tanke på att det är mitt fjärde barn.






Väntan är inte över än

Fick besked angående lägenheten sent igår kväll; vi får vänta en vecka till. Vi står tydligen på andra plats i kön och hon som står före oss skulle kolla på lägenheten nästa vecka och sedan lämna svar. Tycker ju att hon borde vara struken ur kön eftersom sista svarsdag var igår, men men.. När jag pratade med hyresvärden i telefon lät det ganska hoppfullt, han "skulle bara kolla upp en sak först". Men nej, vi får allt vänta ett tag till. Kan väl säga att hoppet om att få den här försvann ganska ordentligt nu, men då är det bara till att hoppas på att det snart blir en femma till ledig, för då bör vi stå först på tur. Och eftersom jag tydligen var den enda som hade svarat borde resten vara strukna ur kön, för så stod det på lappen att det funkade.

Spänd väntan

Sitter här och väntar på ett besked angående lägenheten. Ringde karln alldeles nyss, men han hade precis kommit innanför dörren så han behövde landa lite först och kolla läget. Jag hoppas verkligen så jättemycket på det här nu!

Lägenhetsvisning i Ljungskile

För över ett år sedan satte jag upp oss i lägenhetskö i Ljungskile. Nu först fick vi vårt första erbjudande om att komma och titta på en. Det finns ju inte enormt många lägenheter i Ljungskile, och när vi är ute efter en stor lägenhet minskar ju antalet drastiskt. Ja, vad ska man säga? Det handlar ju om ganska många kvadrat mer än vad vi har idag, vilket är det som gör att vi kan tänka oss att bo där. I övrigt känns det ju idiotiskt att byta bort den standard vi har till det vi i så fall får. Mycket handlar kanske om att personen som bor där nu hade kunnat ansträngt sig lite mer angående städningen, men eftersom det är en hyresrätt så tänkte hon väl att det är skit samma. Det är ju inte hennes problem, hon flyttar i vilket fall. Själv hade jag ju velat visa upp det bästa av lägenheten om det kom folk för att titta på den, men vi tänker väl olika. Den var rätt skabbig, men angående tapeter så finns det ju regler att gå efter, eftersom det som sagt är en hyresrätt. Är det för sunkigt så har vi ju rätt till nya. Köket däremot är inget man tapetserar över, inte heller badrummet. Men men, saker går att lösa. Tredje våningen utan hiss (med snart fyra barn) går dock inte att lösa. Många nackdelar, men även några fördelar som väger tungt. Jag hoppas ändå att vi blir erbjudna den - tror dock inte att chansen är så stor, det var ganska många som hade blivit erbjudna samma lägenhet.

I höstas var ju jag hos den där spåtanten som jag har pratat om tidigare. Det hon sa om december, januari och februari har hittills stämt. Hon sa även att det skulle bli en flytt i mars. Flytta lär vi ju inte göra, men samtidigt vill jag ju tro att det är det här hon menar. Det kanske blir kontrakt skrivet. Hon har ju liksom haft rätt hittills. Kan hon inte ha det nu också?

Årets Big brother

Har lite tid över så jag roar mig med att gå igenom årets deltagare i Big brother. Jag har ingen direkt favorit i år, ingen som jag känner förtjänar att vinna som det är i nuläget. De flesta är idioter, haha! Nu har man ju ingen aning om hur de är på riktigt, men ställer man upp i tv får man förvänta sig att folk får en bild av en som kanske inte stämmer. Nu har de dock varit där inne så pass länge att deras personligheter borde ha lyst igenom, och man får ju en uppfattning om hur man tycker att de är.

Sipan
– Idiot! Sjunker bara mer och mer i mina ögon. Ville från början ge honom en chans, men den har han förbrukat för längesen. Finns inget som heter respekt för andra människor hos honom. Hoppas att han åker ut på söndag.

Annica – Hon känns så tragisk på något sätt. Det är inte ofta man ser henne skratta. Det är fest och hon sitter med mungiporna nere vid knäna och ser så jävla deprimerad ut. Hon känns som en person som dras till sviniga killar och mest är glad över att någon vill ta i henne, helt utan självrespekt. Tragiskt.

Hanna W – Till en början tyckte jag att hon var en ren idiot, tills man fattade att väldigt mycket var ett spel från hennes sida. Lite synd att hon gick ut självmant, hon hade säkert kunnat gå långt. Visst att hon också kunde vara provocerande, mot det idiotiska hållet, men det var ju hennes grej.

Hanna J – Alldeles för naken för att jag ska uppskatta henne, haha!

Tenny – Det går upp och ner när det gäller honom. Ibland är han rolig och jag vill liksom tycka om honom, men så gör eller säger han något som gör att han sjunker igen, så jag vet inte riktigt var jag har honom.

Jessica – Jag var rädd att hon var en sån som skulle stanna kvar länge, och i värsta fall vinna hela skiten. Upplevde henne som en extremt jobbig person som inte kunde vara tyst tillräckligt länge för att lyssna på vad andra sa till henne. Om de pratade om att hon var tvungen att vara tyst för att höra vad de sa var hon tvungen att avbryta mitt i det och också. Allvarligt?! Nej, jag är glad att hon åkte ut så tidigt som hon gjorde.

Jimmy – Jag vet inte jag… Han känns rätt barnslig, hittar på konstiga grejer bara för att och tycker själv att det är våldsamt kul. Han står inte jättelångt upp på min poppislista just nu.

Kija – Också alldeles för naken för sitt eget bästa. Vet inte vad jag ska säga om henne. Gillar henne inte direkt, men samtidigt har hon väl inte gjort något så att hon förtjänar ett ogillande heller.

Marcel – Från början har jag haft en lite obehaglig känsla när det gäller honom. Det händer visserligen saker runt honom, men jag vet inte om jag tycker att det är så kul alla gånger. Trodde först att han var 36 år, men det visade sig vara väldigt fel – ynka 23 år är han.

Hanna R – Hon varierar ganska mycket tycker jag. Kan inte säga att jag vare sig gillar eller direkt ogillar henne.

Joe – Han känns lite sorglig. Tycker tidvis om honom och tycker samtidigt lite synd om honom. Kommer in i huset och blir genast överkörd och mosad av Hanna W. Stackarn kunde väl ha haft lite självrespekt och inte slängt ur sig att han var kär direkt han sett henne. Jag gillar honom ändå.

Petronella – Jag ville så gärna att hon skulle vara en vettig person, men tyvärr kändes hon som många av de veganer jag träffat på tidigare i livet. Det finns bara ett sätt att se på saker och om man inte tycker samma är man idiot och kan dra åt helvete, ungefär den attityden hade hon. Synd att hon gick ut så tidigt dock, hon kanske hade bättrat sig.

Amandus – Jag gillar honom på något sätt. Visst, han är dålig förlorare och kan bli skitsur över vad jag anser är skitsaker, men alla är ju olika. Än så länge väljer jag att gilla honom.

Camilla – Fördomarna flödade när jag såg henne gå in i huset, men hon har hittills visat sig vara ganska vettig. Synd bara att hon inte syns så mycket.

Lars – Hade höga förväntningar på honom, men han började extremt anonymt. Nu börjar det ta sig och jag gillar honom. Han har hittills inte gjort något som jag upplevt som så illa att jag har börjat ogilla honom i alla fall. Hoppas att han kommer synas mer framöver.

Juliana – Hon kom och gick i stort sett. Han väl knappt se hur hon såg ut.

Marcello – Han sjönk väldigt långt ner efter en fest då han spårade ur och puttade Annica och kallade henne saker, bara för att hon hade kastat tårta på honom. Sen ursäktade han sig med att han kunde bli arg och slå sönder saker, och när han väl nyktrat till mindes han tydligen ingenting. Nej, han känns som en omogen skitunge som inte kan ta ansvar för sina handlingar. Skrattar när han beter sig som en idiot.

Rodney – Ja, vad ska man säga? Jag tycker ju att det är jättekul att han är tillbaka i huset, men det känns lite fel att han har fått komma tillbaka. Vill ju inte att han ska vinna, men han får gärna vara kvar länge.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att Amandus, Camilla, Lars, Rodney och Joe lite grann är favoriterna just nu. Är det någon annan av er som är av en helt annan uppfattning?


Lugn start på dagen

Morten fick för sig att han skulle gå upp klockan fyra i morse. Skulle tro att jag fick igen för gamla synder (jag var tydligen morgonpigg som liten). Nu för tiden är jag inte riktigt lika pigg på det, men efter att ha lagt tillbaka honom i sängen med ett par bilar somnade han nog om. Det blev tyst till klockan sex i alla fall. Vi har haft en väldigt lugn start på dagen hittills. Vi käkade frukost och sedan la sig Morten under en filt i soffan. Jag menar, sånt händer ju inte annars, haha!

Man får väl experimentera med sina barn?

Förra veckan var verkligen jättejobbig här hemma. Vet inte hur mycket det berodde på att jag är gravid, och hur mycket det faktiskt berodde på barnen, men barnen kändes helt överspeedade och var griniga som fan! Jag grät på morgonen av tanken på att jag skulle vara själv med allihop en hel dag. Det blir ju inte direkt bättre av att Morten och Vidar nu har lärt sig att klättra ur sängarna, och roar sig med detta ett antal gånger innan de kommer till ro, både inför middagsvilan och på kvällen. Och sedan väljer att vakna strax innan klockan sex på morgonen för att direkt studsa ur sängen. Kul när man som sagt inte har någon som helst energi till övers. Skulle tro att väldigt mycket beror på att jag är gravid. Brukar ju inte direkt gråta över att barnen dampar om man säger så.

Hade tänkt att experimentera lite den här veckan. Körde ner Vidar och Knut till mina föräldrar nu ikväll, så experimentet går ut på att se hur Morten och Vidar beter sig när de är ensamma och inte har någon annan att hetsa till vansinne - tror nämligen inte att Knut går att hetsa något större i nuläget. I vanliga fall när vi kommer hem efter att ha varit ute brukar nivån vara i takhöjd ungefär, men när vi kom hem med bara Morten så satte han sig i hallen och skulle ta av sig skorna, berättade själv att även mössan och jackan skulle av. Sedan gick han och satte sig vid köksbordet för att leka med bilar medan Robin tog disken. I vanliga fall hänger det ungar överallt så fort man öppnar diskmaskinen, helst ska de vara I maskinen och härja. Sedan gick han runt här och lekte tyst för sig själv och såg allmänt nöjd ut. Det kändes nästan lite elakt att lägga honom när han var mitt i lekandet, och då var klockan ändå framåt halv åtta. Då brukar vi vara helt slutkörda i vanliga fall. Han klättrade inte ur sängen en enda gång när vi la honom. Nu är det väl Vidar som klättrar mest, men Morten kan allt han också kan jag lova. Det ska bli intressant att se hur det blir. Ska passa på att ta oss ut nu den här veckan. Känner mig så fruktansvärt instängd för tillfället, så nu ska vi verkligen passa på när det bara är ett barn att ta med sig.

Lite energi hade varit önskvärt

Jag är så fruktansvärt trött. Gravidtrötthet är ett intressant fenomen, det är en trötthet som är svår att förstå om man inte själv varit där (som med så mycket annat visserligen), och jag kan bara prata för mig själv. Det är som att livsglädjen försvinner, allting blir jobbigt - hur obetydligt det än är. Jag orkar knappt blogga ffs! Saker blir helt obegripligt jobbiga att genomföra, sånt man i vanliga fall bara gör. Jag ser att något ligger på golvet som inte ska ligga där, och istället för att bara böja mig ner och plocka upp det låter jag det ligga, eftersom jag INTE ORKAR böja mig. Jag kan ligga i soffan och tänka på vad som borde göras, men inget blir gjort eftersom allting känns helt oövervinnerligt jobbigt. Jag är glad att jag åtminstone kan bita ihop och göra det mest absolut nödvändiga här hemma på dagarna, annars hade det ju varit katastrof. Fick i förra veckan besked om att mina järndepåer var låga den här gången också, inte riktigt så låga som sist gång men tillräckligt för att jag behöver äta järntabletter, så jag hoppas på att få tillbaka lite energi när dessa får effekt. Periodvis ser jag ljuset i tunneln så visst finns det hopp. Minns när jag i somras fick en riktig energikick och började möblera om på barnens rum, DÅ insåg jag hur jävla trött jag hade varit under tiden jag var gravid med Knut. Men det är ju så det är, det går ju över som tur är. Idag går jag in i vecka 15 förresten.

Knut 9 månader

Det har hänt en del med Knut den senaste månaden. I nuläget kryper han mer än han drar sig fram, han sätter sig upp själv utan problem, han ställer sig ganska obehindrat upp mot möbler, helt plötsligt godkänner han välling vilket han inte har gjort tidigare - och hans hår har vuxit, haha! Nu ligger det inte bara helt platt mot huvudet längre, utan det syns faktiskt att han har hår. Funderar på om han kommer bli lite smålockig kanske.

Vi lekte på barnens rum i förmiddags - som alla andra dagar, fast idag var kameran med. Det är inte lätt att fånga dem alltså, det är nästan lättare att filma nu för tiden. Försökte få till ett fint 9-månaderskort på Knut, men icke! Barnen hade lyckats sno till sig några nappar också, och jag tänkte inte så mycket på det (vi försöker begränsa nappanvändandet till när de sover eller åker bil), men plötsligt insåg jag hur tyst och lugnt det var. Visst är det skönt att kunna slänga till en napp när barnen är griniga, men det får inte funka så här hemma. De ska klara sig ändå. Vi har funderingar på att försöka få Morten och Vidar nappfria snart, men det är lite svårt när de är framme och snor Knuts napp titt som tätt.


Grill på Hunneberg

I helgen åkte vi till Hunneberg för att grilla med familjen Mellqvist. Skönt att kunna släppa ut barnen i det fria emellanåt. Senast vi var där var jag väldigt gravid med Knut, han kom väl bara ett par veckor efter det skulle jag tro - får hoppas att det inte har samma effekt på mig den här gången.

När vi kom hem var det dags att slänga barnen i säng, men en kort stund efter att vi hade lagt dem hörde vi hur det brakade till inne på Morten och Vidars rum. När jag kom in hade Morten på något sätt lyckats välta byrån, och själv låg han gömd under sitt täcke och grät. Den hade inte vält ända ner på golvet eftersom lådorna hade åkt ut och tog emot, men jag undrar hur fan han lyckades med detta!



Hur är det att vara gravid igen då?

Jag tänker inte på att det här med graviditeten är något nytt för er som läser, själv har jag vetat om det sen 13 januari (fredag den 13:e, jajjemän!), så jag missar att skriva saker, samtidigt som jag är sprängfylld med allt som jag inte kunnat skriva hittills. Jag är i vecka 13 nu, men misstänker att jag kommer bli flyttad en vecka bakåt även efter RUL:et. Det är ju sällan man flyttas åt "rätt" håll. Nuvarande BF är alltså 9 september.

När jag fick veta att jag var gravid sist gång tog det ett par veckor innan glädjen var större än allt det jobbiga jag kände. En stor del av det som också gjorde det jobbigt sist gång var någon typ av stolthet som skulle mosas ner till fotknölarna någonstans. Efter att Morten och Vidar hade kommit var jag väldigt glad över att jag hade ”klarat mig undan” i och med att förlossningen slutade med snitt. Det är ganska lätt att vara tuff när man inte har behövt trycka ut två bebisar den vanliga vägen. När jag sedan fick se att jag var gravid igen var min allra första tanke ”Oj oj, den här ska komma ut också”. Det tog mig över 30 veckor innan jag fann mig i tanken på en vaginal förlossning och inte ens då kändes det okej. Jag fick höra av både min barnmorska och personalen på BB att jag var så tuff som klarade av allt det med Morten och Vidar. Nu tänkte jag att hela min fasad skulle rämna. Skitlöjligt må tyckas, men det var så tankarna gick. Så det var en anledning till att det kändes lite jobbigt att ha blivit gravid igen, även om jag var glad också. Den här gången känner jag att jag tar det ganska mycket med ro. Nu har jag även en vaginal förlossning med mig i bagaget, och även om ingen förlossning är sig lik så känner jag mig ändå tryggare i mig själv. Jag vet att jag klarade av det sist, och är det något jag har lärt mig så är det att en förlossning blir som den blir. Man kan planera hur mycket som helst, men i slutändan har man inte så mycket att säga till om ändå. Tänker ärligt talat inte så mycket på just den delen av graviditeten.

”Men den här gången hoppas du väl ändå på att det ska bli en tös?” är det säkert någon som tänker. Ärligt talat, nej. Jag har ingen önskan, jag hoppas inget annat än att det ska bli ett friskt barn. (Ja, det är en hemsk sak att säga ifall det nu skulle vara det motsatta, men det är ändå något jag hoppas på.) När jag var yngre och började tänka tanken på barn så var det helt uteslutet att jag skulle få pojkar. Det fanns inte i min värld att jag skulle få något annat än töser. Efter att ha fått tre pojkar känner jag nu att det inte kunde spela mindre roll vad det blir. Jag förstår inte vad en dotter skulle kunna ge mig som inte mina söner kan. Jag kommer inte kunna bli mormor, men det är väl ingen som säger att min eventuella dotter skulle vilja ha barn(!). Det är väl ändå skönt att man utvecklas som person! Det enda som skulle vara en fördel om vi fick en tös den här gången är namnen. Nu har vi rotat långt bak i släkten för att hitta roliga killnamn till våra barn. Blir det en pojk till så blir det svårt. Tilltalsnamn har jag dock ett som jag väldigt gärna vill ha, men det vill inte Robin. Så av den enda anledningen hade det varit bra med en tös. Robin säger dock att han hoppas på en tös så att jag inte ska få för mig att vilja ha fler barn. Jag kan avslöja att det inte är barnets kön som kommer avgöra om jag vill ha fler barn eller inte.

Och nånstans mitt i allt det här känns det helt otroligt sjukt att vi ska ha barn igen. Jag var ju nyss gravid!

KUB-test hos MamaMia

Idag hade vi en fullbokad dag. Först var jag hos barnmorskan för provtagning och lite prat. Nu var min vanliga barnmorska tillbaka igen och det var kul att få pratat med henne. Direkt efter det åkte vi till Göteborg för att göra ett KUB-test på vår lilla bebis i magen. Det är inget vi har gjort förut och varför gör man det kan man fråga sig. Ja, det är kanske inte en diskussion att ta här just nu. Orkar inte det känner jag. Resultatet blev låg sannolikhet för Downs syndrom (1:13 630) och ännu lägre för de andra sakerna de kollade. Förmodligen blir BF flyttat en vecka bakåt, men jag väntar till RUL med att uttala mig om det. Det var ju inte det jag var där för att kolla. Hon sa att det var på gränsen till att kunna göra testet - gränsen gick vid 45 mm och efter många mätningar fick hon den till 46 mm stor i nuläget. Utöver att resultatet blev bra är jag även glad över att det faktiskt är en bebis där inne, haha! Min första tanke när hon började dra med ultraljudsgrejen över magen var "Shit, det är ingen bebis där!" Och sen "Det är väl bara en den här gången?!" Och vad hon kunde se var det bara en. Den senaste tiden har jag fått för mig att det säkert var minst två, bara för att.

Ser ni den lilla handen där ovanför ansiktet?


RSS 2.0