Ibland är barnen lite extra goa

Den här förmiddagen har varit sådär lugn och skön som den kan vara ibland. Barnen har lekt tillsammans, utan massa bråk och skrik eller "Mamma mamma, han tooooog den!" hela tiden. Det märks att de börjar bli lite större, och det märks väldigt tydligt på Knut. Det känns som att han blivit ett halvår äldre bara över sommaren. Även om Morten och Vidar kanske inte är de bästa förebilderna vad gäller uppförande, så märks det att de ändå bidrar med någonting positivt. Knut kan redan saker som de själva precis har lärt sig, typ sjunga. "Ippe vippe spindel" och "Binka lilla sääna dä, hur ja undra va ä du" är favoriterna.
 
 
 
 
 
 

Silverfallet & Muntras grotta

Robin var ledig ett par dagar i förra veckan så vi passade på att ta med barnen på en utflykt här i närheten. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, men efter lite snurrande och insikten att vi förmodligen gått ganska långt åt fel håll kom vi tillslut fram dit vi skulle. Vi hade informerats om att det skulle finnas en barnvagnsvänlig promenadväg till Silverfallet, men den som skrev det har nog ingen barnvagn. Första biten gick väl bra, men sen då.. Ja, jag säger då det. Fram kom vi i alla fall, även om vi inte riktigt fick sett Silverfallet från det håll som vi hade tänkt. Det fick bli en fika innan vi gick vidare till något som kallas Muntras grotta. Det får bli att vi går dit fler gånger, gärna utan vagn, för jag tror att barnen tyckte att det var roligt där. Den här gången hade vi inte riktigt tid att stanna kvar. På vägen tillbaka blev det ett oväntat litet grodsafari innan vi kom oss hem. Jag tror att vi allihop uppskattade skogspromenaden. Barnen samlade kottar och det kändes skönt att kunna släppa dem relativt fria. Sen att jag var konstant rädd för vargar, björnar, älgar och annat otäckt i skogen behöver man ju inte upplysa ungarna om.
 
 
 
 
 

Dårungar

Ja, vad ska man säga. Är det verkilgen vi som har skulden till barnens beteende?



Tacos uppskattas av alla - förutom den som ska städa efteråt

 
 
 
 
Agaton är skeptisk till spektaklet han bevittnar..
 
 

Cirkusen har kommit till stan

Eller till Torp åtminstone. Vi åkte hela familjen ut dit idag för att handla mat, och barnen var i sitt esse kan man väl säga. Tog en sväng för att kolla efter lite andra grejer när vi ändå var där och Vidar fick syn på en cykel. Herregud vad förtjust han blev i den! Det var väl nästan första gången han slängde sig på golvet och skrek för att han inte fick det han ville ha. Så mycket ville han ha den. Och han satt riktigt bra på den, cykla kunde han också. Visserligen med stödhjul, men ändå. Får väl se om det kan bli något när det blir lite varmare ute. Inte för att jag vet var han ska cykla men.. Sen skulle vi ha gummistövlar till Knut, när Vidar fick syn på ett par beiga riktigt högklackade vuxenskor som han gick runt i. Och han skulle INTE ta av sig dem. Jag försökte argumentera med honom om att de inte var så bra att leka i osv, men det var de visst det enligt honom, haha! Kan säga att han väckte viss uppståndelse när han stod där mitt i gången och minsann skulle ha de här (skitfula) skorna. Att ta alla barnen genom Torp är en upplevelse. Nu hade vi turen att inte behöva göra fler ärenden än att handla mat, det kändes ungefär som att vi hade en apflock med oss.

 
 
 
 

Jag säger det igen..

 Det är inte lätt att fånga alla fyra på kort samtidigt.
Speciellt inte om man vill att de ska se någorlunda normala ut.
 
 
 
 
 
♥ ♥ ♥ ♥
 
 
 

Tänk om Agaton hade varit vårt första barn..

Nu är ju inte barnen så gamla än, men om jag tänker på hur barnen är, och har varit hittills, så kan jag säga att det är stor skillnad på deras beteenden. Och att jag är så vansinnigt glad att jag fått dem i den ordningen de har kommit. Vänd på det och det hade varit katastrof, haha!
 
Att få barn första gången är överväldigande, fantastiskt och helt galet. Att få två barn första gången är förmodligen dubbelt så överväldigande, fantastiskt och galet. Men det var ju det enda vi kände till och det blev normalt för oss. Det var först när Knut kom som vi fattade hur "lätt" det är med bara ett barn. Om ungen skriker för att han är hungrig så blir det tyst när han får mat, det är inte en till som ligger och skriker i väntan på sin tur. Nu har vi ju haft en enorm "tur" att de varit så lugna, synkade och lätthanterliga som de har varit, och vad jag minns har jag mest varit positivt överraskad av att saker och ting inte kändes jobbigare och värre än vad de var. Sen kom Knut och var helt tvärtemot vad Morten och Vidar hade varit. Han ville inte ligga i vagnen, och absolut inte sova i den, smååt typ en gång i timmen vilket gjorde att det var svårt att gå ut med honom eftersom han skrek typ hela tiden, det var bara till att ha en flaska redo hela tiden ifall han skulle få ett hungerraseri, ville inte lämnas ensam och ville gärna bli buren på, åt på natten tills han var över året och har varit väldigt lättväckt. Som sagt, helt tvärtemot Morten och Vidar som sov sina första två år, typ. Och så kommer Agaton som hittills har varit världens underbaraste och lugnaste barn. Äter, sover och skrattar - och somnar av sig själv i sin säng! Tänk om det hade varit omvänd ordning, vi hade ju fått en chock över att det bara blev värre och värre, haha!

En sån där dag man bara vill glömma

Idag har det varit en sån där dag som jag fasade för innan Agaton föddes. Han skrek nästan hela morgonen, förutom en liten stund när vi åt frukost för då kunde jag gunga honom med foten, och när han låg i vagnen till och från dagis (thank god!). Det kändes som att ingenting funkade i morse. Barnen vaknade för tidigt, åt för långsamt, ville inte klä på sig, skulle inte gå till dagis, sket precis innan vi skulle gå, you name it. Jag har hittills varit så glad över att det gått så bra att låta Morten och Vidar gå själva till och från dagis, men idag ställde sig Morten mitt i vägen och skulle inte följa med helt plötsligt. Det var inte läge för diskussioner just då, så om någon såg oss undrade de väl vad det var för skitmorsa som var ute med sina ungar. Men det får de tycka i så fall. Han var en skitunge så det jämnade nog ut sig.

Ibland är det bara sådär behagligt

Det är faktiskt inte så jobbigt med fyra barn som man kanske kan tro. Vissa dagar suger ju stenhårt, såklart, men överlag känns det helt okej. Jag trodde att det skulle vara mer eller mindre katastrof hela dagarna, så jag är glatt överraskad (den här gången också). Det är ju väldigt tacksamt att Agaton sover typ 22 timmar om dygnet just nu, det ska jag inte förneka, men det lär det väl bli ändring på framöver (men det tar vi då). Och så är vi väldigt glada över att han i snart en veckas tid har sovit hela nätter. Även om jag anser att man får vara nöjd så länge det håller sig till bara en nattmatning, så är det ändå väldigt mycket skönare att få sova utan att behöva bli väckt. Känner mig allmänt lugn i själen just nu. Saker bara rullar på, det känns skönt.

Vem är vem?

Det finns allt vissa likheter mellan Knut och Agaton, men så är de ju pseudotvillingar. Ska bli väldigt intressant att se om Agaton blir lik sin bror i fortsättningen också.
 
 

Hur många heter samma som dina barn?

Jag roade mig med att kolla upp statistiken över mina barns namn, alltså hur många som har samma tilltalsnamn som mina barn.
 
Morten: 514 st
Vidar: 1 768 st
Knut: 6 282 st
Agaton: 177 st (vår Agaton blir nr 178 med andra ord)
 
Trots att det var flest som heter Knut har jag väldigt svårt att tro att han någonsin kommer behöva dela namn med någon annan i sin klass (eller på skolan), det är nog större "risk" att det kommer dyka upp ett par Vidar under skolgången.

RSS 2.0