Är inte flickor mer än rosa klänningar?

Jag har fyra barn, fyra pojkar. Och då är det tydligen synd om mig. Skrämmande ofta hör man om pojkmammor som får negativa kommentarer om att de bara har pojkar. Inte lika ofta hör jag om flickmammor som får höra samma sak. Jag ser inte riktigt det hemska i att bara ha pojkar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra "Men visst hade det väl varit roligt med en tjej?" Jag har ingen, så jag vet inte, men jag har sagt det förut och säger det igen; jag förstår inte vad en flicka skulle ge mig som mina pojkar inte kan. Ett sånt uttalande förutsätter ju att man har olika förväntningar på pojkar och flickor, och behandlar dem därefter. Och är inte ett sådant uttalande ganska stötande egentligen? Syftar personen på att jag skulle ha en flicka utöver de barn jag har, eller istället för de barn jag har? Jag tror att det räcker med barn för vår del nu, så vilket av mina barn vill de att jag ska byta ut? "Men visst hade det varit roligt att kunna köpa rosa kläder och fiiiina klänningar?" Sagt med ett frågande leende. Jag köper rosa till mina barn. Rosa är en färg, en glad och upplivande färg. Sen att jag tycker att det är sjukt roligt att provocera (ja, folk blir på riktigt provocerade om man klär sina pojkar i rosa), är ju en annan sak. Just det argumentet att vilja ha flickor för att kunna klä dem i rosa och klänningar är oroväckande frekvent. Så jag frågar mig, är inte flickor mer än så? 
 
 
(Och jag måste erkänna att jag drog en suck av lättnad när jag på förlossningen såg att Agaton var en pojk. Tanken på att folk skulle tro att vi skaffade barn tills vi fick en flicka får mig att kräkas lite i munnen.)
 
 
Mina provocerande smågossar:
 

 

Projekt blöjfritt - mission complete(?)

I två nätter har vi låtit Morten och Vidar sova utan blöja, och inga olyckor hittills. Det känns inte som att de frivilligt väljer bort blöja om man säger så, så vi väljer att köra den hårda vägen; "Nu är det slut på att använda blöja!". Jag tycker ärligt talat att det känns lite äckligt att byta på så stora barn, speciellt när man har mindre barn att jämföra med. De får ju knappt plats på skötbordet! Inte för att jag tror att vi klarar oss utan olyckor i sängen, men om det fortsätter så som det har börjat ser jag ingen anledning till att sätta på dem blöjor igen. Och vi vet ju att de KAN. Så nu säger vi att de är blöjfria!

Dagarna är alldeles för korta

Ja, nu har jag börjat plugga igen. Vilket förmodligen innebär ännu mindre aktivitet på bloggen. Det känns som att jag inte riktigt vet hur jag ska hinna med allting, men jag får hitta ett sätt som funkar. Har inte kommit in i det än, då jag bara varit på en lektion än så länge, men det är helt klart en annan sak att plugga när man har barn. Dagarna (eller kvällarna rättare sagt) borde vara minst ett par timmar till så att man hinner med. Och det är ju inte bara pluggande och barn som ska tas om hand, vi har ju även ett hem. De dagar jag inte riktigt orkar hålla efter så mycket som det borde här hemma är det ju totalt kaos på kvällen. Vi har börjat med att Morten och Vidar ska städa upp efter sig innan det är dags för Bolibompa. Vi har inte gjort det varje kväll, men några kvällar i veckan. En tanke med det är att de kanske någongång förstår att det är värt att inte dra fram ALLA leksaker VARJE dag, eftersom man måste plocka upp dem igen. Det är ju inte som att de leker med grejerna, utan de öppnar en låda, slänger ut innehållet och går därifrån. I mina ögon totalt meningslöst med andra ord. Så det hade vi tänkt att vi skulle få ett slut på. JAG kan inte städa och hålla efter sex personer, det funkar liksom inte så. (Robin sköter sig visserligen själv, så det är väl egentligen bara fem personer då..)

Agaton 4 månader

Mitt underbara barn har blivit så stor. Han har börjat hålla i saker och utforskar dem med stor fascination. Som ni såg på en tidigare bild så kan han "sitta", även om han bara satt i typ en sekund innan han välte. Han har fått testa att sitta i sin matstol, det måste ju vara roligt att få se något annat tänkte vi. Men han spyr ju så förbannat, och det blir ju inte bättre av att han måste anstränga att hålla sig uppe om man säger så. Han fick även testa en majskrok en dag, men efter att ha slickat på den började han grina, så det var nog ingen höjdare. Ska testa något annat nu snart tänkte vi, de andra barnen har slutat spy när de börjat äta lite mer fast föda. Men trots att han spyr ner allting hela tiden är han så glad och go, min lilla Agaton ♥
 
 

Tänk om Agaton hade varit vårt första barn..

Nu är ju inte barnen så gamla än, men om jag tänker på hur barnen är, och har varit hittills, så kan jag säga att det är stor skillnad på deras beteenden. Och att jag är så vansinnigt glad att jag fått dem i den ordningen de har kommit. Vänd på det och det hade varit katastrof, haha!
 
Att få barn första gången är överväldigande, fantastiskt och helt galet. Att få två barn första gången är förmodligen dubbelt så överväldigande, fantastiskt och galet. Men det var ju det enda vi kände till och det blev normalt för oss. Det var först när Knut kom som vi fattade hur "lätt" det är med bara ett barn. Om ungen skriker för att han är hungrig så blir det tyst när han får mat, det är inte en till som ligger och skriker i väntan på sin tur. Nu har vi ju haft en enorm "tur" att de varit så lugna, synkade och lätthanterliga som de har varit, och vad jag minns har jag mest varit positivt överraskad av att saker och ting inte kändes jobbigare och värre än vad de var. Sen kom Knut och var helt tvärtemot vad Morten och Vidar hade varit. Han ville inte ligga i vagnen, och absolut inte sova i den, smååt typ en gång i timmen vilket gjorde att det var svårt att gå ut med honom eftersom han skrek typ hela tiden, det var bara till att ha en flaska redo hela tiden ifall han skulle få ett hungerraseri, ville inte lämnas ensam och ville gärna bli buren på, åt på natten tills han var över året och har varit väldigt lättväckt. Som sagt, helt tvärtemot Morten och Vidar som sov sina första två år, typ. Och så kommer Agaton som hittills har varit världens underbaraste och lugnaste barn. Äter, sover och skrattar - och somnar av sig själv i sin säng! Tänk om det hade varit omvänd ordning, vi hade ju fått en chock över att det bara blev värre och värre, haha!

Ja, jag ska sluta nu!

 
 
 
 
 
Det är ju bara så sjukt roligt!
 
 
 
 
 

En obehaglig överraskning

Tydligen överlevde jag att passera 30-årsgränsen. I söndags hade jag kalas för att fira övergången. Vi hade sånt flyt att vi blev erbjudna av familjen Mellqvist att gå på bio på lördag kväll, så vi körde upp alla barnen till mina föräldrar, vilket även innebar att vi var barnfria på söndag förmiddag - och barnfria innebar att kunna förbereda för kalas i "lugn och ro". Så lugnt vet jag inte om det var, men man kunde göra i ordning på ett ställe utan att det såg ut som hej kom och hjälp mig fem minuter senare. Sånt är tacksamt. Jag förstår inte vad man klagade på under den tiden man inte hade barn. Om någonting sket sig eller tog för lång tid hade man enbart sig själv att skylla. Nu får man liksom slå sig fram bland alla barn för att få någonting gjort vissa dagar. Kanske inte så illa men.. Så att kunna städa och duka utan att någon håller på att rycka i duken och möblera om hela tiden är lyx, haha!
 
Kalaset gick bra. Är glad över att vi har ett stort vardagsrum då 16 personer skulle få plats. Man skulle haft ett utfällbart bord i väggen som bara var att dra fram när det var dags för större kalas. Det hade varit fiffigt. Trots att det inte var Nobelfesten vi anordnade var jag sjukt trött på kvällen. Fick dock ett sent och obehagligt sms som fick mig att vakna till. Morsan meddelade att de hade haft inbrott under tiden de varit här på kalas. De hade kommit hem och sett att någon hade öppnat deras sovrumsfönster, inifrån. Snacka om obehaglig känsla! Vad de vet är det "bara" deras guldsmycken som fattas, och det var inget som var förstört, vilket man kanske får vara glad över. De kunde dock inte förstå hur personen hade tagit sig in, och funderade över om han (ja, jag utgår från att det är en karl som har gjort det) hade gått in medan de höll på att göra sig klara för kalaset, och gömt sig i väntan på att de skulle åka. Hemska tanke! Efter ett tag såg de dock att ett fönster var uppbrutet, och tur var väl det. Men allting var så fint gjort, alla blommor och allt som stod i fönstret hade ställts tillbaka precis där det stod, han hade inte röjt runt när han letade saker att sno, utan ställt tillbaka allting som det var. De misstänker att han var kvar när mina föräldrar kom hem från kalaset och att de skrämde iväg honom, vilket gjorde att han fick sticka iväg lite snabbt genom fönstret istället för att smyga iväg utan att det syntes. Och jag är glad att han stack. Det har spelats upp många hemska scenarier i mitt huvud som inte slutade lika bra. Enligt polisen som var där och pratade med mina föräldrar är det öststatare som gör detta. Att de bryter sig in, tar guld och kontanter och skickar till sitt hemland. Jag själv har ingen aning om detta stämmer, men eftersom de jobbar med detta borde de veta mer än mig. Och om det går till så, så anser jag att det borde vara lätt att hitta grejerna igen. De måste ju liksom passera Posten. Men så funkar det såklart inte. Så sina smycken ser de nog aldrig igen.
 
Även om det inte var hemma hos mig det hände är det många känslor som har rörts upp. Först blev jag såklart ledsen för mina föräldrars skull. Han har bland annat snott morsans vigsel- och förlovningsring, sånt går ju liksom inte att ersätta. Sen har jag varit rädd. Rädd för att det ska hända igen, att personen ska komma tillbaka, rädd för vad som kunde ha hänt, och alla "tänk om"- tankar. Och nu är jag mest jävligt förbannad! Vem fan tar sig rätten att bryta sig in hos någon annan och sno deras grejer?! Saker som har ett värde utöver det rent pengamässiga värdet. HAN skiter väl fullständigt i att han snott morsans vigselring. Så du din jävel som har gjort detta; jag hoppas att du åker dit så in i helvete och sätts i fängelse i ditt hemland och blir rövkn*llad med batong varje dag, för resten av ditt liv! Jag har ingen som helst förståelse för ditt beteende.
 
 
 
 
 

Jag är ju sådär fruktansvärt lättroad!


Men hur stor har han blivit egentligen?!

Ibland imponeras även jag av mina barn
- ganska ofta faktiskt, men det får man ju inte säga så att andra hör ;-)
 
 
 

Angående mitt tidigare inlägg

När jag vaknade i morse slog paniken över mig när jag insåg att jag hade glömt att registrera mig till kursen jag blev antagen till. Om man inte gjorde det senast igår skulle platsen gå till en reserv. Snabbt som fan fick jag ordnat ett konto, loggat in och försökte registrera mig, möttes av error efter error och sedan texten att det inte fanns någon kurs att välja. FAAAAAN! Letade upp olika nummer att ringa för att lösa det. Den första kunde inte hjälpa mig men hänvisade mig vidare, nästa svarade inte, nästa svarade inte, växeln hade tekniska problem och jag kände bara hur det här inte var ment to be. Efter över en timmes försök svarade äntligen någon som kunde hjälpa mig och det var inga problem. Nu är jag registrerad och allt är klart, så jag kan andas ut. Jag vet inte om jag hade en väldig tur där, eller om det helt enkelt inte är så högt tryck på just den kursen. Kan tänka mig att de inte alltid är så generösa med folk som missat en deadline.

Men för helvete Linda!

Ibland blir jag bara så jävla trött på mig sjäv!
 
 
Jag återkommer..

Nu stiger jag snart in i 30-årsåldern

Det här känns fruktansvärt.
 
 
 
Ålder är bara en siffra, ålder är bara en siffra, ålderärbaraensiffraålderärbaraensiffraÅLDERÄRBARAENSIFFRA!

Hur ska jag få motivation när inte ens detta funkar?

I ett försök att få mig motiverad att "bekämpa fetman" kollade jag igenom min garderob idag. Gick igenom högarna med jeans och insåg att ca 90% är sådär oändligt långt ifrån att gå på mig, och 9% ligger ca 10 kg bort (kan ha typ två par byxor nu för tiden), och vet ni vad; I couldn't care less! Är det något fel på mig? Det finns jättemånga byxor där som jag väldigt gärna hade velat få på mig, men den starkaste känslan jag hade när jag höll på att gå igenom garderoben var hur gott det skulle vara med choklad. Nej, antingen tar jag tag i detta, eller så inser jag att jag kommer förbi ett fetto och finner mig i tanken. Nu får det vara bra!

Shopping från Villervalla

Jag var iväg och hämtade ett paket på Ica förut. Tog med mig Knut eftersom jag tänkte att han kanske ville se något annat än vår lägenhet. Han har börjat säga väldigt många nya ord det senaste, men det är ju inte som att man håller långa diskussioner med honom för det, utan det är mest att jag upprepar det han säger som en bekräftelse på att jag hör att han pratar. Kom på mig själv med att i affären gå och upprepa ordet "guk", eftersom Knut satt och sa det hela tiden, men slutade snart när jag insåg att det lät som att jag maniskt gick runt och sa "kuk", haha!
 
I paketet jag hämtade låg min beställning från årets rea på Villervalla. Lika fantasilös som vanligt, eller kör lika mycket syskonmatchning som vanligt, välj vilket ni vill. Hade egentligen velat haft några fler tröjor till Morten och Vidar, men deras storlekar måste ha sålt slut fortare än fort, så det blev inte som jag hade tänkt.

 

När det går åt det håll man vill!

Jag är så jättejätteglad just nu! Fick veta att jag kommit in på en kurs som jag sökte i höstas. Det är en kvällskurs i Administrativ teknik på Göteborgs universitet som håller på hela våren. Skickade in en sen anmälan och var inte säker på att jag skulle komma in. Jag har varit reservplacerad fram till nu och idag läste jag att jag var antagen. Det här ska verkligen bli jätteroligt!

Sammanfattning av 2012

Det känns som att jag står kvar på samma ställe som jag gjorde förra året vid den här tiden; planerar inför framtiden med diverse studier och hopp om arbete. Precis där var jag mentalt förra nyår också, sedan tog det ett par veckor och allting ändrades i och med att jag fick veta att jag var gravid igen. Det gångna året har bjudit på två stora förändringar för vår del; både flytt och ett nytt tillskott i familjen. I år tror jag inte att det blir några sådana omvälvande saker, eller jag hoppas inte det i alla fall. Jag har egentligen inte så mycket att sammanfatta känner jag. Även om det hänt två stora saker för oss som sagt, så har resten av året varit ganska lugnt, eller handlat om flytt och Agaton, så det känns inte som att jag har så mycket mer att notera.
 
Jag tänker inte avge några nyårslöften, men har som förhoppning att jag ska få mig ett arbete i år. Ska göra det jag kan för att öka chanserna till ett jobb. Ett jobb för min del skulle innebära så stor skillnad för vår familj. Vi får se vad framtiden har att erbjuda, snart kanske jag får ett besked som jag väntat på sedan i höstas och som förhoppningsvis är en hjälp på vägen. Det är lite löjligt egentligen, för natten mellan december och januari är ju som vilken annan natt som helst, men ändå känns det som att det är chans till en nystart. Och jag tycker att 2013 låter som ett väldigt bra år!
 
Hoppas att ni andra också är positivt inställda till det kommande året!
 
GOTT NYTT ÅR!
 

RSS 2.0