Hur får man ett jobb?

Jag har sökt jobb lite halvhjärtat sådär under tiden som jag varit gravid, men nu känner jag att jag kanske ska lägga i en högre växel. Men hur fan gör man? Senaste intervjun jag var på var i januari (den första på väldigt lång tid) och det sket sig ju uppenbarligen. Jag anpassar varje ansökan efter det arbete jag söker, försöker vara kortfattad och saklig, men det funkar ju tydligen inte. Jag kan själv känna att det är svårt att framhäva varför just JAG ska ha tjänsten, speciellt om det är ett arbete som jag inte har någon direkt erfarenhet av, men ska man alltid räknas bort för det? Googlar folk mig när de ser min ansökan och blir avskräckta eller? Å andra sidan kanske man inte vill arbeta hos någon som dömer en för utseendet ändå. Läste en artikel om att snygga människor har svårare att få jobb, får skylla på det.

Klädbytardag i Ale

En av årets höjdpunkter avklarad idag, men hann bli sådär lagom imponerad av mig själv innan jag kommit dit. Gick upp rätt tidigt, försökte hålla tidsschemat och få alla bitar att gå ihop (jag skulle få Knut och Agaton hem till mina föräldrar innan jag åkte, eftersom Robin skulle iväg på kalas med de andra barnen senare under dagen). När det kommer till barn gör de ju inte alltid som man själv vill och absolut inte i den takt man själv vill, men jag kom iväg rätt bra ändå. Sen skulle det bytas lite bilar fram och tillbaka för att alla skulle kunna ta sig dit de skulle. Kom iväg lite senare än tänkt, men det var ändå överkomligt. Strax innan Stenungsund märkte jag att jag hade kvar vår enda bilnyckel i fickan. Och där kom det en radda med många vackra ord kan jag lova. Det var ju bara till att vända tillbaka, annars hade inte Robin kunnat ta sig iväg sen. Så den halvtimme jag egentligen hade tänkt att tillbringa i kö användes till att köra bil istället. När jag egentligen hade tänkt att vara framme var jag tillbaka i Stenungsund igen. Nu hade jag lite flyt ändå och kunde smita före i kön (här har vi ingen skam i kroppen) och ställa mig hos en tjej som jag pratat med igår, så det blev väl ungefär som om jag inte hade behövt vända tillbaka tillslut ändå. Men som sagt, det var en del missnöje i bilen en stund - samtidigt som jag var glad över att jag kommit på det innan jag var framme åtminstone.
 
Köpte inte så jättemycket idag, men är glad över det jag fick tag på.
 
Till Agaton:
 
 
Till Knut (och några byxor kanske till M&V):
 
 
Till Morten och Vidar:
 

Husvisning nr 25

Robin blev tipsad om ett hus som vi var och tittade på idag. Egentligen är det här precis ett sånt hus vi behöver; lagom mycket arbete, tillräckligt många rum för att barnen ska kunna få varsitt (och till och med få rum över), rätt bra tomt, dubbelgarage som Robin gärna vill ha, bra förvaring och av vad som framgick av besiktning och det man kunde se är det inte helt rötet. Det finns alltid risk för diverse saker när det handlar om hus och det är alltid något man kommer behöva se över inom den kommande tiden, men i det här fallet var det inget som var akut. Så EGENTLIGEN borde man ju fastna för det här, men det var ett riktigt tråååååkigt hus - och så ligger det i Stigen (en liten håla ute i ingenstans för er som inte vet). Robin tänker dock inte som jag gör, så han tycker ju att vi borde fundera lite mer över detta. Jag vet inte riktigt jag..
 
 

Nu har vi enats om ett namn

  Agaton
 

 
 
 

Husvisning nr 23 & 24

Idag har vi varit och tittat på inte bara ett hus, utan två. Det var samma ägare till båda husen och de låg bredvid varandra, så vi tänkte att vi lika gärna kunde passa på när det var så nära.
 
Det ena huset var inte alls intressant, det kände vi direkt vi kom in i det. Den visningen gick fort, en vända genom huset och så var det bra med det. Det andra huset däremot, ja vad ska man säga? Dels var det extremt stort, sammanlagt 400 kvm, och dels var det uppdelat som i fyra lägenheter med en lokal i markplan, så det tog sin lilla tid att gå igenom hela huset. Ett hus med fruktansvärt mycket potential, men även fruktansvärt mycket arbete. Det brukar det vara med alla hus vi är och tittar på visserligen, men den är gången pratar vi VÄLDIGT mycket arbete. Innertaket hängde ner på sina ställen och det märktes att det läckte in genom taket. Tur att det var skitväder idag så att vi såg det. Fönstren hade behövts bytas ut, och det är närmare 35 fönster i hela huset. Så utöver allmän renovering som man alltid gör när man flyttar in någonstans hade vi varit tvungna att väldigt snart lägga nytt tak och gärna byta alla fönster - plus massor av annat som man hade märkt när man väl började röra i det förmodligen. Det första både jag och Robin reagerade på när vi kom in huset var att allting lutade. Golven gungade lite och det infann sig en allmän känsla av lustiga huset när vi gick där. Det var första delen av huset. Andra delen gav oss nästan kalla kårar. Det var inget vi pratade om där inne, men när vi kom ut var typ det första vi sa till varandra att det var en sån obehaglig känsla i huset. Det går inte riktigt att förklara, men det var som att det gav en tryckande skräckkänsla i hela kroppen. Det obehagliga var att båda två kände det. Att jag är löjligt när det gäller sånt är väl inget nytt, men att även Robin hade reagerat på det gjorde det ännu värre. Skulle ju inte tro att vi köper ett hus som jag skulle vara rädd för att vara i.
 
 
Första huset som inte var så intressant
 
Skräckhuset

Förlossningsberättelse

En lång och utdragen förlossning, eller snabb och intensiv? Det beror på när man väljer att räkna ifrån.

 

När jag reste mig ur sängen på tisdag morgon kände jag att det ”rann till” och misstänkte att vattnet började gå. Det kom ingen störtflod, men tillräckligt för att jag skulle ana att något var på gång. Hade lite småont i ryggen och kände att det sög till då och då. Kände inte att det var läge för Robin att gå till jobbet så han fick stanna hemma. Ringde förlossningen på NÄL och fick höra att de hade det väldigt fullt just då, så om det blev aktuellt skulle jag i så fall vända mig till Göteborg. Kände inte alls för att föda barn när jag fick höra det. Det gick ett par timmar och sedan kände jag hur det började rinna igen, i min värld inget snack om att det var vattnet som började läcka. Har tidigare inte varit med om att det skulle ha varit någon tvekan om saken. Under de andra förlossningarna har vattnet gått med ett ”splasch”. När jag ringde förlossningen igen hade det lättat lite och jag fick en tid – klockan åtta på kvällen! Blev orolig över att det skulle braka igång lite oväntat så att vi skulle bli tvungna att föda barn vid vägkanten, men dagen flöt på och det hände inte så jättemycket. Hade lite värkar till och från men inget som gjorde att det kändes alltför aktuellt.

 

Åkte till NÄL på tisdagskvällen för att göra en vattenavgångskontroll som de kallar det. De kollade med ultraljud och mätte fostervattensmängd och kollade om jag läckte något när de klämde på mig, men det hände inget och vattenmängden var normal. Läkaren tyckte att det på min förklaring lät som att det hade varit vattnet som gick, men de kunde inte konstatera att så var fallet. Kändes som att de misstrodde mig och att jag bara ville ha uppmärksamhet, typ. Jag fick en tid på onsdag förmiddag för att göra samma kontroll igen. Under hemresan och början på natten hade jag värkar var sjunde minut, vissa gjorde ont och andra mindre ont. Väl hemma somnade jag till men vaknade snart igen av en värk utan dess like. En värk brukar ju öka och öka för att sedan avta, den här ökade och ökade och när den borde ha avtagit ökade den lite till, samtidigt som bebisen tryckte på allt vad den kunde inifrån. Det kändes som att ungen försökte ställa sig raklång där inne. Fick smått panik när den aldrig tog slut! Den varade i 2-3 minuter och gjorde ont som helvete. Kände samtidigt hur det började rinna igen och ringde fort till förlossningen då jag nästan trodde att det var på gång. Vi var välkomna in så det var bara till att åka tillbaka igen vid 2-tiden på natten. Robin hann väl bli sådär lagom uppjagad när jag väckte honom med ett "Vi måste åka tillbaka, nu!". Väl inne gjorde de en koll och det visade sig att jag bara var öppen 3 cm. Snacka om antiklimax! Jag som hade hoppats på att det var dags att föda barn. Vi fick i alla fall ett förlossningsrum och det blev till att gå en sväng runt i sjukhuset, försöka vila lite och fördriva tiden bäst vi kunde.

 

Efter att inte ha kunnat sova under natten, pga värkar som kommit då och då, gjordes ännu en vattenavgångskontroll på onsdag förmiddag. Det var mindre vattenmängd, men det fanns vatten kvar. Och nu hade jag öppnat mig till 5 cm utan några direkta värkar. Det kändes väldigt tacksamt och jag blev glad över att det hade gått framåt utan dödlig plåga. Men i det läget hade jag inga värkar, ingenting som tydde på att någon förlossning var på gång. Läkaren ville trots detta inte skicka hem oss eftersom vi ändå har en bit att åka och jag var halvvägs öppen. Hon gjorde en hinnsvepning, det gav ett par värkar men inte så mycket mer.

 

Strax innan kl. 15 gjorde de hål på hinnorna för att skynda på förloppet lite. Bebisens huvud låg så långt ner att hon inte kunde använda ”virknålen” utan fick sätta en skalpelektrod, som i sin tur tog hål på hinnorna. Inget vatten kom då heller. Jag hade varit lite rädd att det bara skulle forsa ut och kasta mig in i värkar från helvetet, men det var lugnt. Barnmorskan gick ut och jag och Robin satt och pratade på rummet. Ganska snart därpå kände jag att värkarna började komma lite smått, och lite mer och lite mer och rätt vad det var kände jag inte alls för att bara andas igenom dem utan ville ha lustgas. Den kopplades på och den styrkan på gasen har jag aldrig haft tidigare, haha! NU förstår jag vad de menar med billig fylla. Det snurrade i hela rummet och det ringde i öronen på mig, helt underbart just då! Insåg även att jag hade märkliga hallucinationer emellanåt och att jag var på väg att somna. Jag fick tvinga mig själv att ta bort masken, för handen ville inte riktigt lyda. Jag insåg ju själv att jag förmodligen hade en för hög dos, men det ville jag såklart inte upplysa någon om. Detta befann jag mig i resten av tiden i stort sett. Hörde att folk pratade med mig, svarade väl något sluddrande, och död åt den som ville ta lustgasen ifrån mig! Hörde att de pratade på att sätta in värkstimulerande dropp, och detta måste ha haft en bra placeboeffekt på mig för jag upplevde att värkarna plötsligt blev väldigt intensiva. I efterhand fick jag höra att de aldrig hade fått igång droppet utan det var mina egna värkar rätt igenom. Tiden mellan 7-10 cm kändes jättelång och värkarna var hemska. Med Knut öppnade jag mig 5-10 cm väldigt snabbt, och jag trodde att det skulle bli samma den här gången, så jag bara väntade på att krystvärkarna skulle sätta in. När hon sa att jag bara var öppen 7 cm trodde jag att jag skulle avlida lite grann. Men det gick, jag klarade av det också – även om jag började förstå de där som säger "Nu skiter vi i det här" mitt under förlossningen. Så två timmar tog det från etablerade värkar till att krystvärkarna satte in och sedan krystade jag i 20 minuter (okej, 19 minuter om vi ska vara exakta). Lite skillnad mot sist gång då jag hade krystvärkar i 1,5 timme innan Knut behagade komma ut.

 

Även den här gången blev det dramatik mot slutet. Hjärtljuden sjönk från 150-50 och det började bli bråttom för honom att komma ut. Det kallades in fler barnmorskor och med hjälp av yttre press och ”en mamma stark som en oxe” (en av barnmorskornas ord) kom det ut en blå och medtagen bebis med navelsträngen runt halsen. De tog honom till ett annat rum och det gick några minuter innan vi fick höra att vi hade en skrikande och välmående bebis på ingående. Jag hann väl inte riktigt bli orolig, och tur var väl det. Den där navelsträngen är en dum uppfinning alltså. När han väl kommit ut är det ju lite ”efterarbete” som ska göras; moderkakan ska komma ut, det ska bedövas och broderas lite och de tyckte väl att jag var jobbig, för de gav mig något så att jag däckade av en stund, haha! Det är verkligen en helt otrolig upplevelse att föda barn. Den där känslan av att se sitt barn för första gången, det barn som man burit runt på och undrat hur det ser ut och vem det är, helt otroligt! Den här gången tittade vi på varann och undrade vem han är lik egentligen - och det undrar vi fortfarande, för inte är det någon av oss i alla fall. Och något namn kan vi fortfarande inte enas om.

 

 
 
 
 

Välkommen lilla älskling!

 I onsdags kl. 18.19 kom han till världen.
4420 g och 53 cm lång.
 
♥ Vi älskar dig så otroligt mycket! ♥
 
 
 

Bara en liten uppdatering

17/9 - Ullis (tös, kl.18.34, 3980 g & 52 cm)
18/9 - Jag (pojk, 3960 g & 51 cm)
19/9 - Maja
19/9 - Frida
20/9 - Anna S (tös, kl. 11.13, 4212 g & 51 cm)
25/9 - Frida igen
 
Mja.. vi får väl se om någon av er får rätt.

Det är fruktansvärt segt på slutet, tro mig!

Okej, jag vet att jag tjatar, men just nu upptas min tankeverksamhet av bara en enda sak av ganska förklarliga skäl. Men kass mage, att det trycker åt alla håll och kanter, mensvärk i varierande grad och sammandragningar som jag känner av - inte så att jag måste andas mig igenom dem, men de gör det svårt att andas och det trycker i hela huvudet. Nu har det varit så den senaste veckan kan man väl säga. Jag ska väl ändå inte behöva vänta så många dagar till, eller? Kan ge mig fan på att den kommer lagom till tisdag nästa vecka, eller ett par dagar innan. Har en husvisning inbokad då som vi båda väldigt gärna vill gå på.

Några nya gissningar

Eftersom det här verkar vara en enveten liten en så slänger jag in en ny lista på gissningar.
 
17/9 - Ullis (tös, kl.18.34, 3980 g & 52 cm)
18/9 - Jag (pojk, 3960 g & 51 cm)
19/9 - Frida
20/9 - Anna S (tös, kl. 11.13, 4212 g & 51 cm)
25/9 - Frida igen
 
 

Dagens barncitat

"Vidar vill motorsåga mamma!", sagt med ett illvilligt leende.
 
Trevlig unge..

Man ska inte stressa i onödan

Som ni kanske förstått går det långsamt framåt med vår inflyttning. Eller flytten är ju klar, men det ser fortfarande inte ut som det borde här hemma. Det går ett par veckor sedan gör vi ett röj, för att sedan inte göra nånting på ett par veckor igen. Idag fick vi ett ryck och passade på att greja lite när vi inte hade några barn hemma. (Syrran hade kalas för sin minsta och eftersom jag och Robin inte vågade oss för långt hemifrån, ifall något skulle sätta igång, lät vi barnen åka på kalas medan vi själva var hemma.) Vi fick upp lite tavlor och hyllor och tömde två lådor med grejer. Så nu har vi bara fyra lådor kvar här hemma som inte är uppackade - och drygt 20 st kvar hos mina föräldrar, men det behöver vi ju inte prata så högt om. Både jag och Robin är av åsikten att man gärna ska bo in sig lite innan man börjar sätta upp massa grejer på väggarna. Det är ju tråkigt om man gör klart och sen kommer på att det inte alls funkar att ha det så, eller att man egentligen ville haft det på något annat sätt. Sen kanske vi är lite lata också.. eventuellt.

Dagen D

Då har man nått självaste BF-dagen. Den här veckan har känts otroligt lång, säkert som två veckor - om inte mer. Jag är ju fullt sysselsatt på dagarna, men känslan av att det har varit en lång väntan har ändå funnits. Till och från känns det som att något snart kommer dra igång, men det är inget som varar eller ökar något i styrka så jag får nog snällt vänta ett par dagar till. Gissar på tisdag jag (något ska man ju roa sig med).

När ska man börja våga hoppas?

Det är ganska oundvikligt att inte leta efter och tolka minsta lilla tecken, men idag trodde jag nästan att det skulle vara något på gång. På väg hem från husvisningen fick jag några "onda" sammandragningar, så jag började snabbt tänka hur vi skulle lösa barnvakt eftersom mina föräldrar inte var anträffbara just då. Sen när vi kommit hem och vi lugnat ner oss lite kändes inget mer. Nu på kvällen har det dock dragit igång igen och självklart sitter jag här och hoppas på att det ska vara på allvar. Det hade ju varit lite häftigt att få barn på självaste BF (imorrn alltså). Och det är sjukt att länga efter smärta. Jag kan ju försöka komma ihåg den här känslan sen när jag väl är på förlossningen.

Husvisning nr 22

Vi ger tydligen inte upp det här med hus - eller så är det för att det är lite roligt att kolla på hus som vi fortsätter. Dagens hus låg i Färgelanda, och även om jag egentligen inte har för avsikt att flytta dit så kan "det rätta" huset få mig att ändra uppfattning. Men inte den här gången. Egentligen hade det här huset det vi behöver kan man väl säga. Det var en del sovrum, det behövs ingen jätterenovering för att kunna bo där, trevlig altan och en del av trädgården var inhägnad och avsedd som lekplats. Lekstuga, gungor och sandlåda fanns det, kanon! Och för Robins del fanns det garage vilket han gärna vill ha. Planlösningen i huset kan dock ha varit lite märklig och barnen hade fortfarande fått dela sovrum på ett eller annat sätt. Det ultimata hade varit att få tag i ett hus där alla kan ha varsitt rum, men det blir ju rätt stora hus. Lite renovering behövdes som vanligt, men det verkade som att det hade varit överkomligt. Jag vet egentligen inte vad det föll på den här gången, den rätta känslan infann sig bara inte. Robin är nog rätt sugen visserligen, men vi är två som ska enas om ett väldigt stort beslut, och jag säger nej.
 
 
Thorsons väg 10, Färgelanda

Bara till att stå ut ja..

Det är nog dags att börja gissa på datum efter BF istället ;-)
 
28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
4/9 - Maria M (tös, 3650 g & 50 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Nej, jag föder inte barn

Min frånvaro från bloggen kan tydligen tolkas som att det händer grejer här, men så är tyvärr inte fallet, haha! Inga barn födda och inga på gång heller tydligen. Det känns fruktansvärt segt måste jag erkänna. Jag har ju inte kommit till BF än, men som jag skrev tidigare så känns det nästan som det eftersom mina andra barn har kommit i vecka 38+. Och på något konstigt sätt känner jag nästan skam för att behöva gå över tiden. Vad är det för konstigt liksom? Det är ju inte som att jag är den förste som gör det i så fall. Många skumma tankar rör sig i huvudet när man är gravid, det kan jag lova. Och jag förstår inte varför de här sista veckorna ska kännas så jobbiga, jag har ju för fan varit gravid sen i december! Nu kan jag åtminstone räkna ner och verkligen se slutet på det hela. Ändå är det en jobbigare väntan nu än vad det har varit någon gång tidigare under hela graviditeten. En jobbig del i väntan är rädslan över att det ska bli en jättebebis. När vi gjorde vändningsförsöket uppskattades bebisens vikt till 3400 g - och det är 2 veckor sedan! Jag vet inte hur mycket de växer nu på slutet, men får för mig att det är typ 1 kg om dan. Det känns så i alla fall.
 
Nu ikväll var jag en sväng till antenatal på NÄL för att kolla så att allting står rätt till med bebisen. De senaste dagarna har det varit mindre aktivitet än vanligt i magen, och när jag ringde förlossningen tyckte hon att jag kunde komma in för en koll. De tog en CTG-kurva och allting såg normalt ut enligt henne. Fick även veta att det har börjat hända grejer, så jag hoppas verkligen att det drar igång snart. Jag har ju sammandragningar som jag känner av varje dag och jag tycker att dessa ska göra någon nytta. Hade hoppats på att få barn den 13:e, men det är ju imorrn så det kanske är att ta i.
 
Jag trodde verkligen att de magiska orden som funkat tidigare; "Låt detta vara den sista magbilden jag lägger upp", skulle ha sin verkan även den här gången, men tydligen inte. Så det får bli en magbild för vecka 40 också då. Trodde aldrig att jag skulle behöva skriva dessa siffror..
 
 

Mental övertid

Såhär länge har jag inte varit gravid tidigare. Dagen är visserligen inte över än, men det vill nog mycket till om det ska dra igång och hinna bli bebis på de fyra timmar som är kvar av dygnet. Knut föddes i vecka 38+4 och Morten & Vidar i vecka 38+5 (eller 38+3 beroende på vad man väljer att räkna efter), och idag är det vecka 38+5. Känns både lite jobbigt och egentligen inte alls på samma gång. Det är ju inget jag kan göra åt det, och jag har mest skojat om att den här kommer komma vid den här tiden också - fast någonstans finns det såklart en önskan om att det skulle bli den här veckan. Jag har ju gissat på att det ska bli imorrn, men känner inte av något i nuläget som gör att jag tror att det faktiskt blir så. Vi får väl se helt enkelt. Det är både spännande och väldigt frustrerande såhär på slutet. Men jag vet att det är max tre veckor kvar och det kan hända något precis när som helst, så det är bara att stå ut.
 
28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
4/9 - Maria M (tös, 3650 g & 50 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Barnmorskebesök nr 9

Vikt: +17 kg
Blodtryck: Hon sa inte vad det låg på, bara att det var bra
HB: 131
SF-mått: 34 cm
Hjärtljud: 140
 
Blev faktiskt väldigt förvånad över mitt hb, som trots att jag inte ätit järntabletter sen vi flyttade har stigit från 124 som jag hade för några veckor sedan. Min barnmorska undrade vad jag äter egentligen, haha! Det enda jag egentligen ville veta den här gången var hur bebisen ligger, om vändningsförsöket lyckades - och det hade det gjort! Den låg kvar i rätt läge, och hade även fixerat sig. Nu känns det bra, det är så vi vill ha det. Vi bokade in ett till besök, men ingen av oss vill att jag ska behöva komma på det. Vecka 39-besöket som jag var på idag är det första gången jag har gått på. Morten och Vidar kom dagen innan jag skulle ha varit på det besöket, och det var något liknande med Knut har jag för mig.

Då bockar vi av några till

Vissa av er var lite väl positiva till att det skulle dra igång.
 
28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
4/9 - Maria M (tös, 3650 g & 50 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Vecka 39

Nu är det verkligen framåt slutet, och det känns. Inte för att det är på gång alltså, men det känns i kroppen att det är slut snart. Jag vill inte tro att jag kommer vara gravid i fyra veckor till, men så lång tid KAN det vara kvar, fyra veckor! Det låter helt otroligt att jag skulle vara gravid så länge, men man vet aldrig. Mina andra barn har kommit den här veckan, så ni förstår ju att jag i stort sett förväntar mig att även denna ska göra det.
 
Även saker runt omkring påminner väldigt mycket om sist gång. Förra gången skulle min syster ha kalas för sitt stora barn och vi visste inte om vi skulle kunna gå på kalaset eftersom jag var beräknad däromkring. Samma sak den här gången, fast för hennes minsta barn. Vi skulle ha gått på en husvisning som vi fick hoppa över eftersom vi låg på BB. Den här gången är det också en husvisning på gång, fast vi har inte bokat något datum än. Jag hade bokat en tid för fotvård som jag fick avboka eftersom vi låg på BB. Den här gången har jag också bokat tid för fotvård, den 11 september kan vi ju få ligga på BB då så följer vi mönstret.
 
Känner mig allmänt sur och vresig och den där känslan av att "nu spelar det ingen roll om det drar igång, jag vill bara att den ska komma ut"-känslan har infunnit sig. Minsta lilla grej som avviker analyserar jag och hoppas på att det ska göra att det drar igång. Det är bra, bättre än att vara rädd i alla fall.
 
 
 
Låt detta vara sista magbilden jag lägger upp!

Blir jag aldrig nöjd, eller vad är problemet?

I nästan 2 år har vi stått i kö för lägenhet i Ljungskile. Inte för att det egentligen har varit vårt förstahandsval någon gång, men tanken att bo i lägenhet här har ju ändå funnits. Att ha råd med ett hus här är uteslutet just nu, så lägenhet fick bli lösningen. Det har varit en lång väntan med mycket frustration då det känts som att det aldrig händer något. Sedan fick vi höra att en femma skulle bli ledig ganska omgående och efter att vi varit här och tittat första gången kände vi båda två att det här egentligen inte var "vår" lägenhet, men tänkte att vi var såpass desperata att vi kände oss tvungna att ta den - speciellt med tanke på hur stort utbudet på lägenheter här verkar vara. Så när vi efter många om och men äntligen fått oss en lägenhet är det ingen av oss som trivs här! Vad är det för fel på oss? Det är som att jag bara går runt här bland saker jag känner igen, men inte har någon koppling till. Nu när det som varit mest grundläggande för att kunna bo här är klart har jag helt tappat lusten att göra färdigt, det känns som att jag skiter i om vi får upp resten av våra grejer. Det kan lika gärna se ut som det gör, för jag hoppas att vi flyttar fortast möjligt.
 
Trots att det mesta är nyrenoverat känns det så sunkigt. Det är smågrejer som gör det, bland annat att vattnet smakar träsk (det har blivit bättre, men det tog tre veckor innan jag vågade dricka vattnet ur kranen) och att det är så dålig ventilation på toaletten att det alltid är fuktigt där inne (handdukarna torkar liksom inte mellan gångerna vi använder dem). Det är så mycket trafik utanför vilket jag inte alls var beredd på, då det i mina ögon bara är en liten väg som går här. Det är stora lastbilar, bussar, traktorer plus alla vanliga bilar som åker förbi, och fort kör de också. På dagarna är det så mycket oväsen att jag är glad att ungarna somnar. Nej, jag skojar inte, det låter hela tiden! Huset måste vara skitdåligt isolerat för om någon går utanför fönstret och pratar låter det som att de lika gärna hade kunnat sitta i vårt kök. Och jag är väldigt glad över att jag och Robin tog sovrummet närmast dörren för annars hade nog ungarna vaknat varje gång någon gick i trappen, så högt hörs det. Och dessa jävla ytterdörrar som det smälls i varje gång någon ska ut eller in. Och att man inte får tvätta på söndagar, jag trodde att vi levde på 2000-talet. Jag är även väldigt besviken på hur det gått till när vi flyttade in. Att vi fick i stort sett allting renoverat ska ju inte vara en ursäkt för att resten har hanterats som skit. Ska man exempelvis behöva städa själv när man flyttar in? Vart tog besiktningspapperet vägen? Vi har fått tjata oss till de nycklar vi har, och har inte ens fått alla än. Jag låter som värsta gnällkärringen, men det får så vara. Jag är en gnällkärring när det inte funkar som jag vill.
 
Som sagt, jag hoppas att vi flyttar snarast möjligt. När vi flyttade in gav jag det 2 år, men jag hoppas att vi flyttar innan dess. Om vi inte får barn i nästa vecka hoppas jag att vi kommer oss iväg på ett par husvisningar istället. Har spanat in ett hus som jag är väldigt nyfiken på. Ett hus på 400 kvm, haha!

RSS 2.0