Bara en liten uppdatering

17/9 - Ullis (tös, kl.18.34, 3980 g & 52 cm)
18/9 - Jag (pojk, 3960 g & 51 cm)
19/9 - Maja
19/9 - Frida
20/9 - Anna S (tös, kl. 11.13, 4212 g & 51 cm)
25/9 - Frida igen
 
Mja.. vi får väl se om någon av er får rätt.

Det är fruktansvärt segt på slutet, tro mig!

Okej, jag vet att jag tjatar, men just nu upptas min tankeverksamhet av bara en enda sak av ganska förklarliga skäl. Men kass mage, att det trycker åt alla håll och kanter, mensvärk i varierande grad och sammandragningar som jag känner av - inte så att jag måste andas mig igenom dem, men de gör det svårt att andas och det trycker i hela huvudet. Nu har det varit så den senaste veckan kan man väl säga. Jag ska väl ändå inte behöva vänta så många dagar till, eller? Kan ge mig fan på att den kommer lagom till tisdag nästa vecka, eller ett par dagar innan. Har en husvisning inbokad då som vi båda väldigt gärna vill gå på.

Några nya gissningar

Eftersom det här verkar vara en enveten liten en så slänger jag in en ny lista på gissningar.
 
17/9 - Ullis (tös, kl.18.34, 3980 g & 52 cm)
18/9 - Jag (pojk, 3960 g & 51 cm)
19/9 - Frida
20/9 - Anna S (tös, kl. 11.13, 4212 g & 51 cm)
25/9 - Frida igen
 
 

Dagen D

Då har man nått självaste BF-dagen. Den här veckan har känts otroligt lång, säkert som två veckor - om inte mer. Jag är ju fullt sysselsatt på dagarna, men känslan av att det har varit en lång väntan har ändå funnits. Till och från känns det som att något snart kommer dra igång, men det är inget som varar eller ökar något i styrka så jag får nog snällt vänta ett par dagar till. Gissar på tisdag jag (något ska man ju roa sig med).

När ska man börja våga hoppas?

Det är ganska oundvikligt att inte leta efter och tolka minsta lilla tecken, men idag trodde jag nästan att det skulle vara något på gång. På väg hem från husvisningen fick jag några "onda" sammandragningar, så jag började snabbt tänka hur vi skulle lösa barnvakt eftersom mina föräldrar inte var anträffbara just då. Sen när vi kommit hem och vi lugnat ner oss lite kändes inget mer. Nu på kvällen har det dock dragit igång igen och självklart sitter jag här och hoppas på att det ska vara på allvar. Det hade ju varit lite häftigt att få barn på självaste BF (imorrn alltså). Och det är sjukt att länga efter smärta. Jag kan ju försöka komma ihåg den här känslan sen när jag väl är på förlossningen.

Bara till att stå ut ja..

Det är nog dags att börja gissa på datum efter BF istället ;-)
 
28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
4/9 - Maria M (tös, 3650 g & 50 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Nej, jag föder inte barn

Min frånvaro från bloggen kan tydligen tolkas som att det händer grejer här, men så är tyvärr inte fallet, haha! Inga barn födda och inga på gång heller tydligen. Det känns fruktansvärt segt måste jag erkänna. Jag har ju inte kommit till BF än, men som jag skrev tidigare så känns det nästan som det eftersom mina andra barn har kommit i vecka 38+. Och på något konstigt sätt känner jag nästan skam för att behöva gå över tiden. Vad är det för konstigt liksom? Det är ju inte som att jag är den förste som gör det i så fall. Många skumma tankar rör sig i huvudet när man är gravid, det kan jag lova. Och jag förstår inte varför de här sista veckorna ska kännas så jobbiga, jag har ju för fan varit gravid sen i december! Nu kan jag åtminstone räkna ner och verkligen se slutet på det hela. Ändå är det en jobbigare väntan nu än vad det har varit någon gång tidigare under hela graviditeten. En jobbig del i väntan är rädslan över att det ska bli en jättebebis. När vi gjorde vändningsförsöket uppskattades bebisens vikt till 3400 g - och det är 2 veckor sedan! Jag vet inte hur mycket de växer nu på slutet, men får för mig att det är typ 1 kg om dan. Det känns så i alla fall.
 
Nu ikväll var jag en sväng till antenatal på NÄL för att kolla så att allting står rätt till med bebisen. De senaste dagarna har det varit mindre aktivitet än vanligt i magen, och när jag ringde förlossningen tyckte hon att jag kunde komma in för en koll. De tog en CTG-kurva och allting såg normalt ut enligt henne. Fick även veta att det har börjat hända grejer, så jag hoppas verkligen att det drar igång snart. Jag har ju sammandragningar som jag känner av varje dag och jag tycker att dessa ska göra någon nytta. Hade hoppats på att få barn den 13:e, men det är ju imorrn så det kanske är att ta i.
 
Jag trodde verkligen att de magiska orden som funkat tidigare; "Låt detta vara den sista magbilden jag lägger upp", skulle ha sin verkan även den här gången, men tydligen inte. Så det får bli en magbild för vecka 40 också då. Trodde aldrig att jag skulle behöva skriva dessa siffror..
 
 

Mental övertid

Såhär länge har jag inte varit gravid tidigare. Dagen är visserligen inte över än, men det vill nog mycket till om det ska dra igång och hinna bli bebis på de fyra timmar som är kvar av dygnet. Knut föddes i vecka 38+4 och Morten & Vidar i vecka 38+5 (eller 38+3 beroende på vad man väljer att räkna efter), och idag är det vecka 38+5. Känns både lite jobbigt och egentligen inte alls på samma gång. Det är ju inget jag kan göra åt det, och jag har mest skojat om att den här kommer komma vid den här tiden också - fast någonstans finns det såklart en önskan om att det skulle bli den här veckan. Jag har ju gissat på att det ska bli imorrn, men känner inte av något i nuläget som gör att jag tror att det faktiskt blir så. Vi får väl se helt enkelt. Det är både spännande och väldigt frustrerande såhär på slutet. Men jag vet att det är max tre veckor kvar och det kan hända något precis när som helst, så det är bara att stå ut.
 
28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
4/9 - Maria M (tös, 3650 g & 50 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Barnmorskebesök nr 9

Vikt: +17 kg
Blodtryck: Hon sa inte vad det låg på, bara att det var bra
HB: 131
SF-mått: 34 cm
Hjärtljud: 140
 
Blev faktiskt väldigt förvånad över mitt hb, som trots att jag inte ätit järntabletter sen vi flyttade har stigit från 124 som jag hade för några veckor sedan. Min barnmorska undrade vad jag äter egentligen, haha! Det enda jag egentligen ville veta den här gången var hur bebisen ligger, om vändningsförsöket lyckades - och det hade det gjort! Den låg kvar i rätt läge, och hade även fixerat sig. Nu känns det bra, det är så vi vill ha det. Vi bokade in ett till besök, men ingen av oss vill att jag ska behöva komma på det. Vecka 39-besöket som jag var på idag är det första gången jag har gått på. Morten och Vidar kom dagen innan jag skulle ha varit på det besöket, och det var något liknande med Knut har jag för mig.

Då bockar vi av några till

Vissa av er var lite väl positiva till att det skulle dra igång.
 
28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
4/9 - Maria M (tös, 3650 g & 50 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Vecka 39

Nu är det verkligen framåt slutet, och det känns. Inte för att det är på gång alltså, men det känns i kroppen att det är slut snart. Jag vill inte tro att jag kommer vara gravid i fyra veckor till, men så lång tid KAN det vara kvar, fyra veckor! Det låter helt otroligt att jag skulle vara gravid så länge, men man vet aldrig. Mina andra barn har kommit den här veckan, så ni förstår ju att jag i stort sett förväntar mig att även denna ska göra det.
 
Även saker runt omkring påminner väldigt mycket om sist gång. Förra gången skulle min syster ha kalas för sitt stora barn och vi visste inte om vi skulle kunna gå på kalaset eftersom jag var beräknad däromkring. Samma sak den här gången, fast för hennes minsta barn. Vi skulle ha gått på en husvisning som vi fick hoppa över eftersom vi låg på BB. Den här gången är det också en husvisning på gång, fast vi har inte bokat något datum än. Jag hade bokat en tid för fotvård som jag fick avboka eftersom vi låg på BB. Den här gången har jag också bokat tid för fotvård, den 11 september kan vi ju få ligga på BB då så följer vi mönstret.
 
Känner mig allmänt sur och vresig och den där känslan av att "nu spelar det ingen roll om det drar igång, jag vill bara att den ska komma ut"-känslan har infunnit sig. Minsta lilla grej som avviker analyserar jag och hoppas på att det ska göra att det drar igång. Det är bra, bättre än att vara rädd i alla fall.
 
 
 
Låt detta vara sista magbilden jag lägger upp!

Inget augustibarn här inte

28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
7/9 - Lina (tös)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
10/9 - Systra mi
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Era gissningar

28/8 - Linda
30/8 - Tirja
30/8 - Frida
1/9 - Louise - mamma till två små och gravid igen
2/9 - Maria Å (säger pojk, fast tror egentligen tjej, 3650 g & 51 cm)
3/9 - Hanna - mamma till Milton
3/9 - Camilla
4/9 - Ullis (tös, 3670 g & 51 cm)
5/9 - Zara
7/9 - Caroline (tös, 3470 g & 50 cm)
9/9 - Elin (tös, 3750 g & 50 cm)
9/9 - Sara - mamma till Tristan, Anakin och Bastian
9/9 - Jag själv (pojk, 3600 g & 50 cm)
11/9 - Maggan (pojk, 3333 g & 51 cm)
12/9 - Maja (pojk, 3460 g & 50 cm)
12/9 - Anna S (tös, 4212 g & 51 cm)
15/9 - Linda igen

Hur gick vändningen idag?

Klockan ringde omänskligt tidigt imorse, ingen direkt frukost fick jag äta och det var bara 11 grader ute när vi åkte. Samma procedur som förra gången; kolla med ultraljud så att bebisen ligger i säte (det gjorde den), CTG-kurva en stund för att kolla så att den mådde bra (det gjorde den) och sedan ett till ultraljud för att kolla mer noggrannt hur den låg och hur läkaren skulle göra för att vända den. Hon lät lite skeptisk då det inte var så mycket fostervatten och den låg lite konstigt med huvudet in i moderkakan på något sätt, men ett försök gjordes och det lyckades även den här gången. Det gick lite trögare än förra gången, och det syntes att hon verkligen tog i för att få runt den, men efter att hon fått den halvvägs var det nästan som att den gjorde resten själv, för rätt vad det var låg den med huvudet ner. Läkaren blev också förvånad över att den helt plötsligt var på plats, haha! Sedan blev det en CTG-kurva till för att kolla så att bebisen inte blivit stressad av vårt tilltag, men allting verkade bra. Nu hoppas jag att den håller sig där, men jag vill ju tro det eftersom det krävdes såpass mycket kraft för att få runt den, då borde den väl inte lyckas knö sig tillbaka själv. Bara 7% av alla barn ligger kvar i säte så här långt in i graviditeten och jag frågade vad det kunde bero på att mina väljer att inte vända på sig, men hon hade ingen direkt förklaring på det. Jag har nog helt enkelt barn som är vrånga och rebelliska redan från start.
 
Det jag hört av andra som varit med om vändningar är att de har tyckt att medicinen man får för att livmodern ska slappna av kan ge en hjärtklappning, och att detta kan vara den obehagliga delen av vändningen. Själv verkar jag inte känna av det ens, jag har blivit lite skakig efteråt, både den här och förra gången, men det är det. För min del är det värsta att få ett plaströr instoppat i armen, det är inte trevligt alls! Och så fick jag beröm för att jag kunde slappna av så bra under vändningen. De sa att en lyckad vändning till stor del kan bero på det, så jag får väl klappa mig på axeln för det.
 

Vecka 38 och färdig bebis!

Tiden bara rusar iväg! Jag hänger inte ens med själv. Rätt vad det är kan vi få barn nu, och den är så välkommen om det vore så. Det känns att det börjar närma sig slutet för det trycker och spänner åt alla håll, känner som ett illamående i hela kroppen. Fet som fan känner jag mig också, haha! Fingrar, ben och fötter är helt utspända och jag är inte direkt vacker i övrigt heller. Känner mest för att gömma mig inomhus tills det här är klart, men det går tyvärr inte den här gången.
 
Imorrn ska vi till NÄL och försöka vända bebisen rätt eftersom den ligger i säte. Det gick ju bra sist gång, väldigt bra till och med. Får se om det blir likadant den här gången. Enligt min barnmorska kan det vara större chans att det går bra om man har lyckats en gång tidigare, annars är det bara 50% chans att det lyckas. Sist gång gick det smärtfritt, smidigt och Knut fixerade sig i stort sett direkt efteråt. Det kan gärna få bli så igen tycker jag. Föda barn i säte är uteslutet så det blir snitt annars. Det lustiga är att innan vi fick det slutliga BF-datumet sa jag att vi kommer få barn den 28 augusti, det är imorrn det..
 
Vill ni gissa på när den kommer?
 
 

Barnmorskebesök nr 8

Vikt: +16 kg
Blodtryck: Hon sa inte vad det låg på, bara att det var bra
SF-mått: 33 cm
Hjärtljud: 140
 
Nu var det dags igen. Känns som att jag nyligen var hos barnmorskan, och det var ju bara två veckor sedan iofs så det kanske inte är så konstigt. Som jag misstänkte låg bebisen kvar i säte, så nästa vecka ska vi in till NÄL och göra ett vändningsförsök - även den här gången. Det verkar inte som att mina barn vill göra som man ska, inte ens från start, haha. Om saker och ting går som de har gjort tidigare så kommer jag inte gå på något mer besök hos barnmorskan. Det återstår att se.

Vecka 37

Ja, ni ser ju, tiden bara försvinner iväg. Jag förstår inte vart veckorna tar vägen. Om en vecka räknas bebisen som fullgången - och för min del gör det inte så mycket om den skulle komma då. Jag börjar bli väldigt trött på att vara gravid. Det är svettigt och svullet och det känns som att jag gått upp 10 kg den senaste veckan. För första gången har jag "ont" av foglossning också. Det är inte outhärdligt eller hemskt så sett, men jag har aldrig känt av det på det här sättet innan. Att jag blivit trött i rygg och ben mot slutet har hänt, men inte att jag känt att det gjort ont som det gör nu. Men som sagt, det är snart över nu. Det känns också lite konstigt.
 
 

Barnmorskebesök nr 7

Vikt: +14 kg
Blodsocker: 6,2
HB: 124
Blodtryck: 120/65
SF-mått: 31 cm
Hjärtljud: 142
 
Alla värden var bra. Trodde dock att mitt blodsocker skulle vara skyhögt eftersom jag glömt bort mig och åt en glass strax innan jag skulle dit. Hon som tog provet på mig skrattade lite och sa att jag hade tagit hand om den glassen bra. Det som var mindre bra var att bebisen låg i säte igen. Barnmorskan sa att det inte gjorde något nu, men från 35 fulla veckor var den tvungen att ha lagt sig rätt, annars måste den vändas. ”Men de flesta lägger sig ju rätt”, som hon sa. Jaha, men inte Knut, så jag blir inte förvånad om vi måste vända den här också. Nu ska vi inte vara negativa i förskott, vi får se hur det ligger till nästa gång helt enkelt.

Vecka 35

Jag fuskar lite, bilden är från förra veckan egentligen, men jag orkar inte ta någon ny. Känns som att energin har försvunnit igen och att det är lite sådär som det är i början; förlamande orkeslöshet. Har visserligen inte ätit järntabletter de senaste två veckorna, men jag vet inte om värdet påverkas så fort. Börjar även bli rätt trött på att vara gravid nu och såhär tidigt har nog inte den känslan kommit de tidigare gångerna. Trött på att vara gravid, men ändå helt oförberedd. Känns som att jag kommer vakna upp med värkar någon natt och inse att jag inte packat BB-väskan än.
 
 
 
 
 

Barnmorskebesök nr 6

Vikt: +13 kg
Blodsocker: 6,8
Blodtryck: 110/70
SF-mått: 29 cm
Hjärtljud: 148
 
Vecka 33 och dags för ett besök hos barnmorskan idag. Vi brukar inte diskutera så mycket när jag är där, det rullar ju mest på som tur är, så det är inget direkt att rapportera. Frågade om hon kunde känna hur bebisen ligger eftersom jag tycker att jag känner den överallt och själv har svårt att få någon uppfattning om det. Den ligger i snedläge som hon kallade det, med huvudet nedåt. Antar att det är rätt okej just nu, men till nästa gång ska den gärna ha lagt sig rätt annars kan det bli tal på en vändning den här gången också. Men huvud ner får som sagt vara godkänt i nuläget.
 
De senaste dagarna har jag börjat tänka "hon" om bebisen. Det har jag inte gjort innan. Har ju en känsla av att det är en pojk igen, men härom natten drömde jag att det var en tös. Har inte drömt någonting om kommande bebisen tidigare, eventuellt något i början men jag minns inte om det var så. Det är väl så mycket annat runt om som tar upp plats i hjärnan så att jag, konstigt nog, lyckas förtränga att jag är gravid. Fast emellanåt blir jag rejält påmind om att någon annan bor där inne.

Tidigare inlägg
RSS 2.0