Mäklare är inte ett blivande yrke

Nu är det över ett år sedan vi sålde vår lägenhet, så nu känner jag att jag kan skriva det här. Jag är så glad att jag inte är mäklare, för herregud vilka människor det finns. Vi hade några spekulanter på vår lägenhet, det ena erbjudandet värre än det andra. Och det hemska var ju att vi var ganska desperata över att bli av med lägenheten att vi till och med nästan övervägde dessa skamliga erbjudanden - det kändes som att vi skulle bli tvungna att skrattandes erbjuda pengar till köparen för att bli av med den. Ungefär den nivån på eländet var det. Kravet för att vi skulle få den lägenheten vi bor i nu var att vi skulle kunna ta den med kort varsel, och med tanke på hur svårt det uppenbarligen är att få lägenhet här så tackar man inte nej - inte när det är en femma på första plan, vilket var det vi var ute efter. Så stressen låg i att vi skulle bli tvungna att betala dubbla hyror, fan visste hur länge eftersom det var en bostadsrätt vi bodde i förut. Och att betala nästan 14 000 i hyra på obestämd tid hade vi INTE råd med.
 
Förutom de där märkliga samtalen vi fick från diverse konstiga personer som inte verkade förstå vad det var för lägenhet vi sålde (såna som trodde att de kunde hyra den, eller de som var intresserade men aldrig dök upp, eller han som pratade så dålig engelska att jag inte ens förstod vad han var ute efter riktigt), så hade vi några någorlunda seriösa spekulanter. Ett par som verkade vara intresserade, men inte fick något banklån så de försökte lösa detta på andra sätt. Först erbjöd de sig att ta över vårt lån och sticka emellan med pengar (förstod aldrig riktigt hur de menade, men det hade nog inte varit godkänt någonstans att göra så), sedan försökte de istället låna pengar från alla möjliga håll, sa de i alla fall. Tillslut påstod de sig ha fått ihop nästan hela summan och trodde väl att vi skulle släppa lägenheten för detta, men för oss spelade det stor roll om vi fick sålt för 20 000 mindre än tänkt, eftersom vi hade ett lån att betala tillbaka. Så det fick vi tacka nej till. De ville förresten att vi skulle stå för en dubbel hyra, fast det hade man väl kunnat gå med på om det vore så.
 
Sedan hade vi ett annat par som var väldigt intresserade men som förmodligen tyckte att vi hade satt ett för högt pris. De gav oss ett skambud, men vi kunde inte acceptera det med tanke på tidigare nämnda banklån. Killen hade med sig sin mamma som frågade flera gånger om det var vi som hade gjort köket, hur mycket det hade kostat, om saker och ting funkade, vart duschväggen hade tagit vägen som var standard i inredningen (nej, det var den inte, för den var inte där när vi flyttade in och man kunde se att det aldrig hade funnits någon) och andra frågor som jag inte minns nu. Visst att man frågar om en bostad man är intresserad av, det är inget konstigt, men de var och tittade på lägenheten flera gånger och hon ställde samma frågor varje gång. Precis som att hon skulle få oss att "försäga oss", att det inte alls var vi som hade satt in köket - eller vad hon nu var ute efter att få höra.
 
Vi hade även en familj som var väldigt intresserade, enligt dem själva, men de kunde ju inte flytta förrän om tre månader eftersom de hade uppsägningstid på sin nuvarande lägenhet. Till en början var vi rätt hårda och tyckte att det var deras problem (vilket det var, uppsägningstid är väl alltid ett problem när man flyttar, inget nytt liksom), sedan tänkte vi över det och erbjöd att vi kunde stå för en av tre månader och att de själva då försökte se till att få sin lägenhet uthyrd tidigare. Det hade förmodligen inte varit något som helst problem, men varför bjuda till lite? Jag minns inte riktigt hur diskussionerna kring detta gick, minns bara att det var många telefonsamtal, det ena mer förödmjukande än det andra. Det slutade med att dessa personer då var de enda vi hade som spekulanter och att vi erbjöd oss att betala dubbel hyra i tre månader, för att de skulle slippa. Ja, ni hör ju hur jävligt det låter! Men trots att vi erbjöd precis det de hade varit ute efter så dög inte det heller, så frågan är vad fan de ville egentligen. Blev riktigt trött på dessa tillslut, så jag är glad att vi inte sålde till dem.
 
Det hela slutade med att vi sålde till paret med den frågvisa mamman. De kunde ta lägenheten utan dubbla hyror, och vi fick kompromissat fram ett pris som nästan precis täckte vårt lån, så det fick vara okej. Men innan allt var över och påskrivet kom det diverse saker på vägen. När vi skulle skriva köpekontraktet ville båda parter att det skulle vara så tydligt som möjligt så att inga missförstånd skulle ske, vilket från köparens sida innebar att det i kontraktet skulle stå allting som ingick i lägenheten, alltså vi snackar köksskåp, fasta garderober, dörrar, toalettstol - ungefär på den nivån. Det tyckte jag var lite roligt. Och att de försökte få in i avtalet att jag och Robin skulle renovera lägenheten innan vi flyttade. Vi skrattade högt när vi såg vad de hade skrivit och hälsade tillbaka att den säljs i befintligt skick och att det är köparens skyldighet att kolla lägenheten noga innan köpet. Ja, det var många turer innan papperen äntligen var påskrivna, men efter att nycklarna blivit överlämnade har vi inte hört något så de blev nog nöjda med både städningen och hur lägenheten såg ut utan möbler (flera diskussioner kring detta nämligen). Jodå, de var allt trevliga, och jag förstår om man är orolig inför ett bostadsköp och vill ha allting så tydligt det bara går, men ja..
 
Så ja, jag är glad att jag inte är mäklare, för jag gissar att de får slåss med detta dagligen. Mitt tålamod räcker inte åt till hur många "Ey, vad är sista pris kompis?" som helst. Och innan jag ens förstod vad sista pris betyder.. ja, herregud. Aldrig mer sälja en bostad, aldrig mer.



Ibland vill jag ha en stuga ute i skogen..

Det känns som att jag mest gnäller nu för tiden, men i perioder tär det på psyket att gå hemma och då blir det att jag irriterar mig på (små)saker. Jag tycker att det är kanon att bo centralt; nära till affärerna, mina föräldrar, tåg/buss om man nu känner för att åka det osv. Fin utsikt har vi också. MEN det är så mycket ljud hela tiden! Ljungskile är ett litet ställe, inte trodde jag att det skulle låta så mycket som det gör. Det kör förbi stora turistbussar flera gånger i veckan, och var de kommer ifrån eller vart de ska kan man ju fråga sig. Det är inte direkt E6:an vi bor bredvid om man säger så. Moppar och motorcyklar som smattrar förbi, stora lastbilar, sopbilar, dånande traktorer, snöplogen, något som låter som ett jetplan som åker förbi på morgonen osv. Och så bor vi typ en meter från vägen så det låter som att de kör inne i vårt vardagsrum. Trodde att jag skulle vänja mig vid detta nu när vi bott här i snart ett år, men nej det gör jag inte. Vissa dagar längtar jag något så enormt att flytta härifrån just för att slippa alla ljud.
 
Det är som sagt ingen stor väg vi bor bredvid. Att det får plats en stor buss är nästan ett mirakel. Fulla med pensionärer är de också.
 
 
 
 

Ibland är det bara inte roligt

Jag är så jävla sur och bitter just nu. Ja, så är det.

Ta mig härifrån!

Ungarna vaknar alldeles för tidigt, vilket resulterar i att de är trötta och griniga lagom till frukost. "Mamma, jag vill inte haaaaa den här tröjan", "Mamma, kolla vad Knut gör!", "Mamma, Vidar slår mig!", "Mamma, jag vill ha vatten", "Mamma, jag har bajsat!", "Mamma, mamma, mamma, mammamammamamma!" hela förmiddagen, medan jag försöker få till någonting som ens påminner om ordning här hemma. Lägger Knut och Agaton för middagsvila. Knut ligger och skriker - inte argt eller ledset, utan skriker bara rätt ut för att Agaton ska vakna. Lyckas med sitt tilltag vilket gör att Agaton vaknar trött och ledsen utan att kunna somna om. De borrar någonstans i uppgången bredvid, för tredje veckan i rad. Försöker skriva ut min tenta som ska lämnas in idag (vilken jag för övrigt vet är fel, och det stör mig något otroligt, men jag måste lämna in den ändå). Just då väljer skrivaren att fucka ur och skriver ut helt fel saker, och när den väl börjar skriva ut min tenta skriver den ut samma sida flera gånger. Efterblivna jävla helvete! DVD-spelaren väljer att lägga av när ungarna ska kolla på film på middagsvilan och Barnkanalen visar något finskt jävla skitbarnprogram. VEM kollar på sånt på svensk tv?! Ja, men det är väl ungefär så den här dagen har sett ut hittills.

Jag är väl en sån där som kommer vara arbetslös hela livet

Nu är det två år sedan jag jobbade senast. Gick hem i början på april 2011 för att vänta in Knuts ankomst, och sen dess har jag hunnit få två barn. Det känns rätt.. ja, hur känns det egentligen? Pendlar mellan lustigt och sjukt, haha. Två år hemma börjar väl ta ut sin rätt, skulle verkligen vilja ha ett jobb nu. Kursen jag går har kommit halvvägs, imorrn börjar en ny delkurs. Den handlar om kommunens ekonomi, inget jag ser fram emot med glädje om man säger så. Jag har sökt alla jobb som varit relevanta sen jag började den här kursen och har såklart skrivit med att jag går den här, men har det hjälpt? Nej. Det känns faktiskt rätt jävla hopplöst om jag ska vara ärlig. Att ha en högskoleutbildning och riktigt bra betyg från gymnasiet hjälper ingenting. Jag är trevlig och hjälpsam, glad och noggrann. Gillar ordning och reda och VILL sitta och vända papper på ett kontor. Vad är det som gör att jag inte ens får komma på intervju? I nuläget skriver jag inte ens med att jag har barn, eller så är det något jag bara nämner i förbifarten. De kan ju inte gärna döma mig för hur jag ser ut, innan de ens har träffat mig. Vill jag inte tro i alla fall. Känns det hopplöst? Jovars.

Är inte flickor mer än rosa klänningar?

Jag har fyra barn, fyra pojkar. Och då är det tydligen synd om mig. Skrämmande ofta hör man om pojkmammor som får negativa kommentarer om att de bara har pojkar. Inte lika ofta hör jag om flickmammor som får höra samma sak. Jag ser inte riktigt det hemska i att bara ha pojkar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra "Men visst hade det väl varit roligt med en tjej?" Jag har ingen, så jag vet inte, men jag har sagt det förut och säger det igen; jag förstår inte vad en flicka skulle ge mig som mina pojkar inte kan. Ett sånt uttalande förutsätter ju att man har olika förväntningar på pojkar och flickor, och behandlar dem därefter. Och är inte ett sådant uttalande ganska stötande egentligen? Syftar personen på att jag skulle ha en flicka utöver de barn jag har, eller istället för de barn jag har? Jag tror att det räcker med barn för vår del nu, så vilket av mina barn vill de att jag ska byta ut? "Men visst hade det varit roligt att kunna köpa rosa kläder och fiiiina klänningar?" Sagt med ett frågande leende. Jag köper rosa till mina barn. Rosa är en färg, en glad och upplivande färg. Sen att jag tycker att det är sjukt roligt att provocera (ja, folk blir på riktigt provocerade om man klär sina pojkar i rosa), är ju en annan sak. Just det argumentet att vilja ha flickor för att kunna klä dem i rosa och klänningar är oroväckande frekvent. Så jag frågar mig, är inte flickor mer än så? 
 
 
(Och jag måste erkänna att jag drog en suck av lättnad när jag på förlossningen såg att Agaton var en pojk. Tanken på att folk skulle tro att vi skaffade barn tills vi fick en flicka får mig att kräkas lite i munnen.)
 
 
Mina provocerande smågossar:
 

 

Men för helvete Linda!

Ibland blir jag bara så jävla trött på mig sjäv!
 
 
Jag återkommer..

Blir jag aldrig nöjd, eller vad är problemet?

I nästan 2 år har vi stått i kö för lägenhet i Ljungskile. Inte för att det egentligen har varit vårt förstahandsval någon gång, men tanken att bo i lägenhet här har ju ändå funnits. Att ha råd med ett hus här är uteslutet just nu, så lägenhet fick bli lösningen. Det har varit en lång väntan med mycket frustration då det känts som att det aldrig händer något. Sedan fick vi höra att en femma skulle bli ledig ganska omgående och efter att vi varit här och tittat första gången kände vi båda två att det här egentligen inte var "vår" lägenhet, men tänkte att vi var såpass desperata att vi kände oss tvungna att ta den - speciellt med tanke på hur stort utbudet på lägenheter här verkar vara. Så när vi efter många om och men äntligen fått oss en lägenhet är det ingen av oss som trivs här! Vad är det för fel på oss? Det är som att jag bara går runt här bland saker jag känner igen, men inte har någon koppling till. Nu när det som varit mest grundläggande för att kunna bo här är klart har jag helt tappat lusten att göra färdigt, det känns som att jag skiter i om vi får upp resten av våra grejer. Det kan lika gärna se ut som det gör, för jag hoppas att vi flyttar fortast möjligt.
 
Trots att det mesta är nyrenoverat känns det så sunkigt. Det är smågrejer som gör det, bland annat att vattnet smakar träsk (det har blivit bättre, men det tog tre veckor innan jag vågade dricka vattnet ur kranen) och att det är så dålig ventilation på toaletten att det alltid är fuktigt där inne (handdukarna torkar liksom inte mellan gångerna vi använder dem). Det är så mycket trafik utanför vilket jag inte alls var beredd på, då det i mina ögon bara är en liten väg som går här. Det är stora lastbilar, bussar, traktorer plus alla vanliga bilar som åker förbi, och fort kör de också. På dagarna är det så mycket oväsen att jag är glad att ungarna somnar. Nej, jag skojar inte, det låter hela tiden! Huset måste vara skitdåligt isolerat för om någon går utanför fönstret och pratar låter det som att de lika gärna hade kunnat sitta i vårt kök. Och jag är väldigt glad över att jag och Robin tog sovrummet närmast dörren för annars hade nog ungarna vaknat varje gång någon gick i trappen, så högt hörs det. Och dessa jävla ytterdörrar som det smälls i varje gång någon ska ut eller in. Och att man inte får tvätta på söndagar, jag trodde att vi levde på 2000-talet. Jag är även väldigt besviken på hur det gått till när vi flyttade in. Att vi fick i stort sett allting renoverat ska ju inte vara en ursäkt för att resten har hanterats som skit. Ska man exempelvis behöva städa själv när man flyttar in? Vart tog besiktningspapperet vägen? Vi har fått tjata oss till de nycklar vi har, och har inte ens fått alla än. Jag låter som värsta gnällkärringen, men det får så vara. Jag är en gnällkärring när det inte funkar som jag vill.
 
Som sagt, jag hoppas att vi flyttar snarast möjligt. När vi flyttade in gav jag det 2 år, men jag hoppas att vi flyttar innan dess. Om vi inte får barn i nästa vecka hoppas jag att vi kommer oss iväg på ett par husvisningar istället. Har spanat in ett hus som jag är väldigt nyfiken på. Ett hus på 400 kvm, haha!

Ja, jag är en surkärring. Jag är trött och gravid.

Man skulle ju kunna tro att 30 kvm större skulle innebära att vi får mer plats att röra oss på, men konstigt nog är det inte så det känns. De måste ha lagt kvadraten på helt fel utrymmen när de byggde den här lägenheten, för såna där helt vanliga grejer (för en barnfamilj) får inte plats. Tvättkorg på toaletten - inte att tänka på, skötbord på toaletten - no way in hell, återvinning - sånt var inte uppfunnet på 60-talet så det är väl förståeligt att det inte finns plats för det men tröttsamt ändå, ett kök för en större familj (vi bor ändå i en femma) - tydligen inte. Och så är det såna där smågrejer som stör mig otroligt mycket just nu. Diskhon lutar liksom så om man ställer mer än ett glas i den så välter alltihop. Att röra sig fem personer i köket på samma gång blir totalt kaos, speciellt när tre av dem bara far runt och rycker i alla skåp som finns. Jag hade hoppats på att de inte skulle förstå hur gammaldags dörrhandtag funkar, men tydligen var de smartare än jag trodde. Och hallen är ju helt fel. Den är nästan åtta meter lång, men vad gör det när den är smal så att man får gå på rad för att ta sig fram. Okej, riktigt så illa är det kanske inte men det känns så när man väl är där med alla ungar. Inget vettigt lås till balkongdörren gör att ungarna springer ut så fort de får chansen. De kommer kanske inte så långt, men de kan ju stå och slänga ner saker på bilen som parkerar under oss om de får lust.
 
Det blir säkert bra när resten av lägenheten är färdig, men det är väldigt tröttsamt att behöva vänta och inte kunna (eller få) göra något själv.
 
 

Fy fan för andra människor.. typ

Jag blir så jävla trött på snikna människor som ska ha allt gratis. Som inte kan bjuda till lite själva, inte kompromissa eller själva bidra. Fy fan säger jag bara!

Jag är glad att jag inte bor i Danmark

I alla fall om man ska gå efter det som visas på "Unga mödrar". Jag vet att jag har skrivit om programmet tidigare, men jag blir fortfarande upprörd när jag tittar på det (och ändå fortsätter jag att titta). Det känns som att i stort sett alla som är med hotas att bli av med vårdnaden om sina barn, blir erbjudna avlastningsfamiljer eller att de blir jagade av soc för allt möjligt. Är det så lätt att bli av med sina barn i Danmark? Jag blir ju nästan rädd! Sen vet man ju inte allt som ligger bakom det som händer i programmet, men i så fall kan jag tycka att de kan låta det framgå lite mer, för som det är nu låter det nästan som att de blir fråntagna sina barn bara för att de är unga, utan att få en chans att bättra sig om något skulle vara fel. Helt galet!

Å andra sidan kan jag bli ganska upprörd över beteendet hos dem som är med också, men jag anser inte att det är så illa att de borde bli av med sina barn. Nyligen var det ett par som hade varit tillsammans ett tag, varav tjejen har ett barn med en annan kille och killen har barn med en annan tjej. Hon hade i vilket fall blivit gravid med honom och de var så glada för de hade ju velat ha ett barn ihop sedan de blev tillsammans, och i programmet efter så har han dumpat henne och hon har tagit bort barnet. Jaha, det var ju en oväntad vändning. WTF?! Jag blir faktiskt lite upprörd över sånt, även om det är deras liv och det är fritt att välja hur man vill göra, så upplever jag det som att de bara kastar bort ett liv för att de själva.. ja, jag vet inte vad jag ska säga. Eller ett annat par som har ett barn tillsammans. Killen hade varit otrogen tidigare under deras förhållande, men de hade blivit tillsammans igen och försökte på nytt, men sedan lämnade killen henne igen för att hon inte städade tillräckligt mycket(?!). Efter ett tag hade hon tydligen visat för honom att hon visst kunde städa och ta hand om ett hem (ja, det är iofs en förutsättning men ja..) och då var väl han lite mer villig att "ta tillbaka henne",  förutsatt att hon klädde upp sig lite oftare och sminkade sig till vardags osv. Allvarligt talat?! Han ska vara glad att hon vill ta i honom med tång ens! Och ännu sorgligare var väl att hon gjorde som han sa.


Ja, jag vet att jag hetsar upp mig över ett tv-program. Men va fan, det händer inte så mycket annat här, haha!

Sluta spamma!

Allvarligt, har jag varit på förstasidan eller något. Har fått ovanligt många skitkommentarer; "Hej gå in på min blogg.. bla bla" NEJ, det tänker jag inte göra! Sluta spamma mig!

Skitsöndag!

Usch, det har varit en sån där riktigt dålig dag idag
- och inte verkar det vara slut än.

Dessa dagar är sällsynta som tur är!

Idag har det varit en sån där dag då ingenting har funkat. Dagarna brukar ju se rätt samma ut här som ni har förstått, men idag var ingenting sig likt. Robin började senare idag och det kan eventuellt ha berott på det. Jag skulle tro att Morten och Vidar vaknade av att han gick och sedan inte kunde somna om eftersom klockan var såpass mycket. I vanliga fall brukar jag gå upp framåt sju-tiden, hänga vid datorn en stund, mata Knut och sedan ta upp mina stora killar. Idag började de skrika inne på sitt rum (det händer ytterst sällan), så det var bara till att hämta dem innan Knut var klar vilket blir katastrof - eller katastrof är väl att ta i, men det blir jävligt rörigt allting. Så istället för att ha en lugn och go morgon så fick jag hetsbyta på Morten och Vidar medan Knut skrek, ge dem varsin banan framför tv:n och sedan mata Knut. Och eftersom de hade vaknat alldeles för tidigt för sitt eget bästa var de jättegriniga och blev arga för allting, och när jag tyckte att det fick räcka och ville att de skulle sova så blev de arga för det och vägrade att somna. Ungefär så har det sett ut hela dan. Har jag inte försökt att få dem att sova så har de sprungit runt här och slagit varann och grinat om vartannat. Härlig dag! När Robin kom hem åkte jag med glädje och handlade, underbart!

Och så var det det här med naturliga förlossningar

Jag känner ett behov av att gnälla lite. Tittade på "Livet på BB" igår (såklart) och blir så trött på en sak. Jag tror att båda två som skulle föda barn igår var av inställningen att de skulle föda "naturligt" och det var sånt prat på att man inte ska tillföra kroppen främmande ämnen, att klara det med hypnos osv - och ändå suger de lustgas för glatta livet! Alltså inget ont i det, man har rätt att ta hur mycket bedövning, smärtstillande, medvetandehämmande ämnen som helst för min del, men kalla det inte för en naturlig förlossning då! Har varit med om detta förr i olika diskussioner på Familjeliv; folk är så stolta för att de har då minsann fött barn utan smärtlindring, de använde "bara lustgas". Visst, lustgasen i sig är väl inte smärtstillande, men den påverkar kroppen till det bättre (oftast) så att man klarar av smärtan bättre. Det verkar även som att viss personal på förlossningen är av samma åsikt, att lustgas inte är någon direkt smärtlindring, för när jag låg där sist gång så hörde jag min barnmorska säga till en annan personal någonting om att jag jobbade på bra och hade fixat det med "bara lustgas". Visst blir jag glad av att ha klarat av en förlossning (och två öppningsskeden) utan att behöva massa mediciner, men hade jag varit i behov av något annat så hade jag inte skämts för det direkt. Jag är väldigt rädd för nålar i ryggen så någon EDA var egentligen inte aktuell någon av gångerna - eller ja, när jag snittades blev det ju bedövning men det vill till att klara ett kejsarsnitt på ett naturligt sätt. Det som stör mig är åsikten att lustgas inte riktigt räknas som smärtstillande, eftersom folk verkar vara i sånt behov av att framställa sig som "urmodern". Jag anser att en naturlig förlossning innebär att man andas igenom värkarna, allt annat är "fusk". Och fuska på bäst ni vill, det är underbart med lustgas!

Fuck off

Jättehärlig stämning här hemma nu, verkligen. Det är lite sådär så att man vill skjuta sig i huvudet hellre än att gå ur sängen på morgonen. Jättehärlig.

It's one of those days

Fy fan vilken jävla pissdag! Är på dåligt humör, saker bara skiter sig och vädret suger röv. Och så ska BVC komma hit på hembesök i eftermiddag. Ja, men kom då för helvete och se så att vi sköter oss, så att ni slipper skicka in en anmälan till soc. Jävla idioter.

Inte roligt att bli väckt mitt i natten

Jag var så arg på Robin i natt! Vaknade vid fyra av att hans klocka ringde (men han skulle ju inte gå upp, så vem som hade ställt den vette fan). Han vaknade dock inte och eftersom jag ansåg att det var hans besvär att ta sig ur sängen och stänga av den låg jag och sparkade på honom tills han yrvaket kunde gå och stänga av den - trodde jag. Den ringde tre gånger till och sista gången satte jag mig upp med ett "MEN STÄNG AV DEN JÄVLA KLOCKAN DÅ!" och gick bort och ryckte ur sladden. Då blev det äntligen tyst.

Saker försvinner mystiskt i vårt hem

Nej, de försvunna sakerna går inte att hitta. Nu har jag letat igenom hela lägenheten, men de finns inte! Gjorde ännu ett försök att hitta sakerna under sängen nu när inte spjälsängen låg där längre, men nej. Lyste in under soffan och visst, där fanns det en hel del men ingen bäddmadrass eller förvaringsgrej. Det här är hur konstigt som helst. Någon föreslog ute i bilen, men har ett svagt minne av att ungarna höll på med sakerna här inne när vi hade kommit hem. Bilen städades för inte så längesen också och det känns som att man borde ha reagerat om det låg något sådant där då. Det får helt enkelt bli en resa till Ikea för att köpa sakerna igen. Det här är ju helt sjukt!

En sån där jävla skitdag(vecka) igen

Jag har en allmän irritation i kroppen nu känner jag. Förra veckan var hur jävla lång och seg som helst och jag längtade till den här veckan, för då skulle Robin minsann vara hemma lite grann. För tillfället tycker jag nämligen att det är rätt jobbigt att vara ensam med barnen. Det är "nej", "sluta", "akta", "låt bli" var och varannan sekund och det blir rätt jävla tjatigt efter en stund. Trots att jag plockar bort saker för att minska på alla "nej" så är det ändå saker som inte går att flytta på som man hela tiden måste vakta. Plus då att de ska klättra på allting och jag måste lyfta dem och det gör ont i ryggen efter att ha lyft ner dem från samma sak tio gånger på raken och så vidare. Tanken är att Robin ska börja vara hemma från jobbet en dag i veckan fram till att nästa lilla kotte kommer, dels för min skull och dels för att barnen ska få aktiveras lite mer. Jag orkar inte ta ut båda barnen själv längre, det finns ingen energi kvar.
     I vilket fall! Förra veckan var segare än helvete, men jag tänkte att den här veckan skulle bli bättre eftersom Robin skulle vara ledig både torsdag och fredag. Igår skulle han ha kommit hem senare än vanligt, vilket innebär att jag får ta barnen själv hela dagen; ända från morgon till läggning. Nu hade jag tur att det inte blev så, utan han kom hem och kunde bidra med en timme på kvällen. Idag däremot ska han iväg efter jobbet så nu får jag klara mig själv, imorrn blir det väl en vanlig dag igen skulle jag tro, torsdag skulle han visst jobba och sen ska han och några kompisar ha LAN från torsdag kväll tills på fredag kväll. Med andra ord blev den här veckan inte alls så som jag hade hoppats på. Istället för att ha Robin hemma i fyra dagar och kunna slappna av lite grann blev det att jag får ta barnen helt själv i tre dagar (helt själv som i att han inte ens är hemma). På torsdag är det jag som flyr ner till Ljungskile för att slippa vara själv.

Det finns väldigt mycket irritation i mig just nu, väldigt mycket.



(Till råga på allt; Igår hade jag gjort korvstroganoff till middag och det blev över tills idag, två lådor med vanlig korv och en låda med min mat. Vilken tror ni att Robin tog med sig till jobbet idag?)

Tidigare inlägg
RSS 2.0