Knut 2 år!

För två år sedan var vi väl på BB vid den här tiden. Två hela år har gått sedan Knut kom till världen. Han är verkligen ett litet energiknippe, något annat kan man inte säga. Många idéer har han och han blir så fruktansvärt arg när han inte får som han vill, men också så fruktansvärt go när han är glad (även om han den senaste tiden mest har haft jävelskap lysandes ur ögonen).
 
Dagen firades med ett litet minikalas ute vid Laxbutiken med min mor. Vi tog med oss alla barnen dit ut för att äta glass. Skulle tro att tillbehören till glassen var mer intressant. På vägen hem fick jag se att Knut plötslig hade fått utslag på sin kind, typ hela kinden. Blev lite orolig och tog en sväng förbi Vårdcentralen så att de kunde titta på det. Hon tyckte att det såg ut som en reaktion mot något, men förmodligen inget han ätit eftersom det var så koncentrerat till ena kinden. Det skulle kunna ha varit något han varit i kontakt med på något sätt, men jag kan verkligen inte lista ut vad det skulle kunna ha berott på. Det försvann inom en timme och nu när han la sig syntes heller ingenting, men det är klart att jag funderar över vad det kan ha varit.
 
Knut fick ett paket imorse, men det blev väl inte riktigt den reaktion som jag hade hoppats på, haha!
 
♥ Min nyblivna 2-åring ♥

 
 
 
 
 

Trixi 10 år!

Tänk att hon redan är 10 år. Hon börjar ju bli gammal..
 

De börjar bli så stora

♥ De är ju för söta ibland ♥
 

Mmm.. pannkaka

Idag var det premiär för Agaton att äta middag själv. Tidigare har han bara petat lite med macka, grönsaker och liknande, men idag fick han en tallrik med pannkaka att äta - och oj vad han åt!
 

Agaton 8 månader

Min stora lilla gubbe.
Så mycket jag älskar dig!
 

Tog det mig 30 år att komma fram till det här?

Det känns som att var och varannan blogg tar upp det här med snygghets, kroppshets, smalhets och liknande i den kategorin. Jag läser inte bloggar om träning, skönhet eller mode, utan det är snarare kritik mot allt det här.
 
Emellanåt ser jag mig själv i spegeln, mår dåligt och tycker att jag borde göra något åt det, andra gånger tittar jag på mig själv och känner att det kunde ha varit fan så mycket värre. Jag har ändå tre täta graviditeter bakom mig, och har jag egentligen bråttom med att "komma i form", kommer jag nånsin "komma i form" - och vad betyder det egentligen att komma i form? Att jag ska se ut som jag gjorde när jag var runt 20? Det är tio år sedan, saker händer med kroppen. Och även om jag skulle väga samma (för det är ju nästan alltid vikten det handlar om när det pratas kring det här, konstigt nog) så kan jag garantera att jag inte skulle ha samma form för det. Värt att notera är även att när jag vägde som minst i vuxen ålder mådde jag pissdåligt. Hade konstant ont i magen och åt typ ingenting. Så kan man ju inte leva!
 
Så mycket som jag har "bantat" de senaste åren har jag aldrig gjort tidigare. Det är en underbar känsla att se hur kilona försvinner, det ska jag inte förneka, men jag har allt mer börjat fundera över VARFÖR jag håller på. Och om det verkligen är rimliga sätt jag tar till. Inte för att det är något nytt att reflektera över den utseendehets som förekommer, men ibland är det värt att ta sig en tankeställare över vad det är man håller på med egentligen. Det är lätt att säga att man inte bryr sig om vad andra tycker, eller att man själv är så mycket bättre och inte påverkas av ideal eller andras åsikter om en själv, men att verkligen på riktigt inte bry sig ligger nog långt ifrån de orden. Just nu känner jag att jag har hållit på med nånting det senaste som jag inte ens känner igen hos mig själv. Hålla på att äta massa ersättningsprodukter, vad är det för trams? Vissa är riktigt goda, men vad innehåller de egentligen, plast, avfall, djurrester? Vem fan vet..
 
När jag satt på spårvagnen nyligen fick jag en sån härlig känsla i kroppen. Att det inte spelar någon som helst roll vad andra tycker om mig. Ska jag vara hård mot mig själv har jag väl 20 kg att bli av med, men för vems skull? Den enda som har någonting som helst att säga till om i den här frågan är jag själv. Och just nu har jag annat att fokusera på än att vikthetsa. Jag har visserligen önskemål om att bli mer hälsosam, och om det sedan leder till en viktnedgång så är jag väl glad över det, men det är inte det som är det viktigaste just nu. Har jag äntligen blivit så gammal att jag inser det? I så fall är jag jävligt tacksam för det!
 
Jag är redan snygg så att det räcker. Inte ska jag väl reta folk med att vara smal också.
 
 
Ödmjuk är jag också..
 

Jag borde.. nej, nu måste jag.. kanske skulle ta och..

Jag vet att jag jublade när jag i början på året fick veta att jag kommit in på kursen jag går nu. Men nu när det är mindre än en månad kvar på den så måste jag säga att jag är glad över att det snart är slut. Jag tror att det har varit bra för mig att komma ut och göra något annat, och att få anstränga hjärnan lite, men så stressad som jag varit den här våren vet jag inte om jag nånsin varit tidigare. Inte under så lång sammanhängande tid i alla fall. Det känns som att det varit en enda lång tentaperiod. Några veckor då och då har varit lite lugnare, men i det stora hela känns det som att jag suttit med tentaångest och ifrågasatt hur fan jag ska hinna klart. Samma just nu. Har en tenta som ska vara klar om en vecka och för första gången tänker jag på allvar att jag inte kommer hinna klart - och tanken på att helt skita i det hänger över mig. Vi fick drygt två veckor på oss att göra den och det är säkert lätt när man kan det, men för mig som inte kan något om kommunal juridik blir det svårt. Speciellt när jag inte vet var jag ska hitta svaren på frågorna. Har fått assistans imorrn så att jag kan sitta ostört hela dagen, så jag hoppas verkligen att jag hinner klart, eller i stort sett klart i alla fall. Det blir inte så mycket pluggat som jag hade önskat på kvällarna. Så "note to self"; plugga inte med småbarn, det är jobbigare (och definitivt stressigare) än man kan tro. Tanken på att plugga något mer kan jag med andra ord vänta lite med.

Dårungar

Ja, vad ska man säga. Är det verkilgen vi som har skulden till barnens beteende?



The creepy cat

Jag har en katt med en märklig fetisch; hårspray.
 

Ibland är det bara inte roligt

Jag är så jävla sur och bitter just nu. Ja, så är det.

Universeum

Dagen har spenderats på Universeum i Göteborg. Jag har aldrig varit där tidigare, så jag hade ingen aning om vad som väntade, men det var trevligt. Knut och Agaton fick vara hos mormor och morfar så att vi kunde ha en heldag med Morten och Vidar. Det var också trevligt, att bara umgås med barn som man faktiskt kan prata med. Universeum har en dinosaurieutställning just nu, vilket egentligen var anledningen till att vi åkte dit. Barnen är lite galna i dinosaurier för tillfället, så det passade ju bra. Själv hade jag sett fram emot aporna som jag hade hört fanns där, men vi såg bara två små som satt gömda i ett hörn, så det blev inte många apor idag inte. Men det fanns allt andra imponerande djur, en krokodil bland annat. Tror att ungarna tyckte att lekplatsen i källaren var det bästa på hela dagen, så den är ett hett tips ifall man åker dit.
 
Ångrar såhär i efterhand att jag inte tog fler kort, men jag hade väl fullt fokus på ungarna antar jag.
 
 
 
 
 
En bild enbart för dig, kära mor!
 

RSS 2.0