Silverfallet & Muntras grotta

Robin var ledig ett par dagar i förra veckan så vi passade på att ta med barnen på en utflykt här i närheten. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, men efter lite snurrande och insikten att vi förmodligen gått ganska långt åt fel håll kom vi tillslut fram dit vi skulle. Vi hade informerats om att det skulle finnas en barnvagnsvänlig promenadväg till Silverfallet, men den som skrev det har nog ingen barnvagn. Första biten gick väl bra, men sen då.. Ja, jag säger då det. Fram kom vi i alla fall, även om vi inte riktigt fick sett Silverfallet från det håll som vi hade tänkt. Det fick bli en fika innan vi gick vidare till något som kallas Muntras grotta. Det får bli att vi går dit fler gånger, gärna utan vagn, för jag tror att barnen tyckte att det var roligt där. Den här gången hade vi inte riktigt tid att stanna kvar. På vägen tillbaka blev det ett oväntat litet grodsafari innan vi kom oss hem. Jag tror att vi allihop uppskattade skogspromenaden. Barnen samlade kottar och det kändes skönt att kunna släppa dem relativt fria. Sen att jag var konstant rädd för vargar, björnar, älgar och annat otäckt i skogen behöver man ju inte upplysa ungarna om.
 
 
 
 
 

30-årskrisen slår till med full kraft

Jag trodde att 30-årskrisen skulle handla om att ha ångest för att bli äldre och tyckte att jag klarade mig rätt bra. Tyckte väl att jag såg lite rynkigare och slappare ut, men hade inte mer ångest än vad jag brukar ha inför att fylla år och sedan har det bara rullat på. Men nu har jag insett att det nog ligger mer bakom det än så. Jag har egentligen inga höga krav på vad mitt liv ska innehålla, jag är ingen äventyrare (har haft min beskärda del av äventyr känner jag), jag är ingen karriärskvinna och jag känner inte att jag måste omge mig med massor av människor som dyrkar marken där jag går. Min dröm i livet är att skaffa familj, ha ett hus jag tycker om att bo i och att ha en eller flera inkomster som vi kan leva av - inte bara överleva. Helt rimliga krav kan jag känna. Barnbiten har vi klarat av med råge, men resten då?
 
Sedan vi flyttade hit till Ljungskile har jag fått en känsla av misslyckande. Jag ser hur andra tar sig framåt, uppåt, köper hus, är sådär äckligt "svala och fräscha" i sitt sätt, visar upp sina perfekta barn och klanderfria hem, glider runt i dyra bilar, åker på utlandssemestrar flera gånger om året, tar sina dagliga joggingrundor och springer med lätta steg, pratar om deras båtar, golf osv osv i all oändlighet. Okej, det där intresserar mig inte nämnvärt, men jag hänger upp mig på själva grejen. Jag vet att Ljungskile har blivit lite av ett rikemansställe. Och det känns som att jag har nästlat mig in här med hjälp av kontakter, att jag är ett patrask som egentligen inte hör hemma här. DET stör mig! Det känns verkligen som att jag misslyckats. Att jag inte är värdig att bo här. Jag har fått en fruktansvärd hang up på att jag inte har något jobb och inbillar mig att andra tror att jag skaffat massa barn för att inte behöva jobba. Att jag egentligen hoppade av högstadiet för att istället hänga på stan, supa och knarka. Men vet ni vad? Högstadiet gick jag ut med helt okej betyg, gymnasiet gick jag ut med skitbra betyg (fick ett stipendium för att jag hade bäst betyg på hela handelsprogrammet det året), har aldrig behövt komplettera eller göra om en enda tenta på 5 års eftergymnasiala studier. Allt är inte betyg eller bokstäver på ett papper, men jag kan ju tycka att det borde göra någon skillnad. Hur kommer det sig att han som inte ens avslutade sina högskolestudier fick jobb redan innan vi gått klart och fått vår examen? Jag hade kanske lite "otur", gjorde inte saker i rätt ordning, är inte typen som slår mig fram eller vill köra över andra för min egen vinnings skull - men jag kanske skulle börja med det. Jag lärde mig inte simma lika bra som alla andra eftersom jag var snäll och släppte förbi dem som simmade bättre. Det är kanske precis så jag är.
 
Och sen en tid tillbaka tänker jag ofta på att jag ska dö. Att jag ska lämna allt det här jag känner till; mina barn, kanske Robin, syskon - i värsta fall även föräldrar. Får för mig att jag har alla möjliga dödliga sjukdomar som kommer rycka mig härifrån alldeles för tidigt, eller att jag ska vara med om någon olycka. Tänk skräcken i att inte få se sina barn växa upp, inte få veta vilka de blir och om de i sin tur skaffar familj som jag aldrig kommer få träffa. När tanken på att jag faktiskt ska lämna allt det här, att JAG ska dö och inte längre får vara en del av allt det här, verkligen går ända in. Då gör det riktigt ont i hjärtat.
 
Så ja, dödsångest och misslyckande. That's it!

Agaton 10 månader

I fredags blev Agaton 10 månader. För ett par veckor sen lärde han sig att dra sig upp till stående, så det är det som gäller nu. Han testar att stå mot allt han kommer åt, oavsett om det flyttar på sig eller inte. Han har tagit något stelbent stapplande steg också, men det dröjer nog ett tag till innan han får kläm på att man behöver böja på benen för att kunna gå. För min del får han gärna vänta med att gå ett par månader så att han hinner bli stabil först. Och klättra får han verkligen gärna vänta med! Det är nog ett av de värsta stadierna under bebistiden, klättrandet. Ett ständigt passande så att de inte ramlar ner. Och ett ständigt passande hinns inte riktigt med här.
 
När Morten och Vidar var runt 10 månader blev jag gravid med Knut, så från och med nu är det här det längsta jag har varit icke-gravid sen jag blev gravid första gången.
 
 
 
Spanar på brorsan - som för övrigt har fått en juniorsäng nu.
 
 

En pizza mitt i veckan

Den här veckan har Morten och Vidar varit hos mina föräldrar, så tidigare i veckan passade vi på att äta på pizzerian här i byn med Knut och Agaton. Lite lugnare när bara halva styrkan var med.
 

 
 

Furuvik

Den här helgen har det varit fullt upp. På lördag morgon gav vi oss av till Gävle. Resan upp gick jättebra - förutom när vi hade en matpaus på Ikea i Örebro och Morten & Vidar satte igång larmet i restaurangen ett par gånger innan vi kommit oss därifrån. Annars sov de mest hela vägen. När vi väl kommit oss fram till hotellet framåt kvällen började vi inse vad för katastrof vi själva gett oss in på. Dels hade de tolkat bokningen fel på något sätt, så de trodde att det var två vuxna och tre barn. När jag sa att det var fyra barn sa hon "Ja, då blir det trångt för er". Tror visserligen inte att det hade gjort så stor skilland ärligt talat, men jag blev rätt trött när jag såg att vi inte hade fått någon spjälsäng på rummet. När jag frågade efter den sa hon att de tyvärr var slut. Okej, så kan det ju vara, men då får de väl höra av sig och tala om det! Nu hade vi turen att det gick att lösa ändå, tack vare att vi hade tagit med oss en resesäng och att Agaton fortfarande är såpass liten att han klarar av att ligga mellan mig och Robin i sängen. Ett riktigt stort minus till hotellet där faktiskt. Att få fyra ungar att somna i samma rum var verkligen inte det lättaste. Det tog ett par timmar innan alla hade slutat springa runt, peta varandra i ögonen, ligga och skrika rätt ut osv. Och när alla väl hade kommit till ro och man själv somnat så vaknade jag snart igen av att Agaton låg och smiskade mig i ansiktet med sin arm. Jag vet inte vad han höll på med, men han var vaken ett par timmar och roade sig med att skalla mig, försöka lägga sig på mig, dunkade huvudet i väggen och slog mig. Han kanske brukar hålla på så på nätterna, vad vet jag, men han ligger ju inte bredvid mig i vanliga fall. Vi somnade i alla fall tillslut.
 
Söndagen bjöd på (fruktansvärt) solsken och värme och det var dags att åka till Furuvik för att träffa Knuts kompisar från en föräldragrupp på Facebook. Vi har pratat sen vi var gravida med våra barn och hade en träff när Knut var runt 9 månader. Hoppas på att detta blir en årligt återkommande grej, för det är kul att träffa såna man pratar med i stort sett dagligen över internet i riktiga livet. Kul att se hur deras barn växer också. Vi fick se lite olika djur, klappa getter och besöka ön där tv-programmet Wild kids spelas in. När vi var inne i gethagen sprang Knut fram till ett får och fascinerades över "häst äta gräsmatta!". Det blir nog ännu roligare om det blir en träff nästa år, nu leker ju inte barnen så mycket tillsammans utan tittar mest undrande på varandra.
 
Vi hade egentligen bokat in oss på hotellet en natt till, men valde att åka hem redan på söndagen. Det var inte något lockande alls i att behöva stå ut med en sån kväll till som vi haft på lördagen, samt att hotellrummet hade obefintlig ventilation, trots öppet fönster. Resan hem var något gnälligare, men vi kom hem i alla fall. Förstår mycket väl om ungarna tröttnade på att åka bil efter att ha tillbringat närmare 18 timmar på resande fot den här helgen. När vi skulle åka vidare efter en matpaus skrek Knut rätt ut "Inte åka bil, det är jobbigt!". Strax efter Lidköping fick Robin bromsa för en älg som sprang ut på vägen. På ena sidan stod mamman och på andra sidan stod hennes barn. Väldigt lurigt det där. Det var helt fri sikt, öppet runt vägen och en stor bred väg, ändå var det knappt att man såg henne komma.
 
Nu vet vi i alla fall att det kommer dröja ett par år innan vi ger oss in på något sånt här igen. ALDRIG mer tro att vi ska kunna ge oss ut på såna här äventyr med alla barnen när de är såhär små. Jag har varit väldigt positivt inställd till den här resan, och vill ju gärna ge barnen en chans (man kan faktiskt bli positivt överraskad också), men nej. Vi får nöja oss med dagsutflykter i fortsättningen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ibland vill jag ha en stuga ute i skogen..

Det känns som att jag mest gnäller nu för tiden, men i perioder tär det på psyket att gå hemma och då blir det att jag irriterar mig på (små)saker. Jag tycker att det är kanon att bo centralt; nära till affärerna, mina föräldrar, tåg/buss om man nu känner för att åka det osv. Fin utsikt har vi också. MEN det är så mycket ljud hela tiden! Ljungskile är ett litet ställe, inte trodde jag att det skulle låta så mycket som det gör. Det kör förbi stora turistbussar flera gånger i veckan, och var de kommer ifrån eller vart de ska kan man ju fråga sig. Det är inte direkt E6:an vi bor bredvid om man säger så. Moppar och motorcyklar som smattrar förbi, stora lastbilar, sopbilar, dånande traktorer, snöplogen, något som låter som ett jetplan som åker förbi på morgonen osv. Och så bor vi typ en meter från vägen så det låter som att de kör inne i vårt vardagsrum. Trodde att jag skulle vänja mig vid detta nu när vi bott här i snart ett år, men nej det gör jag inte. Vissa dagar längtar jag något så enormt att flytta härifrån just för att slippa alla ljud.
 
Det är som sagt ingen stor väg vi bor bredvid. Att det får plats en stor buss är nästan ett mirakel. Fulla med pensionärer är de också.
 
 
 
 

RSS 2.0