Efterkontroll hos bm

Nu var det dags, Knut är snart 3 månader och det var inbokat tid för efterkontroll hos barnmorskan. Allting var bra, inget att anmärka på och det känns ju skönt. Vi gick igenom förlossningsjournalen och pratade om hur jag hade upplevt förlossningen. Eftersom jag redan tjuvläst journalen var det inget överraskande så, men det var lite roligt att se partogrammet. När man tittar på det så ser det väldigt intensivt ut jämfört med när jag skulle ha Morten och Vidar, vilket inte är så konstigt eftersom den här förlossningen gick mycket fortare. Lägger ut bild på det så ni kan kolla själva. Det är alltså hur bebisens huvud vandrar neråt under förlossningen ifall någon undrar. Känns alltid kul att träffa min barnmorska - får nog se till att bli gravid snart igen så att jag har en anledning att gå dit.


Morten & Vidars partogram:

 

Knuts partogram:


Gjorde en sån här sist och gör det nu med

När fick du reda på att du var gravid? 12 oktober, 2010
Var bebisen planerad? Nej, inte alls. Båda blev nog lika förvånade.
Mådde du illa mycket? Lite mer illa än förra gången, men hanterbart. Inte så att jag spydde.
Hur blev ditt hår? Lite skabbigare än innan. Tror att håret går av när jag är gravid.
Hade du mycket halsbränna? Inget alls.
Vad tyckte du inte om för mat? -

Vad gillade du för mat? Allt som var onyttigt i stort sett. Minns inte vad jag hade för cravings i nuläget faktiskt.
När kände du bebisens första sparkar? Efter ultraljudet insåg jag att det var sparkar jag kände, så kanske i vecka 17.
När började dina förvärkar? Riktiga förvärkar hade jag nog inte förrän sista veckan. Snackar vi sammandragningar så var det i vecka 20 ungefär.
Var du ofta orolig? Orolig är man nog alltid som gravid, men inget utöver det vanliga. Gjorde ett VUL för att kolla så att jag inte var på väg att öppna mig den här gången också, men det var ju ingen risk. Var även inne för en CTG-kurva kvällen innan förlossningen eftersom jag kände av färre rörelser än vanligt. Blev även lite orolig av alla mediciner jag tryckte i mig. Har nog inte varit så sjuk så ofta på länge; två omgångar med magsjuka, bihåleinflammation, ögoninflammation och förkylningar som avlöste varann. Lite orolig var jag kanske även när det var dags för vändningsförsök, men inte så att det gick ut över välmåendet.
Samlade du på gravidtidningar och böcker? Nej, jag är redan rutinerad.
Sparkade bebisen mycket? En hel del, men inte alls som förra gången.
När började du läcka bröstmjölk?
Inte alls.
Fick du bristningar? Nej, inga nya.
Hur kommer det sig att du behöll bebisen? Att göra abort är inget alternativ för mig, då får det allt vara något drastiskt som händer.
Blödde du nångång? Lite i början.
Levde du på som vanligt? Inte helt som vanligt. Slutade träna direkt jag fick veta att jag var gravid (hade precis kommit igång med träningen igen), annars jobbade jag och höll på. Tog det lugnt så mycket jag kunde.
Hur gammal va du när du blev gravid? 27 år.
Hur tog dina föräldrar det? De tyckte nog att vi kunde ha väntat lite till, men det var ju inte som att vi hade planerat det som sagt.
Hur tog din partner det? Han fick veta det över telefon, suckade lite och sa sen att vi lika gärna kunde fortsätta nu när vi ändå hade börjat (skaffa barn alltså).
Vart bodde ni? Trollhättan
Hur ofta gick du till MVC? Vet inte hur många gånger det blev, 6 st kanske om bloggen stämmer.
Vad var ditt sista SF mått? 33 cm
Hur många ggr åkte du in till förlossningen? En, eller två om man även räknar kvällen innan.
Hur många UL gjorde du? 3 st; RUL, köns-UL och vid vändningsförsöket.
Hur började din förlossning? Ganska regelbundna förvärkar vid halv nio på söndagskvällen, kom med ca 10 minuters mellanrum, fast de gjorde inte ont. Sedan stannade det av lite för att komma tillbaka då och då under måndagen. Natten till tisdagen började det göra så ont att jag fick andas igenom dem och sedan blev det bara värre och värre. Fem minuter efter inskrivningen på förlossningen gick vattnet och sedan var det igång.
Hur många timmar tog din förlossning? Nästan 2 timmar från det att vi skrevs in.
Födde du vaginalt eller kejsarsnitt? Vaginalt den här gången.
Hur mkt var du öppen när du åkte in? 5 cm - som blev 10 cm på en kvart, det ni!
Vilken smärtlindring tog du? Bara lustgas, underbara lustgas! Och sedan blev jag bedövad när jag skulle sys.
Hade ni förberett BB-Väskan? Ja, kan ju inte sitta här oförberedd om det skulle smälla till.
Hur var din partner under förlossningen? Han tyckte nog att det var lite jobbigt. Men den här gången tog det ju inte så lång tid. Tror att han blev lite orolig när hjärtljuden sjönk och barnmorskan började prata om syresättning, sugklocka och sånt.
Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 1 timme och 15 minuter enligt förlossningsjournalen.
Blev det komplikationer? Sfinkterruptur grad 3, men Knut mådde bra och det är det enda som räknas.
Fick du sy? Ja, ett antal stygn.
Hur var vikt och längd? 3360 g och 49 cm.
Ögonfärg? Blå
Hårfärg? Mörkhårig konstigt nog.
Ammade du? Nej, det var bestämt sen innan att jag inte skulle göra det.
Ammar du? Nej.
Hur gammal är bebisen nu? 10 veckor.
Vad tyckte du om förlossningen? Det var hur bra som helst! Direkt Knut kom ut kände jag att jag ville göra detta igen.
Vill du ha en till? Ja, flera stycken!
Planerar ni en till? Jag planerar, men Robin gör nog inte det.
När kommer andra barnet? Andra barnet har redan kommit, vi väntar på fjärde nästa gång i så fall.
Hur är ert förhållande? Ja, det är väl som innan. Både bra och dåliga dagar.
Hur mkt gick du upp under graviditeten? 17 kg.
Vilken vecka födde du i? 38+4

Förlossningsberättelse

Hade värkar ungefär var tionde minut hela natten till tisdag, så det gick verkligen inte att sova. Ringde mina föräldrar på morgonen för att höra om de kunde komma och hämta barnen så att vi kunde åka upp till NÄL för kontroll. Jag ville veta om det var något på gång, eller om det bara var så kallade pinvärkar som inte gjorde någon som helst nytta. Jag ville verkligen inte tro att något som gjorde så ont kunde vara fejk. När de hade hämtat barnen ringde jag förlossningen, men enligt den jag pratade med kom värkarna för sällan och höll i sig för kort för att det skulle vara på allvar. Hennes kommentar var ”Ja, latensfasen kan vara jobbig”. Ja, det mesta med att föda barn är väl jobbigt, men någon gräns borde det väl finnas. Ska det vara så hemskt att man knappt kan sitta still när de kommer? Hon bad mig att återkomma senare så att jag kunde komma upp och hämta något att sova på, för att slippa en sömnlös natt till. Kämpade mig igenom förmiddagen, men det blev bara värre och värre. Vid halv ett stod jag inte ut längre, nu kom värkarna med ca fem minuters mellanrum och höll i sig ungefär en minut, vilket var kravet för att få komma upp. Jag ringde igen och nu var vi minsann välkomna!

Kom till förlossningen, pinade mig igenom värk efter värk och ville bara försvinna när de kom. Vi blev sittande lite i väntrummet innan vi blev visade in i ett undersökningsrum, medan jag helst av allt bara ville sitta och suga lustgas. Barnmorskan ville ta en CTG-kurva och kolla hur långt jag eventuellt hade kommit i öppningsfasen. Vi skrevs in kl. 14.20, kopplades till CTG-maskinen, strax därefter gick vattnet med ett splash och värkarna blev fruktansvärda. Hon kollade hur mycket jag hade öppnat mig och utbrast förvånat: ”Oj, här har det hänt en hel del. Vi får ju ta och boka ett förlossningsrum”. Här tror de att jag kommer in för några ynkliga förvärkar och så är jag redan öppen 5 cm. In your face! Efter att vattnet hade gått blev värkarna verkligen hemska! Hade de varit jobbiga innan så var det ingenting mot nu, och jag hade inget att dämpa dem med heller. Uttrycket ”Så nära men ändå så långt borta” har nog aldrig varit mer passande än då; lustgasen befann sig bara några meter bort men det kändes oändligt. Barnmorskan försökte få tag i en rullstol så att de kunde köra mig bort till vårt rum, men jag orkade inte vänta utan tog Robin under armen och gick dit bort. Självklart var det rummet längst ner i korridoren och på vägen dit hann jag får tre värkar som var så kraftiga att jag nästan inte visste vad jag skulle ta mig till. Väl inne i rummet kastade jag mig på sängen och kunde äntligen börja med lustgasen. Herregud, vilken befrielse! Inte för att smärtan försvinner, men livet blev genast mycket roligare. Barnmorskan sa att jag var duktig med lustgasen, haha!

Jag var alltså 5 cm öppen när vi var inne i undersökningsrummet. Strax efter att vi kommit in på förlossningsrummet kollade hon mig igen och då var jag öppen 9 cm! Vi snackar alltså om kanske en kvart nu. Efter ett par täta värkar till kände jag att de ändrade karaktär och hon konstaterade att jag var helt öppen och redo att krysta. Då började jag bli rädd, haha! Det här hade jag ju aldrig varit med om innan. Testade att trycka på ett par gånger och det gick rätt fort att hitta tekniken. Jag frågade mellan värkarna hur mycket som händer varje gång och hon sa att det går långsamt, men det blir några millimeter i taget. Då kände jag att det skulle bli en låååång eftermiddag. De hade satt en skalpelektrod på skruttens huvud och efter ett par värkar kände jag hur den rörde sig och hur det faktiskt hände något. Det kunde även barnmorskan konstatera. Lillskrutts hjärtljud var däremot lite galna. Jag själv var ganska fokuserad på själva krystandet, men hörde att de pratade om att det inte såg jättebra ut och jag hörde även ordet sugklocka nämnas. De tog ett blodprov från hans huvud för att kolla syresättningen, men det visade bara bra så hetsen la sig lite. Några värkar till och jag kände hur han kom allt längre ner för var gång, men barnmorskan var inte riktigt nöjd med hastigheten på förloppet. Skruttens hjärtljud låg nu på 60 när värkarna kom om jag har fattat det rätt. Än en gång hörde jag ordet sugklocka och tänkte att här ska det inte stoppas in mer än nödvändigt, så jag tryckte på som fan mot slutet. De allra sista minuterna var det fyra stycken sköterskor runt mig; en som stack mig i armen, en som sprutade nässpray i min näsa, barnmorskan som förlöste mig och en fjärde som tryckte på magen för att han skulle komma ut lättare. Och det gjorde han! Det kändes som att han kom i tre omgångar på en värk och sedan var han ute! Klockan var då 16.31, förlossningen gick alltså på ca 2 timmar. Min första kommentar när han kommit ut var ”Fy fan, så jävla häftigt!”. Robin trodde väl att jag höll på att dö eller något för det allra sista kom det ett avgrundsvrål från ingenstans, men jag minns inte att det berodde på att det gjorde ont. Det var nog mest ett ”Nu jävlar ska du ut!”. Jag är så stolt över mig själv att jag fixade det här. Väldigt stor del av graviditeten gick åt till oro och rädsla inför just det här ögonblicket, och sedan fanns risken att det skulle bli snitt igen när han låg i säte, och tanken på att jag faktiskt skulle ligga där och föda barn var inte verklig. Den var inte riktigt verklig ens när jag låg där kan jag säga. Det var som en utomkroppslig upplevelse nästan. Jag var där men ändå inte.

Jag har såklart haft en bild av hur det här med födandet skulle kunna gå till. Själva öppningsskedet har jag ju varit med om en gång innan, men det blev trots det inte alls som jag hade tänkt. Min tanke var ju att det var helt överkomligt sist gång. Visst, det var jobbigt till och från men det gick. Det som var jobbigast då var ryggontet som aldrig släppte. Den här gången kände jag inte av något ryggont alls på det sättet, men däremot var värkarna mellan undersökningsrummet och förlossningssalen helt galet hemska. Jag är förvånad över att jag inte ramlade ihop när de kom medan jag stod upp. När de väl hade gått över till krystvärkar var det inte alls lika jobbigt längre. Det gjorde inte ont på samma sätt och det kändes skönt att det nu var så nära att det var på riktigt. Nu var det ju lite upp till mig också. Har hört så mycket om andras förlossningar och bara väntade på den där hemska biten av utdrivningen som vissa kallar för ”ring of fire”, när huvudet är på väg ut och det bara bränner som fan. Det kände jag aldrig av. Däremot tyckte jag att det var lite jobbigt att flytta sig från att ligga på sidan till att lägga sig på rygg när han var på väg ut. Det var inte jättehemskt, men inte roligt heller. I efterhand fick jag höra att barnmorskan hade börjat förbereda sig på både sugklocka och att behöva klippa. Fy fan vad jag glad jag är att jag tryckte på! Visst, det blev vissa komplikationer av att det gick så fort nu också, men helt överkomligt jämfört med vad det hade kunnat bli.

Den här förlossningen fick mig att ändra åsikt om vissa saker och ändra lite perspektiv. Sånt som jag innan förlossningen upplevde som jättejobbigt sket jag fullständigt i när jag låg där. En skräck var bland annat att skita ner sig inför folk, det vet jag inte om jag gjorde alltså - men ärligt talat, I couldn't care less! Jag tyckte även att tanken på att ligga och sära på benen och föda i ryggläge var jättejobbig, men när jag låg där så kände jag att det var det bästa sättet och ville nästan inte vända mig till sidan när barnmorskan bad mig. Och kan ni tänka er; jag vågade till och med se på moderkakan efteråt, haha!

 



Nybliven och jävligt stolt mamma!

 


En update såhär mitt i natten

Om inte det här är någon typ av värkar så vill jag inte veta hur det känns "på riktigt". Jag upprepar än en gång; såhär kändes det inte förra gången. Har försökt att sova men det gör så ont när de kommer att jag inte kan ligga still. Ringde förlossningen igen(!) för att höra mig för, men det enda de kunde rekommendera var att ta Alvedon och att duscha varmt. Tog Panodil förut och det har inte hjälpt ett skit. Värkarna kommer för sällan för att jag skulle få komma in, men så blir jag orolig och tänker på såna där som föder barn hemma eftersom ingen tror att det är dags än. Trött är jag också. Hon jag pratade med sa att jag skulle vila; jo tack, jag försökte med det men det är inte lätt när man vill undvika att hyperventilera var 7-10 minut. Antingen så får detta lägga av eller så får det dra igång på riktigt, just nu är det bara ett jobbigt mellanting. Ska försöka att "sova" igen nu, men känner att jag har en värk att ta mig igenom först. Och så kan jag upplysa om att det är jätteskönt precis när värken har slutat, för jag känner ingenting mellan gångerna; inget ryggont eller nåt, fortsätt gärna så!

En tripp till antenatal

Jag har tillbringat en liten stund uppe på NÄL. Har tyckt att det har varit lite väl dåligt med aktivitet i magen nu idag, så de gjorde en CTG-kurva på mig. Allting såg bra ut som tur var. Medan jag låg där hade jag "värkar" var femte minut ungefär och det kändes bra att allting såg bra ut även då. Lite nojjig blir jag allt när det inte känns som det brukar. Alltså, de här värkarna. De blir bara värre och värre, inget man ignorerar direkt om man säger så. Hon som gjorde kurvan på mig lät dock väldigt skeptisk, precis som att hon tvivlade på att jag kände av dem. Jo, det gör jag kan jag lova dig! Innan jag skulle åka väckte jag en sovande Robin och han fattade nog inte ens vad jag pratade om. När jag kom hem igen sov han fortfarande, så han visste väl knappt om att jag hade varit borta, haha!

Jag höll på att köra på en grävling på vägen hem! Den kom utskumpande från ingenstans, men som tur var stannade den och jag väjde förbi. Hade mått jättedåligt om jag hade kört på något sånt. Jättesöt var den.



Och det håller på än

Jag tänker vara lite kaxig nu och påstå att jag inte kommer vara gravid så länge till. Jag tror inte att jag kommer vara gravid till helgen ens. Någonting måste ju vara på gång. Har haft ganska regelbundna värkar hela dagen, ibland har jag lite uppehåll men oftast kommer de med ca 8-10 minuters mellanrum, och vissa är så kraftiga att jag får koncentrera mig på att andas lugnt. Ringde faktiskt förlossningen förut för att höra lite, men hon ansåg inte att något är på gång förrän det är 3-5 minuter mellan, så jag håller mig hemma och väntar på att det ska bli tätare helt enkelt. Mig gör det inget, Robin får gärna komma hem först innan det drar igång på riktigt. Imorrn är han ledig så det känns lite lugnare då. Det är lite spännande det här eftersom det inte gick till såhär sist gång. Då var det bara ett obehag i hela kroppen, ringde förlossningen och på väg in kände jag hur ryggvärken blev allt värre. Jag satt aldrig och klockade värkar. Jag vill åtminstone tro att jag inte kommer vara gravid i tre veckor till, det känns verkligen inte så nu.

Det kan ju vara så att någon av er som gissat i början på juni kan få rätt.


Sofie - 24 maj
Annika - 2 juni
Sara - 4 juni
Systra mi & Spikie - 6 juni
Jag - 9 juni
Kusin Anna-Lena - 10 juni
Zara - 11 juni
Frida - 12 juni
Liza - 13 juni
Minette - 14 juni
Johan - 15 juni
Maria - 17 juni


Har jag missat någons gissning så får ni kommentera igen :)

Kan det inte vara på riktigt nu då!

Jag har vaknat till och från i natt av mina förvärkar eller värkar eller vad det nu är. Sen jag vaknade och gick upp nu på morgonen så har de kommit med 5-7 minuters mellanrum, vad ska man tro egentligen? Det är lite jobbigt att våra barnvakter inte hade tänkt att vara hemma idag, men det är väl typiskt att det skulle slå till idag i så fall. Robin har åkt till jobbet så han är inte heller på plats. Men det hade passat väldigt bra om det kom barn idag på ett sätt. Enligt NÄLs beräkningar så kom Morten och Vidar i vecka 38+3, vilket är idag för den nya skrutten. Det hade ju varit lite lustigt om de föddes på "samma dag" så att säga. Plus att min havandeskapspenning gick ut igår, så bättre tajming kan man inte få!

En liten jämförelse magar emellan

Jag har verkligen inget att göra, därför bombarderar jag bloggen med inlägg.

Satt och kollade igenom mitt album med gravidbilder och inser att jag (trots mitt beklagande över hur fet jag var) var rätt smal ändå när jag blev gravid - även denna gång. Sist så skrattade jag ju åt att jag hade känt mig så fet när jag blev gravid och sen när man jämför med sista bilden så ser man ju att man var rätt snygg ändå. Det är precis samma sak den här gången. Även om jag ansåg mig ha 10 kg kvar att gå ner så var jag inte så jävla fet ändå. Slänger därför ut första och senaste magbilden så att ni kan få se vad jag snackar om. Visade Robin och han frågade om den första bilden var från den här gången - han hade nog glömt bort hur jag såg ut när jag blev gravid. Han undrade även vart röven hade tagit vägen, haha!


 


Vecka 39

Sist gång behövde jag aldrig skriva att jag hade gått in i vecka 40, så jag hoppas att det blir samma den här gången. Vissa dagar tror jag att jag kommer gå över i all evighet och inte få något barn, och andra dagar tror jag att det ska dra igång när som helst (speciellt på kvällarna brukar jag få för mig att vi kommer behöva åka in till NÄL under natten). Vaknade i natt och hade ont nedåt benen och bak i ryggen - och lite i smyg hoppas jag hela tiden att det är något på gång. Samtidigt som det är läskigt så är det allt väldigt spännande. Det är väl såhär på slutet som det verkligen är att vara "i väntans tider". Jag konstaterade precis att så stor som min mage är nu, om man går efter SF-måttet, var den runt vecka 28 sist gång. Jag var alltså så höggravid som jag är nu, plus att det bara blev ännu mer hela tiden, i 10 veckor sist, haha! Ja, lite skillnad är det allt. Men jag kan faktiskt fortfarande böja mig ner och nå golvet, även om jag gärna undviker det.

Kan det få vara sista magbilden jag lägger upp nu?



Första gissningen är passerad

Ja, det blev inget barn i tisdags som första gissningen låg på. Vi får väl se om någon annan får rätt. Robin är lite diffus i sin gissning; "Några dagar efter BF" gissar han på.


Sofie - 24 maj
Annika - 2 juni
Systra mi - 6 juni
Jag - 9 juni
Kusin Anna-Lena - 10 juni
Zara - 11 juni
Frida - 12 juni
Liza - 13 juni
Minette - 14 juni
Johan - 15 juni

Busungar som väcker en på morgonen

Jag fick ett lite oväntat uppvaknande i morse. Vi har ju en babyvakt som väcker oss (läs mig) varje morgon, men idag lät det lite annorlunda. Hörde att barnen började prata och sedan rasslade det till och helt plötsligt lät det väldigt mycket högre - och rätt vad det är börjar den spela (det är en sån där man kan spela vaggvisor för barnen på). Morten hade lyckats få tag i den och satt igång musiken. Efter en liten stund lyckades han även stänga av den och då var det bara till att gå upp. En liten buse det där. Nu ska jag gå in och sätta igång den för natten, men ska ställa den lite längre från sängen idag.

Är det något på gång eller?

Jag skrev ju i förra inlägget att det kändes som att någon höll på att borra ner sig igår kväll. Kände av det förut idag också. Skulle åka och hämta barnen i Ljungskile och hela vägen ner höll det på att greja och ha sig. Värkte även till i ryggen emellanåt och jag hade en tryckande känsla i hela kroppen - lite sådär allmänt obekvämt. Det kan väl ändå inte vara på gång redan? Visserligen var första "bäst före"-datumet 23 maj så man vet aldrig.

Vecka 38 & barnmorskebesök nr 6

Nu är lillskrutt helt färdig! Går in i vecka 38 idag och då räknas bebisen som fullgången - och för min del kan han faktiskt få komma när som helst nu. Gärna med en liten förvarning dock. Nu kan jag enkelt säga att den här graviditeten har varit lättare än förra. Vid den här tiden sist gång var jag bra trött på att vara gravid. Benen skakade när jag skulle resa mig ur soffan, kunde knappt sätta mig i bilen, fick ta nässpray varannan timme ungefär osv. Nu känner jag mig sådär lagom gravid fortfarande, ungefär som jag var i vecka 30 sist gång. Det är skillnad!

Var även hos barnmorskan idag. Hon kände bland annat efter om han fortfarande låg rätt och det gjorde han. Och inte nog med det, det verkar även som att han är fixerad! Hon kände efter flera gånger och pratade först på ruckbar och sedan fixerad, så om jag inte missuppfattade henne så är han redan fixerad. Med tanke på att han vändes i tisdags är jag glad om han ligger där han ska och hoppas att hon kände rätt. Min barnmorska tyckte inte att vi behövde ses något mer nu, förrän på efterkontrollen. Nej, jag kan hålla med henne. Igår kväll hade jag svårt att somna eftersom lillskrutt höll på med något som gjorde att det högg och hade sig. Det kan ha varit så att han "borrade" ner sig och det passade ju bra.

Dagens resultat:
Vikt: +17 kg (Som sagt, han kan få komma nu, det börjar bli skamligt)
Blodsocker: togs inget idag
HB: 136 (Hon stack mig två gånger för hon litade inte på att första mätningen gav rätt resultat, första stickan visade 124 och den andra 149(!) så hon tog något däremellan).
Blodtryck: 115/75
SF-mått: 33 cm
Hjärtljud: 145


Hur tror ni att det gick nu då?

Jag kom till NÄL med inställningen att lillskrutt inte skulle gå att rubba, att han skulle vara alldeles för stor. Går därifrån med ett lyckat vändningsförsök - mycket nöjd! Ska väl inte jubla än kanske, men i nuläget ligger han som han ska och det är jag nöjd med. Senare i veckan ska jag till barnmorskan för att se om han ligger kvar, men jag tänker utgå ifrån att han gör det. Så det så!
     Har hört flera gånger att Bricanylen man får intravenöst för att få livmodern att slappna av ska vara det mest obehagliga av allt i den här processen; att man får hjärtklappning och lite smått panik. Jag märkte inte av den. Kände att jag blev varm i ansiktet, och röd enligt Robin, men någon hjärtklappning kände jag inte. Var (och är) lite allmänt skakig bara, men det var ingen fara. Det gjorde inte heller ont när hon vände honom. Det allra första var lite obehagligt när hon tog tag i huvudet och skulle få honom att börja snurra, men det berodde nog mer på att jag väntade på att det skulle göra mer ont, men när det inte blev mer så var det lugnt. Man kan ju tro att det borde kännas ganska mycket när ett barn i den här storleken vänder håll i magen, men icke. Då kan man ju fundera över hur slapp jag är egentligen, haha! Gjorde en CTG-kurva både innan och efter vändningen och hon sa att det kan inte se bättre ut, så det känns lugnt. Jag frågade om hon kunde göra någon viktuppskattning, och enligt henne så hade hon inte upplevt honom som stor när hon höll i honom och det låter ju lovande. Något TUL var det inte tid till tyvärr.
     Det som jag tyckte var det värsta med det här var att bli stucken. Hatar ju nålar in i ådrorna, verkligen något av det värsta jag vet! Hon testade handen först, eftersom jag hade ett så rakt och fint kärl där, men hon lyckades inte få till det. Stack mig men det kom väl inte rätt, så hon fick sätta en i armen istället. Så nu är jag snyggt perforerad både på handen och i armen. Ser lagom svullen ut på handen också, men har inte vågat ta bort plåstret än.

Nu snart så..

Nu bär det snart av till NÄL. Det gick allt att sova i natt även om jag somnade alldeles för sent och vaknade ett par gånger. Det kändes jättekonstigt att packa BB-väskan igår, som att vi ska in och föda barn idag. Det ska vi väl ändå inte?

Tankar inför vändningsförsöket

Nu närmar sig vändningsförsöket med stormsteg. Det allra bästa hade väl varit om vi kommer dit och de ser att han har vänt sig rätt, men jag tror faktiskt inte att han har gjort det eftersom det känns som det har gjort tidigare. Igår kväll fick jag en stark känsla av att även den här graviditeten kommer sluta med snitt. Det bara kom över mig från ingenstans. Det "lustiga" är väl att jag faktiskt inte vill det. I typ 30 veckor hade jag väldigt svårt att föreställa mig en vanlig förlossning, men sedan vände det och inställningen blev istället att jag allra helst vill slippa snitt - och nu när jag vet att det finns en stor risk att det blir så, så är jag inte alls sugen på att snittas igen. Tänk vad man kan ändra sig.
     Det finns ju alltså risker med ett vändningsförsök. Det kan hända saker som gör att man blir akutsnittad på plats - typ klubbad i huvudet och uppskuren för att det måste gå jättefort allting. Med andra ord kan det bli barn för oss nu i veckan, men riktigt så dramatiskt tror jag inte att det slutar. Däremot kommer jag gå dit med inställningen att han ligger i säte, går inte att vända och att det blir ett planerat snitt. Det är så det känns som att det kommer bli. Läste på lite kring vändningsförsök och fick veta att det kan vara svårt att vända ett stort barn. Nu vet vi ju inte att han är stor, men eftersom det har funnits en antydan till detta så är det lika bra att tro att det är så. Vi får se hur det slutar helt enkelt. Jag tror ju att det finns en mening med allt som händer; är det inte tänkt att han ska komma ut den vanliga vägen så är det inte det. Det kanske är den inställningen som gör att jag inte känner mig nervös än. Det som händer det händer och jag kan inte göra så mycket åt det. Och lite spännande är det allt!

Vecka 37

Wohoo, för en gång skull uppdaterar jag på rätt dag!
     Idag har jag för första gången (okej, bortsett från ett tillfälle för många många veckor sedan) känt av en mensvärksliknande känsla i hela underkroppen. Lite molande värk och att jag liksom blir sådär tung i benen eller hur jag ska förklara det. Skönt att det finns några tecken på att det börjar närma sig slutet av graviditeten. Det bökar runt och har sig där inne så det nästan gör ont emellanåt. Blir även nojig när det drar och har sig runt snittet; får för mig att hela jag ska spricka upp - tror inte att det händer så jätteofta, men man vet ju aldrig. Annars är det väl som det brukar vara. Ser fram emot nästa vecka och vändningsförsök.
     Tydligen ska magen kunna börja sjunka ner nu, men det tror jag inte att jag har märkt av. Förra gången gjorde den väl inte det alls (vart skulle den ta vägen i så fall liksom), men den här gången kanske man får uppleva det. Tydligen ska man kunna få lättare att andas då och det hade ju varit trevligt.






Bara en intressant notering såhär innan läggdags

Herrejävlar, min röv känns helt misshandlad! En åkomma som jag tydligen har drabbats av den här graviditeten är att magen helt plötsligt börjar protestera; gör jätteont en stund, känner hur det gurglar och kör runt bland tarmarna och tortyren avslutas med kallsvettande på toaletten följt av ränneskita. Det kommer allt oftare märker jag och jag tror att det har ett samband med att jag har ätit för mycket. Idag kan jag i alla fall dra den slutsatsen. Satte i mig en fjärdedels vattenmelon nu ikväll, strax efter att jag hade ätit potatisbullar och nästan en hel chokladkaka. Det är bara till att skylla sig själv, men det är så dags att tänka på när man sitter där och hyperventilerar på toaletten.

Nu hoppas jag att tortyren är över för den här gången för nu ska jag gå och lägga mig.

Era gissningar

Jag bad ju att ni skulle gissa vilken dag lillskrutt kommer, så jag kanske skulle ta och sammanställa en lista över er som har kommit med gissningar:

Sofie - 24 maj
Systra mi - 6 juni
Jag - 9 juni
Kusin Anna-Lena - 10 juni
Zara - 11 juni
Liza - 13 juni
Minette - 14 juni
Johan - 15 juni


Om fler vill gissa så är ni välkomna med förslag :)

Vecka 36

Så har man gått in i vecka 36 också. Barnet väger ungefär 2200-2500 g, undra hur väl det stämmer på min lilla kotte. Hade väldigt gärna gjort ett TUL för att få veta hur stor han är, eftersom det finns antydningar om att han kommer bli stor. Får väl se om de kan kolla det när vi ska göra vändningsförsöket nästa vecka.
     Tittade på "En unge i minuten" igår igen och jag sitter och grinar som en idiot när de föder barn - tur att Robin har gått och lagt sig vid den tiden. Man skulle kunna tro att såna program skulle göra en lite avskräckt, men jag längtar bara ännu mer. Tror att det är tack vare detta program som jag har kommit över den "förlossningsrädsla" jag har känt av. Inte för att jag längtar efter just själva födandet, men jag längtar efter lillskrutt. Är så nyfiken på hur han ser ut och vad det är för en liten typ. Tänk att det bor en liten människa där inne, det är faktiskt jättehäftigt!

Robin tycker att jag har antagit en sexig S-form i kroppen nu ;-)



Tidigare inlägg
RSS 2.0