30-årskrisen slår till med full kraft

Jag trodde att 30-årskrisen skulle handla om att ha ångest för att bli äldre och tyckte att jag klarade mig rätt bra. Tyckte väl att jag såg lite rynkigare och slappare ut, men hade inte mer ångest än vad jag brukar ha inför att fylla år och sedan har det bara rullat på. Men nu har jag insett att det nog ligger mer bakom det än så. Jag har egentligen inga höga krav på vad mitt liv ska innehålla, jag är ingen äventyrare (har haft min beskärda del av äventyr känner jag), jag är ingen karriärskvinna och jag känner inte att jag måste omge mig med massor av människor som dyrkar marken där jag går. Min dröm i livet är att skaffa familj, ha ett hus jag tycker om att bo i och att ha en eller flera inkomster som vi kan leva av - inte bara överleva. Helt rimliga krav kan jag känna. Barnbiten har vi klarat av med råge, men resten då?
 
Sedan vi flyttade hit till Ljungskile har jag fått en känsla av misslyckande. Jag ser hur andra tar sig framåt, uppåt, köper hus, är sådär äckligt "svala och fräscha" i sitt sätt, visar upp sina perfekta barn och klanderfria hem, glider runt i dyra bilar, åker på utlandssemestrar flera gånger om året, tar sina dagliga joggingrundor och springer med lätta steg, pratar om deras båtar, golf osv osv i all oändlighet. Okej, det där intresserar mig inte nämnvärt, men jag hänger upp mig på själva grejen. Jag vet att Ljungskile har blivit lite av ett rikemansställe. Och det känns som att jag har nästlat mig in här med hjälp av kontakter, att jag är ett patrask som egentligen inte hör hemma här. DET stör mig! Det känns verkligen som att jag misslyckats. Att jag inte är värdig att bo här. Jag har fått en fruktansvärd hang up på att jag inte har något jobb och inbillar mig att andra tror att jag skaffat massa barn för att inte behöva jobba. Att jag egentligen hoppade av högstadiet för att istället hänga på stan, supa och knarka. Men vet ni vad? Högstadiet gick jag ut med helt okej betyg, gymnasiet gick jag ut med skitbra betyg (fick ett stipendium för att jag hade bäst betyg på hela handelsprogrammet det året), har aldrig behövt komplettera eller göra om en enda tenta på 5 års eftergymnasiala studier. Allt är inte betyg eller bokstäver på ett papper, men jag kan ju tycka att det borde göra någon skillnad. Hur kommer det sig att han som inte ens avslutade sina högskolestudier fick jobb redan innan vi gått klart och fått vår examen? Jag hade kanske lite "otur", gjorde inte saker i rätt ordning, är inte typen som slår mig fram eller vill köra över andra för min egen vinnings skull - men jag kanske skulle börja med det. Jag lärde mig inte simma lika bra som alla andra eftersom jag var snäll och släppte förbi dem som simmade bättre. Det är kanske precis så jag är.
 
Och sen en tid tillbaka tänker jag ofta på att jag ska dö. Att jag ska lämna allt det här jag känner till; mina barn, kanske Robin, syskon - i värsta fall även föräldrar. Får för mig att jag har alla möjliga dödliga sjukdomar som kommer rycka mig härifrån alldeles för tidigt, eller att jag ska vara med om någon olycka. Tänk skräcken i att inte få se sina barn växa upp, inte få veta vilka de blir och om de i sin tur skaffar familj som jag aldrig kommer få träffa. När tanken på att jag faktiskt ska lämna allt det här, att JAG ska dö och inte längre får vara en del av allt det här, verkligen går ända in. Då gör det riktigt ont i hjärtat.
 
Så ja, dödsångest och misslyckande. That's it!

Kommentarer
Postat av: stina

Du är inte ensam! Tror vi är väldigt många som känner både misslyckande och dödsångest. Och besvikelse över att livet inte är som man tänkte.
"Bryt ihop och kom igen" bukar mamma säga så jag skickar det vidare till dig. Tack för ärligheten! Kram

Svar: Besviken tror jag inte att jag är, utan känner snarare en stress över att saker inte går i den takten jag själv vill. Dåligt med tålamod här ibland :-)
Linda Ruina

2013-07-29 @ 07:48:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0