Mäklare är inte ett blivande yrke

Nu är det över ett år sedan vi sålde vår lägenhet, så nu känner jag att jag kan skriva det här. Jag är så glad att jag inte är mäklare, för herregud vilka människor det finns. Vi hade några spekulanter på vår lägenhet, det ena erbjudandet värre än det andra. Och det hemska var ju att vi var ganska desperata över att bli av med lägenheten att vi till och med nästan övervägde dessa skamliga erbjudanden - det kändes som att vi skulle bli tvungna att skrattandes erbjuda pengar till köparen för att bli av med den. Ungefär den nivån på eländet var det. Kravet för att vi skulle få den lägenheten vi bor i nu var att vi skulle kunna ta den med kort varsel, och med tanke på hur svårt det uppenbarligen är att få lägenhet här så tackar man inte nej - inte när det är en femma på första plan, vilket var det vi var ute efter. Så stressen låg i att vi skulle bli tvungna att betala dubbla hyror, fan visste hur länge eftersom det var en bostadsrätt vi bodde i förut. Och att betala nästan 14 000 i hyra på obestämd tid hade vi INTE råd med.
 
Förutom de där märkliga samtalen vi fick från diverse konstiga personer som inte verkade förstå vad det var för lägenhet vi sålde (såna som trodde att de kunde hyra den, eller de som var intresserade men aldrig dök upp, eller han som pratade så dålig engelska att jag inte ens förstod vad han var ute efter riktigt), så hade vi några någorlunda seriösa spekulanter. Ett par som verkade vara intresserade, men inte fick något banklån så de försökte lösa detta på andra sätt. Först erbjöd de sig att ta över vårt lån och sticka emellan med pengar (förstod aldrig riktigt hur de menade, men det hade nog inte varit godkänt någonstans att göra så), sedan försökte de istället låna pengar från alla möjliga håll, sa de i alla fall. Tillslut påstod de sig ha fått ihop nästan hela summan och trodde väl att vi skulle släppa lägenheten för detta, men för oss spelade det stor roll om vi fick sålt för 20 000 mindre än tänkt, eftersom vi hade ett lån att betala tillbaka. Så det fick vi tacka nej till. De ville förresten att vi skulle stå för en dubbel hyra, fast det hade man väl kunnat gå med på om det vore så.
 
Sedan hade vi ett annat par som var väldigt intresserade men som förmodligen tyckte att vi hade satt ett för högt pris. De gav oss ett skambud, men vi kunde inte acceptera det med tanke på tidigare nämnda banklån. Killen hade med sig sin mamma som frågade flera gånger om det var vi som hade gjort köket, hur mycket det hade kostat, om saker och ting funkade, vart duschväggen hade tagit vägen som var standard i inredningen (nej, det var den inte, för den var inte där när vi flyttade in och man kunde se att det aldrig hade funnits någon) och andra frågor som jag inte minns nu. Visst att man frågar om en bostad man är intresserad av, det är inget konstigt, men de var och tittade på lägenheten flera gånger och hon ställde samma frågor varje gång. Precis som att hon skulle få oss att "försäga oss", att det inte alls var vi som hade satt in köket - eller vad hon nu var ute efter att få höra.
 
Vi hade även en familj som var väldigt intresserade, enligt dem själva, men de kunde ju inte flytta förrän om tre månader eftersom de hade uppsägningstid på sin nuvarande lägenhet. Till en början var vi rätt hårda och tyckte att det var deras problem (vilket det var, uppsägningstid är väl alltid ett problem när man flyttar, inget nytt liksom), sedan tänkte vi över det och erbjöd att vi kunde stå för en av tre månader och att de själva då försökte se till att få sin lägenhet uthyrd tidigare. Det hade förmodligen inte varit något som helst problem, men varför bjuda till lite? Jag minns inte riktigt hur diskussionerna kring detta gick, minns bara att det var många telefonsamtal, det ena mer förödmjukande än det andra. Det slutade med att dessa personer då var de enda vi hade som spekulanter och att vi erbjöd oss att betala dubbel hyra i tre månader, för att de skulle slippa. Ja, ni hör ju hur jävligt det låter! Men trots att vi erbjöd precis det de hade varit ute efter så dög inte det heller, så frågan är vad fan de ville egentligen. Blev riktigt trött på dessa tillslut, så jag är glad att vi inte sålde till dem.
 
Det hela slutade med att vi sålde till paret med den frågvisa mamman. De kunde ta lägenheten utan dubbla hyror, och vi fick kompromissat fram ett pris som nästan precis täckte vårt lån, så det fick vara okej. Men innan allt var över och påskrivet kom det diverse saker på vägen. När vi skulle skriva köpekontraktet ville båda parter att det skulle vara så tydligt som möjligt så att inga missförstånd skulle ske, vilket från köparens sida innebar att det i kontraktet skulle stå allting som ingick i lägenheten, alltså vi snackar köksskåp, fasta garderober, dörrar, toalettstol - ungefär på den nivån. Det tyckte jag var lite roligt. Och att de försökte få in i avtalet att jag och Robin skulle renovera lägenheten innan vi flyttade. Vi skrattade högt när vi såg vad de hade skrivit och hälsade tillbaka att den säljs i befintligt skick och att det är köparens skyldighet att kolla lägenheten noga innan köpet. Ja, det var många turer innan papperen äntligen var påskrivna, men efter att nycklarna blivit överlämnade har vi inte hört något så de blev nog nöjda med både städningen och hur lägenheten såg ut utan möbler (flera diskussioner kring detta nämligen). Jodå, de var allt trevliga, och jag förstår om man är orolig inför ett bostadsköp och vill ha allting så tydligt det bara går, men ja..
 
Så ja, jag är glad att jag inte är mäklare, för jag gissar att de får slåss med detta dagligen. Mitt tålamod räcker inte åt till hur många "Ey, vad är sista pris kompis?" som helst. Och innan jag ens förstod vad sista pris betyder.. ja, herregud. Aldrig mer sälja en bostad, aldrig mer.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0