Det blir nog en paus härifrån nu..

Som ni märker så händer det inte mycket i den här bloggen. Känner inte att jag har något intresse av att skriva om vår tråkiga vardag längre, kanske att jag ändrar mig framöver, men just nu lägger jag istället energi på min andra nystartade blogg. Så om ni är intresserade av retro och färgglad inredning, pyssel och shopping så är ni välkomna dit istället. Den är alldeles nystartad och jag har inte fått till designen riktigt än, men de som vill är såklart välkomna ändå!
 
 
 

Sammanfattning av 2013

Vi lever! Även om det är väldigt dåligt med bloggande just nu så lever vi allihop och vardagen rullar på. Vissa dagar undrar jag hur vi har tagit oss igenom, men tydligen gör vi det för sedan vaknar vi upp till en ny dag. Barnen är i en ganska intensiv period just nu; de är högt och lågt, vaknar alldeles för tidigt, bråkar med varandra, bråkar med oss om allt man kan tänka sig, skriker, härjar och röjer runt med grejer - till den grad att jag skulle ha trott att vi haft inbrott här, om jag inte vore beredd på hur det ser ut när jag öppnade dörren. Lägg då till en mamma som haft trevligare och gladare stunder i livet än just nu. Så ja, det är inte alltför jävla roligt här hemma alla dagar. Men det kommer väl en lugnare period efter detta också, det brukar det göra.
 
Året som gått har vi sagt hej då till nu, och när jag tittar tillbaka på förra årets nyårsinlägg känns det inte som att jag egentligen har kommit någonstans - i år heller. Jag hoppades på att 2013 skulle vara året då jag fick ett jobb, och det fick jag visserligen men ingen fast anställning. Jag kanske var för diffus i min önskning.. Året har varit ganska tråkigt egentligen. Våren ägnades åt pluggande, Agatons namnkalas och sedan fortsatte pluggandet, det var väl ungefär det som hände. Insåg att det var hemskt jobbigt att studera medan jag var föräldraledig och bara hade kvällarna fria, men jag klarade av det. Under våren var jag även väldigt inne på att starta eget företag, men det rann ut i sanden. Bra eller dåligt? Det vet jag inte än - men med det inte sagt att planerna är helt nedlagda heller. Sommaren var hemsk! Att ha barnen hemma från dagis i 10 veckor är verkligen ingenting jag vill göra om. Framåt hösten lättade det lite, dels för att Morten och Vidar började på dagis igen och dels för att jag faktiskt började jobba litegrann. Bara timvikariat, men det är värt så otroligt mycket för mig, både ekonomiskt och för att komma hemifrån. Plugg och jobb, det är ungefär det jag minns från året som gått. Men det har ju haft sina guldkorn också in emellan. Jag och Robin förlovade oss i början på sommaren, och i slutet på sommaren gifte sig min syster. Och alla barnen har blivit ett år äldre; 4, 2 och 1 år, och det har ju hänt hur mycket som helst med dem. Speciellt Agaton som har lärt sig allt han kan under året som gått. Från att vara en liten 3-månaders bebis till att ha blivit en stor bebis som springer runt, äter själv, klättrar, leker och eventuellt börjar säga ord snart. Och Knut, han blev hur stor som helst över sommaren. Håret växte och han gick från småbarn till att bli ett barn. Blöjfri på dagen, klär på sig själv, pratar mycket, ritar, sjunger, kan gå (med mycket tillsyn) bredvid vagnen när vi är ute osv. Morten och Vidar har ju också utvecklats massor, men det är lite svårare att sätta fingret på vad som har hänt. I somras var vi även på en föräldraträff i Gävle med Knuts kompisar, så det blev en lite längre resa med hela familjen också.
 
Vad har jag för förhoppningar för 2014 då? Jag vill ha en fast anställning på ett jobb som jag blir glad över att gå till och som jag känner att jag får ut någonting av (var jag tydlig nog nu). Och jag vill ha ett hus! Bara lite smågrejer sådär.. Jag hoppas så innerligt att jag kan skriva här nästa år att dessa saker gick i uppfyllelse.
 
 
GOTT NYTT ÅR!
 
 
 
Hela ligan samlad
 

Jag önskar..

Jag önskar att jag hade varit ekonomiskt oberoende, eller åtminstone hade utrymme i min ekonomi för en "vågad idé". Jag har ett projekt som jag är riktigt sugen på att dra igång, men det känns inte som att det är möjligt i nuläget. Det är liksom inte läge att satsa på något som äventyrar den taskiga ekonomi vi redan har, hur roligt jag än tycker att mitt projekt är. Alternativt att jag fick tag i en lokal som jag inte behöver betala hyra för, det hade också kunnat vara en lösning. Så ja, antingen att jag vinner en oerhörd mängd pengar, eller att någon ger mig en lokal som passar för ändamålet. Ja, men ni hör väl hur troligt det låter.. suck.

En kort uppdatering

Jag vill blogga så mycket mer! När jag inte har tid tänker jag på sånt jag skulle vilja skriva om, men sen när tiden finns är det som att hjärnan är helt tom - kanske inte så konstigt med tanke på att det är på kvällen, och jag vid den tiden slappnar av efter att ha varit igång hela dagen. Det här med familjelivet börjar ta ut sin rätt nu känner jag; tre barn var överkomligt, fyra barn känns som ett mindre dagis - och saker blir uppenbarligen inte lättare. I brist på annat för stunden kan jag berätta att jag fått ett jobb, på Familjecentrum ute på Tjörn. Ett timvikariat visserligen, som mestadels är förlagt till kvällar och helger, men likväl ett jobb. Hoppas på att bli tilldelad många turer nu så att jag kommer in i arbetet. Det verkar vara ett intressant jobb med trevliga arbetskamrater, så jag trivs efter de gånger jag har varit där hittills.

Agaton 1 år!

Nu är Agaton ingen bebis längre! Den senaste veckan har han vågat sig på några steg på egen hand och han har börjat klättra lite smått (senare än alla andra barnen, tack och lov!). Nu i veckan kom Knut ut till mig i köket och sa att "Agaton är där uppe!" och när jag gick och kollade satt han jätteglad uppe på soffbordet. Jag säger då det. De blir ju så väldigt mycket större när de börjar gå och jag tror inte att det dröjer så jättelänge till innan han föredrar det framför att krypa. Vi var på BVC för ett par dagar sedan och nu vid ett år väger han 11 475 g och är 79 cm lång.
 
♥ Grattis mitt lilla hjärta ♥
 
 
 
 
 

Jag fick ett infall såhär på ålderns höst

Igår tatuerade jag mig. Det är flera år sedan den senaste så jag kände mig nästan lite för gammal för att hitta på såna "dumheter". Tatueringen såg jag första gången när jag var 18 år, blev sugen på att göra den men visste inte var jag ville sätta den. Den har funnits med till och från sedan dess, men det var först för några veckor sedan som jag bestämde mig för att sätta den i nacken och bokade tid dagen därpå. Så på ett sätt var den ganska impulsiv, men ändå inte. En tatuering man gått och sugit på i 12 år borde väl vara relativt genomtänkt. Den gjordes av Petter på Pushing the Pins i Uddevalla.
 
 
 
 

Ibland är jag ute i lite väl god tid..

Jag har en sån otroligt stark längtan efter ett hus, och jag tjatar om det så mycket att jag själv nästan tröttnar på mig. Utöver att ta hand om ungar så har jag inte så jättemycket för mig nu för tiden, vilket gör att hjärnan hinner tänka väldigt mycket, och då speciellt på hus. När jag inte kan sova inreder jag vårt hus i tankarna och kommer på fiffiga lösningar för hur vi ska få plats med det vi behöver. Jag skulle vilja ha en kategori här på bloggen ägnad åt husrenovering, kunna visa er hur vi ändrar om vårt nya hus - problemet är bara att vi inte har något hus. Idag gjorde jag dock ett fynd. Köpte tapeter till våra kommande hallar på Rusta, skitbilligt!. När jag såg tapeten kände jag direkt att den skulle passa hur bra som helst och varför inte slå till när det var så billigt, bara 69 kr rullen. Jag köpte alla de hade bara för att gardera mig. Ja, jag är störd jag vet, haha!

Välkommen höst!

Jag är förmodligen den enda som inte gillar sommaren, men för mig känns det som en efterlängtad nystart varje gång hösten kommer. Det var som att den smygstartade redan lite förra veckan, och den här veckan drar den igång på riktigt. Imorrn börjar Morten och Vidar på dagis igen, äntligen! Det låter kanske elakt, men efter 10 veckor hemma är nog alla glada över att dagis drar igång igen. Trots att det inte är jag som ska börja där så har jag den där spänt förväntansfulla känslan inför att höstterminen startar. Det känns verkligen jätteskönt att vardagen kommer igång, jag visste inte förrän nu att jag saknat det så mycket. Nästa vecka är det tänkt att jag ska börja träna också, jag som inte tränat ordentligt sen innan jag blev gravid med Morten och Vidar - 4,5 år sedan med andra ord. Det ska bli jättekul! Japp, jag är positiv inför den kommande tiden, det är jag!
 
 

30-årskrisen slår till med full kraft

Jag trodde att 30-årskrisen skulle handla om att ha ångest för att bli äldre och tyckte att jag klarade mig rätt bra. Tyckte väl att jag såg lite rynkigare och slappare ut, men hade inte mer ångest än vad jag brukar ha inför att fylla år och sedan har det bara rullat på. Men nu har jag insett att det nog ligger mer bakom det än så. Jag har egentligen inga höga krav på vad mitt liv ska innehålla, jag är ingen äventyrare (har haft min beskärda del av äventyr känner jag), jag är ingen karriärskvinna och jag känner inte att jag måste omge mig med massor av människor som dyrkar marken där jag går. Min dröm i livet är att skaffa familj, ha ett hus jag tycker om att bo i och att ha en eller flera inkomster som vi kan leva av - inte bara överleva. Helt rimliga krav kan jag känna. Barnbiten har vi klarat av med råge, men resten då?
 
Sedan vi flyttade hit till Ljungskile har jag fått en känsla av misslyckande. Jag ser hur andra tar sig framåt, uppåt, köper hus, är sådär äckligt "svala och fräscha" i sitt sätt, visar upp sina perfekta barn och klanderfria hem, glider runt i dyra bilar, åker på utlandssemestrar flera gånger om året, tar sina dagliga joggingrundor och springer med lätta steg, pratar om deras båtar, golf osv osv i all oändlighet. Okej, det där intresserar mig inte nämnvärt, men jag hänger upp mig på själva grejen. Jag vet att Ljungskile har blivit lite av ett rikemansställe. Och det känns som att jag har nästlat mig in här med hjälp av kontakter, att jag är ett patrask som egentligen inte hör hemma här. DET stör mig! Det känns verkligen som att jag misslyckats. Att jag inte är värdig att bo här. Jag har fått en fruktansvärd hang up på att jag inte har något jobb och inbillar mig att andra tror att jag skaffat massa barn för att inte behöva jobba. Att jag egentligen hoppade av högstadiet för att istället hänga på stan, supa och knarka. Men vet ni vad? Högstadiet gick jag ut med helt okej betyg, gymnasiet gick jag ut med skitbra betyg (fick ett stipendium för att jag hade bäst betyg på hela handelsprogrammet det året), har aldrig behövt komplettera eller göra om en enda tenta på 5 års eftergymnasiala studier. Allt är inte betyg eller bokstäver på ett papper, men jag kan ju tycka att det borde göra någon skillnad. Hur kommer det sig att han som inte ens avslutade sina högskolestudier fick jobb redan innan vi gått klart och fått vår examen? Jag hade kanske lite "otur", gjorde inte saker i rätt ordning, är inte typen som slår mig fram eller vill köra över andra för min egen vinnings skull - men jag kanske skulle börja med det. Jag lärde mig inte simma lika bra som alla andra eftersom jag var snäll och släppte förbi dem som simmade bättre. Det är kanske precis så jag är.
 
Och sen en tid tillbaka tänker jag ofta på att jag ska dö. Att jag ska lämna allt det här jag känner till; mina barn, kanske Robin, syskon - i värsta fall även föräldrar. Får för mig att jag har alla möjliga dödliga sjukdomar som kommer rycka mig härifrån alldeles för tidigt, eller att jag ska vara med om någon olycka. Tänk skräcken i att inte få se sina barn växa upp, inte få veta vilka de blir och om de i sin tur skaffar familj som jag aldrig kommer få träffa. När tanken på att jag faktiskt ska lämna allt det här, att JAG ska dö och inte längre får vara en del av allt det här, verkligen går ända in. Då gör det riktigt ont i hjärtat.
 
Så ja, dödsångest och misslyckande. That's it!

En pizza mitt i veckan

Den här veckan har Morten och Vidar varit hos mina föräldrar, så tidigare i veckan passade vi på att äta på pizzerian här i byn med Knut och Agaton. Lite lugnare när bara halva styrkan var med.
 

 
 

När man bara står och stampar..

Ni vet den där frustrerande känslan av att man bara går och väntar på att något ska hända, oviss om när det kommer ske, så har jag känt ett tag. Jag väntar bland annat på att få ett jobb, för det skulle lösa väldigt mycket för oss. I mina planer som jag hade i början på året så skulle jag ha ett jobb till hösten, och jag känner att jag har gjort mitt för att öka mina chanser så nu gäller det för omvärlden att erbjuda sitt. Känns dock ganska hopplöst som jag nämnt tidigare. Sen går vi även och väntar på hus, får väl se hur det blir med det. Så ja, det är en allmänt frustrerande väntan i luften här hemma nu. Både för mig och Robin.

Boka biljett till Penntricket - innan det är för sent

Ni som är intresserade av jämställdhet, genus och "kvinnofrågor" missar väl inte att LadyDahmer och Cissi Wallin ska ha en föreställning i höst. Biljett är köpt och hotell bokat för vår del - och så hoppas vi på att få barnvakt den dagen. Det var inte vansinnigt många biljetter kvar, så om ni är intresserade är det nog läge att boka snarast. Det ska bli skitroligt!

 
 
 
 

8 år tillsammans!

 
♥ ♥ ♥

Fritiden är tillbaka!

Nu är skolan slut, tentaskrivandet är över och jag har all tid i världen till att göra helt onödiga saker igen! Det känns ordentligt skönt just nu ska ni veta. Inte för att jag har ägnat all ledig tid nu under våren åt att plugga, men de gånger jag har gjort annat än skolarbete har det hängt ett "jag borde verkligen.." över mig. Det är slut på det nu. Godkänd är jag också, så jag behöver inte fundera över det. Sånt här får man ju inte säga i jante-Sverige, men jag är väldigt stolt över mig själv. Jag är så glad över att jag klarade av det här, och jag tror att jag behövde bevisa för mig själv att hjärnan fortfarande fungerar. Så, nu är det bara för en lämplig arbetsgivare att anställa mig!

Trixi 10 år!

Tänk att hon redan är 10 år. Hon börjar ju bli gammal..
 

Tog det mig 30 år att komma fram till det här?

Det känns som att var och varannan blogg tar upp det här med snygghets, kroppshets, smalhets och liknande i den kategorin. Jag läser inte bloggar om träning, skönhet eller mode, utan det är snarare kritik mot allt det här.
 
Emellanåt ser jag mig själv i spegeln, mår dåligt och tycker att jag borde göra något åt det, andra gånger tittar jag på mig själv och känner att det kunde ha varit fan så mycket värre. Jag har ändå tre täta graviditeter bakom mig, och har jag egentligen bråttom med att "komma i form", kommer jag nånsin "komma i form" - och vad betyder det egentligen att komma i form? Att jag ska se ut som jag gjorde när jag var runt 20? Det är tio år sedan, saker händer med kroppen. Och även om jag skulle väga samma (för det är ju nästan alltid vikten det handlar om när det pratas kring det här, konstigt nog) så kan jag garantera att jag inte skulle ha samma form för det. Värt att notera är även att när jag vägde som minst i vuxen ålder mådde jag pissdåligt. Hade konstant ont i magen och åt typ ingenting. Så kan man ju inte leva!
 
Så mycket som jag har "bantat" de senaste åren har jag aldrig gjort tidigare. Det är en underbar känsla att se hur kilona försvinner, det ska jag inte förneka, men jag har allt mer börjat fundera över VARFÖR jag håller på. Och om det verkligen är rimliga sätt jag tar till. Inte för att det är något nytt att reflektera över den utseendehets som förekommer, men ibland är det värt att ta sig en tankeställare över vad det är man håller på med egentligen. Det är lätt att säga att man inte bryr sig om vad andra tycker, eller att man själv är så mycket bättre och inte påverkas av ideal eller andras åsikter om en själv, men att verkligen på riktigt inte bry sig ligger nog långt ifrån de orden. Just nu känner jag att jag har hållit på med nånting det senaste som jag inte ens känner igen hos mig själv. Hålla på att äta massa ersättningsprodukter, vad är det för trams? Vissa är riktigt goda, men vad innehåller de egentligen, plast, avfall, djurrester? Vem fan vet..
 
När jag satt på spårvagnen nyligen fick jag en sån härlig känsla i kroppen. Att det inte spelar någon som helst roll vad andra tycker om mig. Ska jag vara hård mot mig själv har jag väl 20 kg att bli av med, men för vems skull? Den enda som har någonting som helst att säga till om i den här frågan är jag själv. Och just nu har jag annat att fokusera på än att vikthetsa. Jag har visserligen önskemål om att bli mer hälsosam, och om det sedan leder till en viktnedgång så är jag väl glad över det, men det är inte det som är det viktigaste just nu. Har jag äntligen blivit så gammal att jag inser det? I så fall är jag jävligt tacksam för det!
 
Jag är redan snygg så att det räcker. Inte ska jag väl reta folk med att vara smal också.
 
 
Ödmjuk är jag också..
 

Jag borde.. nej, nu måste jag.. kanske skulle ta och..

Jag vet att jag jublade när jag i början på året fick veta att jag kommit in på kursen jag går nu. Men nu när det är mindre än en månad kvar på den så måste jag säga att jag är glad över att det snart är slut. Jag tror att det har varit bra för mig att komma ut och göra något annat, och att få anstränga hjärnan lite, men så stressad som jag varit den här våren vet jag inte om jag nånsin varit tidigare. Inte under så lång sammanhängande tid i alla fall. Det känns som att det varit en enda lång tentaperiod. Några veckor då och då har varit lite lugnare, men i det stora hela känns det som att jag suttit med tentaångest och ifrågasatt hur fan jag ska hinna klart. Samma just nu. Har en tenta som ska vara klar om en vecka och för första gången tänker jag på allvar att jag inte kommer hinna klart - och tanken på att helt skita i det hänger över mig. Vi fick drygt två veckor på oss att göra den och det är säkert lätt när man kan det, men för mig som inte kan något om kommunal juridik blir det svårt. Speciellt när jag inte vet var jag ska hitta svaren på frågorna. Har fått assistans imorrn så att jag kan sitta ostört hela dagen, så jag hoppas verkligen att jag hinner klart, eller i stort sett klart i alla fall. Det blir inte så mycket pluggat som jag hade önskat på kvällarna. Så "note to self"; plugga inte med småbarn, det är jobbigare (och definitivt stressigare) än man kan tro. Tanken på att plugga något mer kan jag med andra ord vänta lite med.

Får jag blackout på lektionerna eller?

Nu sitter jag med en tenta igen. När vi skulle börja den här kursen kände jag mest "Fy fan vad tråkigt!", men sen när vi väl börjat insåg jag att det var ganska intressant och att jag kan ha riktigt mycket nytta av det. Vi läser förvaltningsekonomi och kursen har handlat om bokföring. På lektionerna hänger jag med och förstår oftast vad han pratar om, men nu när jag ska göra tentan är det som att jag inte förstår nånting. Ingenting stämmer och inget blir rätt. Fan vad jag blir trött!

Agaton 7 månader

Ännu en månad har passerat och ibland slår tanken mig att Agaton faktiskt börjar bli stor. 7 månader, han är liksom ingen bebis längre. Bara som en parentes: när Knut var 7 månader blev jag gravid igen, men det tänker jag INTE bli nu. För två veckor sedan fick Agaton sin första tand och sen några veckor tillbaka sitter han stabilt och bra, vilket är väldigt skönt då han mest blir arg om man lägger honom ner. Han vill gärna kunna sitta upp och se sig omkring. Första gången han satt stabilt av sig själv blev jag väldigt förvånad. Jag hade satt honom i rummet med ett leksakshus framför sig och skulle bara gå iväg och göra något. En halvtimme senare satt han fortfarande kvar och "lekte" med huset, så det var nog en hit.
 
 
 
 
 

   

Märks det att det är tentaperiod eller?

Nu är det en sån där hektisk period igen. Har haft några veckor på mig att skriva tenta, och det har absolut inte varit lika ångestframkallande som förra gången, men trots att jag försökt att skriva lite när jag fått tid har jag ändå svårt för att göra klart förrän in i det sista. Det är som att jag, precis som många andra, måste ha lite press på mig för att det ska funka. Tentan börjar bli klar i alla fall, så jag kan snart släppa det.
 
Utöver tentaskrivande har jag andra saker som också fyller huvudet. Bland annat ett namnkalas för Agaton som närmar sig med stormsteg. DET är ångest om något! Fy fan, låt det vara det sista nu. Jag hatar verkligen att prata inför folk, men ändå tvingar jag mig själv till att göra det. Det är bara känt folk jag pratar till, men det är jobbigt ändå. Sen har jag ett annat projekt som tar upp tid också, men det får ligga på is just nu.

Tidigare inlägg
RSS 2.0